Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bo Strömstedt lovade ”blåsväder” och så blev det – men nu hade vi behövt ännu mer

”Blåsväder”, lovade Bo Strömstedt i sin första ledare som chefredaktör.

I går bars hans kista ut ur kyrkan – anförd av en blåsorkester som spelade brass.

Bo,orgel

”I begynnelsen var ordet…”, citerade biskop Åke Bonnier ur Johannesevangeliet 1:1 när han i går, i Högalidskyrkan på Södermalm i Stockholm, förrättade Bo Strömstedts begravning.

– Ordet med stort ”O” blev viktigt för honom, summerade Åke Bonnier som ju nyligen också ledde avskeden av systrarna Jeanette och Charlotte Bonnier, två av familjeimperiets största delägare.

Det är som om en epok gått ur tiden. Tunga namn som stått som garanter för en oberoende publicistik, också inom ett privatägt mediehus som råkar vara Nordens största, och det samtidigt som journalistiken och affärsmodellerna som finansierar den står inför stora utmaningar världen över.

Det är en orolig värld. Samtidigt som medieprofiler som TV4:s vd Casten Almqvist med hustrun Pian, Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén och tidningens politiska kommentator Lena Mellin, Utgivarnas vd Per-Anders Broberg och Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski samlades för att hedra Sveriges kanske största publicist, fortsatte ju myndigheterna i Turkiet sina övergrepp på det fria ordet där.

Som den svenska debatten saknar Bo Strömstedt i tider som dessa. Bosse tog alltid ställning för yttrandefrihet, vilket advokat Peter Danowsky framhöll under minnesstunden i går, och han var exempelvis ”tydlig i sin antipartheidhållning”, konstaterade Åke Bonnier i griftetalet.

## Det är svårt att sammanfatta en gärning som bara i Expressen spänner från 1950 till våra dagar. För han må ha gott bort, 87 år gammal, och skrev inte i tidningen de senaste åren. Men Bo Strömstedt, chefredaktör 1977-1991, inspirerar fortfarande nyhetsförmedlare och opinionsbildare.

Kanske kan uppslutningen i går vittna om Bosses betydelse? Hustrun Margareta Strömstedt och barnen Niklas och Lotten med deras familjer och ex-partners, som bland andra Niklas hustru Jenny Strömstedt och förra flickvän Agneta Sjödin och ex-hustru Efva Attling som kom med makan Eva Dahlgren, kunde som sig bör räkna in en imponerande samling gäster.

Ägarna, förstås, som Bonnier AB-styrelseordföranden Carl-Johan Bonnier och ordföranden för Bonnier Lottery Marcus Forsell med Lisa Swanberg. Där var också Bonnier AB:s vice vice styrelseordförande Pontus Bonnier och Karl-Otto Bonnier, med hustru Ingemo, som liksom officianten Åke Bonnier ju är barn till förläggaren Gerard Bonnier som betydde så mycket för Bo Strömstedt.

Där var också Expressens förra chefredaktörer Staffan Thorsell, med hustru Solveig, och Christina Jutterström samt Expressens tidigare kulturredaktörer Maria Schottenius, Per Svensson och Björn Wiman. Från dagens redaktionsledning: kulturchefen och ställföreträdande utgivaren Karin Olsson och magasinschefen Anna-Clara Welander.

Det här var en begravning med bredd; Stockholm Rythm´n Brass spelade brassmusik, Johan Norberg lirade gitarr och Jessica Norberg sjöng ”Molnen går” som far och son Strömstedt skrivit, Marie Göranzon läste dikter – bland annat ”Liten på din arm”, som den bortgångne själv författat.

När kistan bars ut, bland andra av Peter Danowsky och Expressens förre sportkrönikör och nuvarande TV4-programledaren Steffo Törnquist, var det till tonerna av brassmusik från blåsorkestern som gick först. Så hade Bo Strömstedt sett det göras under en resa till New Orleans, så ville han ha det själv. Det satte liksom stämningen: om hans maning till medieägare var att att jämnvikta gungor och karuseller, att låta siffror och ord vara lika mycket värda, så balanserades här både tårar och trumpeter. ”Blåsväder”, som rubriken till Bo Strömstedts allra första ledare som chefredaktör löd.

## ”Sveriges mäktigaste tidningsman”, skrev nyhetsbyrån TT när han slutade som ansvarig utgivare 1991 – kort efter den förkrossande segern över Justitiekanslern i Stockholms tingsrätt. Han och Expressen hade, efter att avslöjat Spelskandalen, förtalsåtalats på 176 punker. Det blev 176-0 till Bo Strömstedt.

En sådan här stund saknades förstås Thomas Malmquist, sportkrönikören som skrev om Spelskandalen, och parhästen Åke Ahrsjö, som var vd men lika förstående för journalistik. Båda gick dock bort 2012, men vi tänkte på dem också.

Strömstedt var, som Dagens förre chefredaktör Daniel Grahn påminde om när alla drog sina minnen, sällsynt intresserad av pingstkyrkan och jag vet inte riktigt vad den säger om livet efter döden, men om det finns ett sådant – och om Strömstedt såg ner på oss från organisten Benedikt Melichars position på läktaren – så måste det ha glatt honom att se alla gamla kollegor som i många fall rest långt för en sista hälsning.

–Vi lever i det relationella, sa Åke Bonnier.

Han kunde sagt:

– …i det redaktionella.

För där var nattcheferna Bengt Bengtzon och Leif Ingvardson, trotjänare som direktören Siv Persson och hans assistent Sigbritt Almquist, administrativa redaktören Lars Flodström, morgonchefen Stig Hoffman, nöjeschefen Stefan Sjöström, redaktionssekreteraren Pelle Johansson… för att inte tala om nyhetsreportrarna: Lars Näslund, Pär AltanPeter Svensson, Leif Brännström, Gunnar Johansson och Clas-Göran Niklasson. Eller alla fotograferna: Jacob Forsell, Lars Nyberg, Jan Düsing, Jan Wirén, Kenneth Jonasson.

Bo Strömstedt var inte överordens man, men det säger ändå mycket om honom att så många satt där i Högalidsskyrkan; inte bara egna skribentprofiler – som Annika Hagström, Cecilia Hagen, Susanne Hobohm, Camilla Lundberg – utan också debattörer och författare och satiriker som Jan Myrdal, Göran Rosenberg, Kerstin Ekman, Nils Peter Sundgren och Olof Buckard. Och Elisabeth Tarras-Wahlberg, hovets förra informationschef.

## Bo Strömstedt fattas Expressen när vi ska skildra Sverigedemokraternas växande stöd, flyktingkrisen i Europa och, som jag nämnde, hoten mot tryck- och yttrandefrihet inte bara i Turkiet utan också på närmare håll. I Ungern. I Polen. Faktiskt också i Sverige.

När Bengt Braun 1989 skulle anställas som koncernchef inom Bonnier, kallades han till ett styrelsemöte där ordet lämnades fritt. Bo Strömstedt räckte upp handen:

– Vad betyder liberalism för dig?

Numera finns ju inte Folkpartiet kvar, ersatt istället av Liberalerna, men Jan-Erik Wikström var i alla fall med i går. Förlagschef, men framförallt frikyrklig och liberal: utbildningsminister och det enda statsråd som behöll samma jobb i alla borgerliga regeringar 1976-1982.

När man talar Bo Strömstedt blir det lätt så att man pratar om Astrid Lindgren, citerar Tove Jansson och travesterar Evert Taube. Det gjorde jag i mitt porträtt på midsommarafton, när han gick bort, och det gjorde Åke Bonnier i går. Men biskopen påminde också, utan att formulera det just så, om det p o l i t i s k a :

– En stark motståndare till fundamentalism.

Det är lika viktigt idag, nu när det sker terrrordåd var och varannan dag, och därför var det bra att Åke Bonnier påminde om en sak till:

– Han finns där, i sina texter och böcker.

Inte bara i begynnelsen, utan för alltid.