Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

DN vs. Expressen är en 72 år lång fajt mellan två konkurrenter

I 72 år har DN och Expressen varit som hund och katt, eller snarare som sengångare och geting.

 Nu skäller DN på Expressen och skyller oss för att ha övergivit liberalism för populism, men vill sam­tidigt – sent om sider – dra nytta av våra digitala kompetenser för att få fler klick.

Hyckleri? Bara en ogenerad utveckling av hashtagkampanjen #jagdelar som DN lanserade 2015? Eller handlar det om att Svenska Dagbladet, förargligt nog, blivit landets största morgontidningssajt på desktop och att Göteborgs-Posten har passerat Dagens Nyheter i mobiltelefonen?
Varför ber DN i stängda rum om tillgång till Expressens olika redaktionella kompetenser, samtidigt som samma DN i offentligheten kritiserar Expressens innehåll så?
Kanske grundlades denna konflikt redan under andra världskriget när Expressen grundades för att bekämpa nazism, och samlingsregeringslojala DN i stället lät dåvarande chefredaktören sitta i den statliga Pressnämnden, som efterhöll tidningarnas självcensur och ut­delade varningar till titlar som dristade sig till att kritisera nazi-Tyskland?
DN:s dåvarande chefredaktör kallade till och med vår kritik mot samlings­regeringens eftergivenhet inför nazisterna för ”ohederlig journalistik”, och det inför Expressens grundare Carl-Adam Nycop. Och redan kvällstidningens allra första stora scoop – de historiska bildbevisen på Förintelsen från koncentrationslägret Buchenwald våren 1945 – fördömdes av DN:s politiske redaktör som ”likskändarpornografi”.

## Så har det fortsatt, och i dag driver DN en evinnerlig kultur­kampanj, förlåt, kulturdebatt riktad mot Expressens ledarsida.

– Vad Expressen skriver på sin ledarsida, det är komplett likgiltigt, komplett likgiltigt.
Så sa en gång Tage Erlander till en av mina företrädare som chef­redaktör, tillika Expressens första politiska redaktör Per Wrigstad, men dåvarande statsministerns påstående gäller i alla fall inte i våra dagar.
Nu karakteriseras kvällstidningens ledarsida som snarast illiberal på DN Kultur, och givet att både DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och DN:s kulturchef Björn Wiman tidigare jobbat på just Expressen, är det inte utan att man tänker på vad Per Wrigstad själv suckade fram:
– Det skulle ju vara en idiot som övergav Expressengemenskapen för det besynnerliga plakathängargänget på DN.
Wolodarski och Wiman är dock inga idioter, tvärtom, men det är intellektuellt ohederligt av DN att i text efter text efter text mer eller mindre öppet brunmåla Expressens ledarsida. Bland annat påstås att den opinionsbildning som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg representerar erbjuder ett ”bildspråk som hämtat från högerpopulismen”.

Detta enligt skribenten Mattias Hagberg som förvisso också, pliktskyldigt, skildrar Expressens stolta historia som en ”frihetstörstande röst i opposition mot all traditionell makt” och menar att Expressen, då, stod för ”en sorts folklig liberalism parad med en tydlig publicistisk idé”.

Nu, däremot, ska läsarna förstå, har Expressen enligt en annan skribent i DN-kampanjen – Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov”slutat söka liberala svar”. Konsekvens? ”Den utsatta individens intressen trängs undan.”

Isobel Hadley-Kamptz antyder också på DN Kultur att de liberala ledar­sidor som DN granskat, alltså GP:s och Expressens, skyller problem på ”påstått invandringsrelaterade kriser”.

Björn Wiman själv varnar för ”…en ohämmad skrämselretorik och alarmism där migration och invandring suggereras fram som ett ensidigt hot mot Sverige”.

Det är som om deras egen liberalism inte låter sig påverkas av samhällsutmaningar, som om den enskilda individen inte påverkas av annat än pamfletter om publicistik.
## Jag tror tvärtom: ledarsidor kan inte friskriva sig från målkonflikternas nödvändiga prioriteringar. Expressens nyhetsjournalister är på plats där helvetet är som värst, som denna vecka i Aleppo i Syrien och i Mosul i Irak, och sedan summerar ledarsidan konsekvenserna för oss alla. Så som det ska fungera.

”De före detta liberalerna på Expressen”, anklagar Kristina Lindquist på DN Kultur och dömer sedan oss två våningar upp i Mariebergshuset som ”ideologi­begreppets dödgrävare”.

Detta, dessutom, förkunnat av en kulturjournalist som under Bokmässan i Göteborg slog fast att högerextrema Nya Tider – som uppbär statligt presstöd – inte ens borde få förekomma på tillställningen med yttrandefrihet som årets tema; jag stod faktiskt på samma scen och häpnade över denna önskan om en bokmässebubbla, men hann inte ens protestera innan Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg tog striden för det fria ordet.
Nåväl. Expressens politiska hållning och starka ställningstagande för tryck- och yttrandefrihet, genom åren manifesterat i bland annat kampanjer emot apartheid i Sydafrika och journalisten Dawit Isaaks och förläggaren Gui Minhais fängslanden i Eritrea och Kina, är Expressens självklara skäl och själ.
Expressens politiska etikett är och har varit ”liberal”, undantaget när Christina Jutterström var chefredaktör; hämtad direkt från DN (…) kallade Jutterström i stället sin Expressen för ”oberoende”.
Vad är då Expressens liberalism? ”Klart frisinnnad, med kulturradikal orientering”, slog Ivar Harrie, den första chefredaktören fast, i premiärnumret.

## Till vänster om Folkpartiet, har det också sagts om Expressen, även om agitationen inför valet 1956 nog gjorde det svårt för Erlander och andra att se någon större skillnad mellan vår ledarsida och Folkpartiet…

Kopplingar däremellan har heller inte saknats, ska tillstås. Nils Hallerby blev 1960 politisk redaktör efter Per Wrigstad, men lämnade tidningen sex år senare för att bli FP-borgarråd i Stockholm. Ernst Klein som blev politisk redaktör var tidigare vice ordförande i FP:s ungdomsförbund. Thomas Hammarberg, senare mest känd som diplomat och människorättsaktivist, var ledarskribent men dessförinnan ord­förande för FP:s ungdomsförbund.
Det finns fler flagranta exempel: Per Ahlmark blev FP-ordförande 1975 och senare vice statsminister, men redan 1962 började han skriva i Expressen. Ola Ullsten blev FP-ord­förande 1978 och senare statsminister, men redan 1968 blev han Expressen-skribent. Olle Wästberg skrev ledare i Expressen, blev senare FP-statssekreterare men återvände hit som chefredaktör 1993. Och Gabriel Romanus, för att nämna en annan fast anställd ledarskribent, blev FP-riksdags­ledamot och socialminister.
Vad chefredaktörerna Erik Månsson och Staffan Thorsell röstade på var nog heller ingen hemlighet, men det är inte själva poängen.
Expressens liberalism är nämligen inte partiet Liberalernas; Niklas Ekdal, också han en före detta politisk redaktör här, konstaterar klokt om den nu pågående kulturkampanjen i DN:

”Jag suckar och minns alla som skulle diktera den sanna läran för en liberal redaktör, ofta föga liberala själva. Folkpartiet brukade dock vara argast. Expressen har sting, har alltid haft, bör glädjas även åt mothugg.”

Formellt är förstås en ledarredaktions uppgift att på delegation formulera den ansvariga utgivarens uppfattning. Som när chefredaktör Bo Strömstedt dikterade sina tankar för politiska redaktören Alf Thoor, som skrev ner dessa. Eller som när Staffan Thorsell lusläste morgondagens ledarsida, som han kvällen före förhandsfått per telefax för godkännande.
## Men i realiteten representerar en ledarsida något större än bara utgivaren, den är ett viktigt väsen som uttolkare av en tidnings ”ärende” och därför bör också en riktig huvudledare vara osignerad. Det är den i Expressen, och kompletteras av Anna Dahlbergs söndagskrönikor.

Dagens industris politiska redaktör, PM Nilsson, hade tidigare samma roll på Expressen och skriver om DN-kampanjen:

”Expressen har aldrig varit en nyliberal röst som tagit lätt på tunga sociala åtaganden som skola, vård och socialtjänst. Under min tid polemiserade vi starkt mot moderaternas systemskiftesretorik och deras lättsinniga syn på offentlig sektor. Detta hade betydelse för vad som sedan blev de nya moderaterna.
Anna Dahlberg är den i dag ledande rösten i samma debatt och hon ställer varje söndag svåra och relevanta frågor som beslutsfattare i kommun, stat och landsting sliter med.
Det är tydligt att hennes kritiker i DN:s serie inte är intresserad av denna socialpolitiska verklighet.”

Jag noterade att Bengt Lindroth, som var politisk redaktör före Niklas Ekdal, gillade PM Nilssons korrigering av DN-utspelen. Social­liberalismen är inte övergiven i Expressen.
I torsdags, när vi mitt på centralredaktionen inför hundratals kollegor firade duktiga medarbetare, delade jag ut blombuketter till Expressens ledarskribenter som var där, Ann-Charlotte Martéus och Patrik Kronqvist, och de fick en lång applåd för att de inte viker ner för DN-kampanjen.
Vi har på DN Kultur kallats för ”system­lojala”, och det är vi också – om systemet är Ivar Harries ”ärende”. 
Vi har en hållning, vilket kan vara nog så provocerande för DN; 1958 förkunnade DN:s chefredaktör Herbert Tingsten åtminstone tre olika förmaningar till sina läsare om hur de borde rösta…
Per Wrigstad tyckte att det fordrades en ”järnridå” för att hålla den nödvändiga åtskillnaden till DN, Staffan Thorsell sa en gång lättat att ”nu är DN-ockupationen över”.

Lyckades gjorde mina företrädare dock inte alltid: när Expressen började flygdistribuera tidningar med egna plan för att få ut nyheterna snabbt, fick nytryckta Expressen ändå inte alltid säljas direkt – först tvingades vi vänta in DN, som kom senare med tåg… 
Exemplen är många, och fortfarande står striden både i spalterna och styrelserummen och den är viktig för att säkra både konkurrenskraft och medie­mångfald.
Annars förmår Expressen snart inte längre att publicera exempelvis 
Asylrapporten med hela 1 691 intervjuer med asylsökande.
Och då kan Expressens grupp för undersökande journalistik heller inte genomföra sina prisbelöna granskningar av Sverigedemokraterna.
”Ärendet”.
Alltid ”ärendet”!

## Expressens humanistiska hållning sviktar inte; Expressens ledarsida har både hjärta och hjärna.

Men vad tycker DN:s ledarsida? Finns det någon enda profilfråga att förhålla sig till? Har DN en röst? Eller bara en klagoröst? Kommer DN, till sist, stå för något?
Björn Wiman drar sig dock inte för att på DN Kultur citera Bo Strömstedt, chefredaktörernas chefredaktör och Expressens ansvarige utgivare 1977–1991, som gick bort i våras.
Det är som en kil ska slås mellan det gamla tryggt vänsterliberala antinazistiska kamporganet och dagens, förväntas man förmoda, svajiga boulevardblad som till och med flörtar med högerpopulism.
Jag citerar därför också:
”Det är min mening att DN:s principiella principlöshet i yttrandefrihetsfrågor i skilda sammanhang fört tidningen i bekymmer.”

Skrev Bo Strömstedt.