Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En bomb och lågintensiv hatpropaganda – i medieutredningen

En bomb och lågintensiv hatpropaganda.

Det hade vi inte väntat oss i medieutredningen.

När man hade passerat säkerhetskontrollen i regeringshögkvarteret Rosenbad väntade i Bella Venezia-rummet Ekots reporter Pontus Mattsson med mikrofon i hand. Längst fram, på första raden, satt Expressens Niklas Svensson. Fem, kanske sex, olika tv-team direktsände och pressrummet var så fullt att folk stod längs väggarna.

Det var på allvar i går, när den särskilda utredaren Anette Novak lämnade över den statliga medieutredningen till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Och i den fanns, säkerhetsbågen i entrén till trots, en riktig bomb: ett nytt public service-bolag.

Medieutredningen vill skapa en ”…ny, fristående, organisation, som bygger hela verksamheten med utgångspunkt i kontext och användarbehov.” Det nya public service-bolaget ska ”…erbjuda trygga anställningsvillkor i syfte att locka tillbaka tidigare yrkesverksamma journalister som tvingats lämna branschen.”

Förslaget är snarast sensationellt, för att inte säga kontroversiellt, och är faktiskt rätt detaljerat: ett riktmärke kan vara att anställa cirka 500 av Sveriges spetskompetenser inom digitalt förmedlad journalistik.”

Ingen av alla oss som var på presskonferensen – som Tidningsutgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter eller Svenska journalistförbundets ordförande Jonas Nordling – hade förutspått detta:

”Bolaget ska inte konkurrera med kommersiella medier – utan komplettera dessa. Stärka bevakning, granskning och rapportering från områden som saknar journalistik eller där journalistiken är allvarligt försvagad.”

Det som föreslås är alltså ett public service-bolag som inte drivs från Stockholm, som ska erbjuda sitt innehåll för fri publicering i andra seriösa etablerade medier och som ska ägas av samma Förvaltningsstiftelse som idag äger Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion.

Och så det riktiga sprängstoffet, då:

”Den nya verksamheten finansieras genom att de befintliga offentligt finansierade medierna – möjligen som ett led i en eventuell sammanslagning – sparar in 6-10 procent av aktuell kostnadsmassa.”

Anette Novak vill alltså göra SVT, SR och UR till ett svenskt BBC och få fram pengar till sitt nya public service-bolag genom att spara 500-800 miljoner kronor i de gamla dito.

Hanna Stjärne, tv-chefen, har redan protesterat. Min gissning är att det nog inte dröjer länge innan hon skriver gemensam debattartikel med Cilla Benkö, radiochefen, och Christel Tholse Willers, vd för UR, om att det är en dålig idé med stora sparkrav för att skapa ännu ett public service-bolag…

## Men när jag läser medieutredningens promemoria och slutbetänkande så slås jag ändå av att Den Riktigt Stora Frågan egentligen inte riktigt berörs. Den som jag i flera intervjuer i går eftermiddag kallade för ”elefanten i rummet här i Bella Venezia”.

Nämligen frågan om huruvida det totala mediestödet i form av skattepengar och licensmedel om cirka nio miljarder kronor ska bli större, vilket det väl måste bli om mediepolitikens alla mål ska uppfyllas, eller om de cirka åtta miljarder som public service-bolagen får istället ska omfördelas? Och då kommer det ju inte att räcka med att flytta 500-800 miljoner kronor till ett annat, nytt, public service-bolag.

Här finns ju en tydlig intressekonflikt som inte är särskilt tilltalande för publicister, och knappast heller för politiker, och den handlar om kanske tvingas behöva välja mellan att försöka säkra utgivningen små lokaltidningar eller värna stora public service-verksamheterna.

## Medieutredningen hade till uppdrag att se över det föråldrade presstödssystemet, och här finns trots allt flera intressanta tankar.

Anette Novak vill ha ett nytt mediestöd från 2018 i form av produktionsstöd, distributionsstöd, innovations- och utveckllingsstöd och det ”…bygger på principen att kvalitativ oberoende nyhets- rapportering kan ske i alla innehålls- och spridningsformer.” Stödet ska öka med 55 miljoner kronor per år, och år 2020 omfatta dryga 732 miljoner.

Det nya mediestödet kan inte ges till public service, och ska fördelas av en ny instans – mediestödsnämnden – där majoriteten av ledamöterna nomineras av mediebranschen.

Mediestöd kräver också bland annat minst 60 procent redaktionellt innehåll i produkten, minst 20 procent egenproducerat material, en ansvarig utgivare och ”…ett redaktionellt innehåll som präglas av hög kvalitet och inre mångfald”.

Pengarna kan också, och det är en annan förändring, ges till nyhetsbyråer, bildbyråer och nystartade bolag. Ett krav kan vara att mottagarna är anslutna till ett medieetiskt system, vilket bara det skulle utesluta en radda främlingsfientliga hatsajter.

## En annan nyhet är striktare krav på de mediebolag som får produktionsstöd, det som idag inom presstödet kallas för driftsstöd. Här är det uppenbart att medieutredningen vill sätta stopp för möjligheten att år efter år, snarast med automatik, få stora skattebidrag för att bedriva privat affärsverksamhet.

Maxbeloppet blir 25 miljoner kronor, att jämföra med de cirka 45 miljoner kronor som exempelvis Svenska Dagbladet får i driftsstöd 2016.

Ett villkor blir att ”verksamheten är i behov av ekonomiskt stöd”, och att det redovisas ”en plan för hur stödbehovet kan minska och på sikt upphöra”. Efter tre år ska en ansökan ”prövas fördjupat”, i syfte att ”minska risken för långsiktigt oförändrat stödberoende”. Och bidraget ska betalas tillbaka till staten om ”…mottagaren har delat ut vinst till det allmänna nyhetsmediets ägare under samma år”.

Det här förefaller som rimliga förutsättningar. Omställningsstöd är okej för så samhällsviktiga verksamheter som nyhetsförmedling och opinionsbildning, men skattebetalarna kan knappast förväntas försörja kommersiella mediebolag i årtionden.

Utredningen konstaterar att bland de cirka 70 tidningar som får presstöd idag, finns i mediestödet ”både vinnare och förlorare”. Till de senare kommer vi – spår jag – att räkna de så kallade andratidningarna på orter där deras ägare ger ut också den största titeln. Anette Novak poängterar särskilt att mediestödsnämnden ska granska just koncernstrukturer.

## Mycket diskussion kommer det också att bli om att mediestöd bara ska ges till aktörer som ”…präglas av principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”.

Vidare: ”Medier som bedriver lågintensiv hatpropaganda i syfte att misskreditera en viss grupp människor – utlandsfödda, kvinnor eller muslimer exempelvis – kan enligt Medieutredningen inte anses upp- fylla detta krav, även om de inte går så långt i varje enskild publicering att den ansvariga utgivaren kan åtalas för förtal eller hets mot folkgrupp.”

Anette Novak jämförde under presskonferensen detta krav med de villkor som stadgas i radio- och tv-lagen, och utredningen kräver ”en demokratisk värdegrund” hos mediehus som vill ha skattemedel ” i en tid då mörkerkrafter försöker bryta ner den sammanhållning vi i Sverige byggt upp”.

Jag sympatiserar med denna ambition, men här finns en svår intressekonflikt med tryckfrihetsförordningens intentioner.

Ska staten verkligen smakbedöma innehåll som faller inom ramen för vad grundlagen tillåter? Jag är tveksam. Med mångfald måste vi också mena de medier vars propaganda, för det är ju vad det handlar om, vi inte håller med om.