Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Orsak till oro för tryckfriheten i dessa nya tider

250 år av tryckfrihet, påstås det, men idag finns det orsak till oro.

Vi satt i riksdagens andrakammarsal och diskuterade tryckfrihetsförordningen och Morgan Johansson påminde om att han själv ju minsann varit journalist på tidningen Arbetet; justitieministern – då ledarskribent – var redan 1995 med om att publicera texter ur den betalda morgontidningen på en mediesajt där innehållet var gratis.

Allt detta apropå utvecklingen nu, 2016, när den seriösa publicistiken är satt under så hård press av nya aktörer, stora som små, och faktiskt inte minst av just de senare… som Morgan Johanssons egna barn. Och som, konstaterade den grundlagsskyddade yttrandefrihet, redan har 100 000 visningar på sina videofilmer på nätet.

Det gick som ett sus genom lokalen. Insikten om att justitieministerns barn sannolikt nått en större publik i sociala medier än många etablerade opinionsbildare på plats var nog nyttig.

En annan jurist som Tarja Halonen, exempelvis, satt alldeles nedanför Morgan Johansson och hon som var Finlands president mellan 2000-2012 har bara fått ihop 331 inlägg på mikrobloggen Twitter. Någon Youtube-kanal i Halonens namn har jag inte hittat, men även om man väl inte riktigt kan jämföra plattformar så här, så tror jag att slutsatsen var rätt självklar: det är nya tider nu.

Det var i fredags som världens äldsta tryckfrihetsförordning firades runt om i Sverige. Tarja Halonen och en radda andra politiker och potentater från Finland var här för att påminna om att då, den 2 december 1766, när det fria ordet började skyddas av grundlagen så var vi faktiskt ett och samma rike och därför är vårt engagemang idag gemensamt.

För det är ju nya tider nu. Populister tar makten i Polen och Ungern och ger sig direkt på public service-bolagen. Turkiet är världens största journalistfängelse. Och USA har nyss valt en president som inte bara ljuger om tidningar och tv, utan som efter sin valseger också kallar till sig medierna för att – personligen – skälla ut dem.

I Finland har statsminister Juha Sipilä i dagarna avslöjats med att ha skickat ett 20-tal ilskna mejl direkt till en reporter på YLE, efter att public service-bolaget granskat hur ett gruvbolag som delägs av regeringschefens barn och släktingar fått statliga bidrag. Sipilä förklarade att han inte längre hade förtroende för YLE, vilket man möjligen kunde strunta i – om det inte vore så att det är den finländska riksdagen som beslutar om anslag till YLE…

Sipilä-skandalen har många klangbottnar, som att statsministern verkar ha gjort till vana att skälla ut journalister och att YLE:s ansvariga chefredaktör Atte Jääskeläinen dessvärre vek ner sig och beslutade att bevakningen skulle minska, men det är kanske inte ens heller det som bara är grejen här.

För i dessa nya tider är problemet större än så: främlingsfientliga hatsajter och fejkade nyheter och faktaresistent ”mediekritik” är alla ett och samma symptom på ett samhälle som inte lever upp till de intentioner som stadgades 1766.

En generös tryck- och yttrandefrihet har för vissa alternativmedier och hatsajter blivit till en frizon för konspirationsteorier och lögner, som vore propaganda förklädd till samhällskritik en ursäkt för att – som idag blir konsekvensen – jämställa epitetet ”sverigevän” med vad som närmast kan jämföras med ett rent landsförräderi gentemot vad som är själva idén om varför vi har en grundlag om det fria ordet. Näthatarnas ansvarslösa hållning och aggresisva retorik riskerar att tvinga fram en lagstiftning som inte gynnar fritt meningsutbyte.

Ibland är det bra med perspektiv. Hans-Gunnar Axberger, tidigare Allmänhetens pressombudsman och senare Justitieombudsman, var också i riksdagen och gjorde där upp med missförståndet om rätten till anonymitet i debatten: hela tryckfrihetsförordningen avser just det motsatta – om inte det anonyma yttrandet görs inom ramen för ett ansvarigt utgivarskap, där någon annan då tar ansvar. Men det finns, förstås, ingen rättighet om att på plattformar som Facebook eller Twitter eller Flashback eller i hatsajternas kommentarsfält fritt få sprida galenskaper anonymt.

Helena Jäderblom, Sveriges domare i Europadomstolen, gjorde också ett fränt utspel till riksdagsledamöterna – lagstiftarna! – i lokalen när hon förvisso hyllade den svenska offentlighetsprincipen, men klargjorde att många andra länder i många avseenden går längre. Jäderblom menade, måste man nog uppfatta det som, att det i Sverige idag finns ett överdrivet värnande av integritetsskyddet som står i konflikt med nödvändigheten av en fri insyn i exempelvis allmänna handlingar. Det här var ett viktigt klargörande, tyckte jag, givet att populismen kan argumentera i många skepnader.

Under alla samtal om tryckfrihetsförordningens första 250 år stod det plågsamt klart att makten – som kungen, politikerna, myndigheterna – gång på gång försökt inskränka yttrandefriheten. Alltid med vällovliga argument emot ärekränkning eller för rikets säkerhet. Eller som nu: för ”integritetsskyddet”. Men historien dömer alla dessa interventioner hårt.

Många tunga röster snarast raljerade över forna tiders beslut om att minska tryckfriheten, och när jag fick ordet var mitt budskap att vi nu – idag! – inte får falla i samma fällor. Vi måste stå yttrandefriheten bi, och inte lockas till en åtstramning här och en åtstramning där.

Det är, i vissa åsiktsläger, allt för enkelt att fördöma journalistiken.

Morgan Johansson påminde om att utanför just andrakammarsalen i riksdagen finns en byst av Hjalmar Branting, som blev finansminister och statsminister och tilldelades Nobels fredspris. Samme Hjalmar Branting var också tidningsman, och dömdes till fängelse för tryckfrihetsbrott.

Tänkvärt, kanske, för alla som med för stunden passande otidigheter recenserar publicistiken.