Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Facebook måste helt enkelt ta större ansvar

aftenpostenfb

Facebook är ett mediebolag som fattar redaktörsbeslut. Med det följer ett större ansvarstagande än vad Mark Zuckerberg och hans medarbetare hittills velat tillstå.

I går kväll gratulerade jag Espen Egil Hansen – chefredaktören för Norges största dagstidning, Aftenposten, som på fredagen fick Facebook att backa efter ett öppet brev till självaste Mark Zuckerberg. Kanske förändrade han nätet åtminstone lite, Verdens Gangs förre digitalchef, men låt oss istället börja den här berättelsen på Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm.

Där, i Bonnierklanens högborg, hölls på fredagen årsmöte i sammanslutningen European Business Press med alla på plats – från amerikanska Wall Street Journal och tyska Handelsblatt, till finska Kauppalehti och lettiska Verslo Zinios. Och så svenska Dagens industri, förstås.

Jag pratade om hoten mot yttrandefriheten. Om näthat. Hot. Våld. Kriminella gäng. Knarkkarteller. Terrorism. Konfliktområden.

Men också om upplagetapp, gratisgenerationen, oklara affärsmodeller, oligarker som köper upp mediehus, förtalsturism och förmögna som stämmer medier för att få dem i konkurs.

Politisk styrning av public service. Försämrad finansiering av public service.

Oansvarigt utgivarskap. Självcensur. Riktig censur!

Och så ”det nya”: Nätpirater. Cyberattacker. Övervakningssamhället. Facebook.

## Facebook, ja. Så många möjligheter för journalistiken när det handlar om att sprida innehållet till rätt personer och att göra det på tekniska plattformar – som Facebook Live eller Instant Articles – som mediehusen inte tvingas betala för.

Eller gör vi det? Ändå? Vilka risker tar de traditionella mediehusen egentligen när en algoritm eller, vilket framkom i USA nyligen, några unga anställda som ingen vet vilka de är avgör vad dryga miljarden användare ska få se i sin så kallade news feed?

Kanske talade jag som längst i Nedre Manillas nedre galleri om just Facebook. Där, bland porträtten av Bonniers alla författare och konstnärer, under Gustaf Fröding men rätt nära Horace Engdahl, konstaterade jag att Sveriges alla åtta vinnare av Nobelpriset i litteratur gavs ut av Bonnier när de fick sina priser eller direkt därefter. Det är fantastiskt med en medieägare som trott på publicistiken sedan 1804, men ibland måste man också ha perspektiv. Som på 1766. Som på Facebook.

Jag berättade om Tryckfrihetsförordningen, världens första, men påminde om att kungar och politiker i Sverige minsann har fortsatt att tafsa på det fria ordet också de 250 åren därefter. Och vad vet vi om Facebook i framtiden? Espen Egil Hansen vet att vi inte alltid vill lära av historien.

kimphucap

Den norske skribenten Tom Egeland publicerade på Facebook några av världens mest kända krigsbilder, bland annat den som AP-fotografen Nick Ut tog 1972 när nioåriga Kim Phuc springer rakt mot kameran – naken och brännskadad av napalm.

För många definierar den bilden Vietnamkrigets alla fasor för de civila, ungefär som AP-fotografen Eddie Adams bild från Saigon 1968 på polischefen Nguyen Ngoc Loan som skjuter en handfängslad Nguyen Van Lem sägs visa hur orättfärdig sydsidan var.

saigonap

(Det har dock senare framkommit att den som sköts var en Vietcong-officer som ingick i en dödsskvadron som mördade polisers anhöriga; samma dag hade han gripits vid en massgrav med familjemedlemmar till en polis och skottet som en hel värld förfasades över var – faktiskt! – inom ramen för det tillåtna, enligt Genévekonventionen. Den amerikanske pressfotografen Eddie Adams ångrade i efterhand att han tagit bilden som han blev så berömd för, han tyckte till och med synd om polischefen Nguyen Ngoc Loan som resten av sitt liv anklagades för ”mord”.)

## Facebook tog bort bilden på Kim Phuc som Tom Egeland hade postat. Den bröt mot reglerna om ”nakenhet”.

Facebooks beslut var förstås vansinnigt, men det dröjde innan IT-jätten förstod vilken kraft det fanns i reaktionerna Mark Zuckerberg, grundaren, har många gånger slagit fast att Facebook minsann inte är ett ”mediebolag” och Facebook värjer sig mot att företaget faktiskt agerar som självsvådliga redaktörer – sådana som Espen Egil Hansen och jag – när man godkänner eller underkänner publiceringar.

Aftenposten stod dock upp för det rimliga. Aftenposten publicerade också Nick Ut-bilden, och fick besked om att den måste tas bort eller pixlas. Då skrev chefredaktören sitt öppna brev till Mark Zuckerberg, översatte till engelska, gjorde en film – och lade filmen på Facebook.

Hela protesten blev, som det heter numera, viral. Och mer därtill: när till och med statsminister Erna Solberg lade ut bilden på Kim Phuc på sitt egna Facebook-konto och fick posten redigerad, blev det en världsnyhet som CNN, BBC, New York Times med flera rapporterade om.  Norges regeringschef gick dessutom ut och sa att Facebook ”…redigerar vår gemensamma historia”.

Allt detta hände samtidigt som jag höll mitt anförande om hot mot tryckfriheten, jag hann visa vad Aftenposten hade gjort och hann berätta om Erna Solbergs engagemang – men några timmar senare backade Facebook. Slutet gott, allting gott, då? Nja.

## Det är naturligtvis rimligt att den som tillhandahåller digitala tjänster på vilka 1,3 miljarder människor kan kommunicera försöker att ta ett ansvar för vad som sprids. Näthat, främlingsfientlighet och kriminalitet har ingen plats i sociala medier och här borde Facebook och andra göra ännu mer för att hålla efter.

Men med Facebooks resurser borde det också vara möjligt att kunna göra skillnad mellan barnpornografiska bilder och, som Facebook numera tillstått och kallat den på Kim Phuc, ”ikoniska” tidsdokument.