Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

MittMedias förslag vore en tragedi och lär inte bli verklighet nu – men det kan inte avföras på sikt

Samtidigt som den västsvenska mediekoncernen Stampen, med Göteborgs-Posten och Bohusläningen som flaggskepp, är i rekonstruktion och försöker få sina skulder nedskrivna med 75 procent för att undvika en konkurs, så aktualiseras också krisen i MittMedia.

Vikande papperstidningsupplagor, ett ifrågasatt presstöd, bara sex procent digitala intäkter, svag balansräkning, en momsskuld till staten och en osäker fordran på Stampen – och så ”Alternativ B”, då.

Veckans stora medienyhet var förstås Dagens Nyheters avslöjande om det extra sammanträde som MittMedias styrelse höll på Arlanda den 2 juli. Det slutade med att vd:n Thomas Peterssohn byttes ut mot Per Bowallius, marknads- och försäljningschef på Mittmedia och tidigare vd för tidningsgruppen Promedia och dessförinnan chef för gratistidningsbolaget Gisab, samt att MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith också valde att gå.

Redan då spekulerades det om en ny strategi för MittMedia, ett ökad fokus på papperseditionerna i allmänhet och på fler gratistidningar i synnerhet, men ingen utomstående gissade sig till det ”Alternativ B” som DN kunde berätta om i veckan:

De 28 lokaltidningar som MittMedia ger ut i 63 kommuner, och som har nästan 900 000 läsare per dag, ska läggas ner eller slås samman och bli till gratistidningar som ska komma ut bara en till tre dagar i veckan. 1 500 av koncernens 1 900 anställda måste sluta.

Av journalisterna tvingas 75 procent, 422 stycken, gå och resten, 133 medarbetare, ska utöver gratistidningarna också producera en veckotidning i 21 editioner med 80 procent gemensamt material som, och nu spekulerar jag, får man anta ska hantera den prenumerationsskuld som MittMedia annars står inför, när man slutar ge ut betaltidningar trots att många abonnenter redan betalat för att få sina publikationer.

## Om ”Alternativ B” genomförs blir det ett dråpslag för inte bara den lokala journalistiken, utan också för den lokala demokratin.

Klassiska titlar som Vestmanlands Läns Tidning som getts ut sedan 1831, Sundsvalls Tidning (1841), Nerikes Allehanda (1843), Östersunds-Posten (1877), Gefle Dagblad (1895) och många till skulle inte längre fungera som lägereldarna som genomlyser sina samhällen.

Det vore en tragedi.

”Medierna står vid kanten av ett stup”, sa kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i Sveriges Television.

”Ett dråpslag mot den lokala journalistiken”, skrev DN:s mediekommentator Martin Jönsson.

När ljuset släcks på lokalredaktionerna lägger sig medieskuggan över landet. Och det kan ske fortare än vi anat”, varnade Sydsvenskans politiska redaktör Heidi Avellan.

Nu ska det sägas att Per Bowallius och MittMedias ordförande, den erfarne medieprofilen Janne Friedman, varit tydliga med att några beslut om att göra ”Alternativ B” till verklighet inte har tagits.

Och om så ändå sker, så sker det knappast till 2018 som det sägs i förslaget. 800 miljoner kronor i prenumerationsintäkter idag är ändå 650-700 miljoner om två år…

## Nu när det är många som tycker till om lokaltidningskrisen, gäller det nog att sortera lite.

”Bowallius – gör en Netflix”, manade exempelvis Eskilstuna-Kurirens förre chefredaktör PeO Wärring i Medievärlden.

”Svågerpolitik”, twittrade Schibsted Sveriges sociala medier-chef Ehsan Fadakar om orsaken till MittMedias problem.

Men. Utmaningarna är nog lite mer komplicerade än så, för att uttrycka sig försiktigt.

I hela västvärlden förändras medievanorna snabbt, affärsmodeller som fungerat i mer än 200 år sätts på prov – och allt detta samtidigt som efterfrågan på den traditionella publicistiken, den som görs på redaktioner av professionella journalister, aldrig varit större.

Det är rekordmånga som på olika plattformar tar del av innehållet, och detta gäller också MittMedia och Stampen, som kommit att symbolisera den svenska mediekrisen.

Så vad nu?

Även om Stampen inte skulle kunna klara sin rekonstruktion, kommer Göteborgs-Posten och de 13 andra lokaltidningarna att fortsätta att ges ut. En konkursförvaltare driver titlarna vidare och säljer dem, det är starka lokala varumärken och ännu är lokaltidningsverksamheter lönsamma om de inte är för skuldsatta. Gota Media, Hallpressen och NWT-gruppen är alla exempel på koncerner med långsiktiga ägare och sund ekonomi.

Men det gäller att inte erodera sin upplagebas för snabbt. Det är en känd sanning i tidningsvärlden att ökade prenumerations- och lösnummerpriser ger kortsiktiga intäkter, men minskar upplagan och därmed möjligheterna till långsiktig lönsamhet. I en DN-intervju i veckan konstaterade Gota Medias chef Boine Gepertz:

–Vi har inte höjt priserna på våra prenumerationer. I dag kostar Mittmedias tidningar runt 35-40 procent mer än våra tidningar, och om tidningarna samtidigt blir sämre så blir folk benägna att tycka det är dyrt, och säga upp sina prenumerationer.

## Det är knappast troligt att MittMedia-ledningen skulle få sina tre ägarstiftelser att acceptera ”Alternativ B” i närtid, men jag tror inte att förslaget ska avföras så lättvindigt som visa debattörer gjort.

Det är mycket dyrt att distribuera morgontidningar, och därför kommer fler att se över utgivningsfrekvensen.

Gratismodellen är attraktiv för att den skapar en totalräckvidd för annonsörerna, samtidigt som den sänker mediehusets kostnader; problemet är att den betalrelation som lokaltidningarna haft med sina läsare sedan 1800-talet förloras.

Situationen är allvarlig, men givet det demokratiska värde som lokaljournalistiken utgör kan vi rimligen förvänta oss förslag från statens medieutredare Anette Novak som, åtminstone under den här transformationsfasen, säkerställer att medborgare runt om i landet tillförsäkras information.