Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En Tidningsman är död – men Bo Strömstedt är alltid Expressen

”Det är inte sant att Bo Strömstedt är död.”

Den som kan sin tidningshistoria vet att dessa ord egentligen handlade om Evert Taube, och den nekrolog som Bo Strömstedt en gång satt och skrev om den försvunne – och förmodat avlidne – visdiktaren.

När telefonen plötsligt ringde.

– Har du kammat ditt vackra skägg?

Det var Taube i luren.

Han levde.

Strömstedt gillade den historien, men nu är hans egen slut. 87 år gammal somnade en av Sveriges största publicister in natten till i dag.

”Den siste av 1900-talets stora tidningsmän”, kallades han i Sydsvenskan vid sin 80-årsdag. Nu har Bo Strömstedt gått bort, beskedet kom i morse, ungefär samtidigt som vi alla insåg att Storbritannien lämnar EU. Det var för sådana här nyhetsdagar, när det ska rapporteras och kommenteras, som Bo Strömstedt rustade sin Expressen. Han hade nog inte förutsett att vi skulle samsända live-tv med Dagens industri, men hade älskat det engagerade berättandet.

Det liv som började den 4 maj 1929 i finska Vasa kan bara summeras som svensk kultur- och mediehistoria.

Jag ska återkomma till Evert Taube, som han lärde känna 1958, och till Expressen med. För Bo Strömstedt var – är! – Expressen.

”Kontroversen är kvällstidningens livsluft. Kontroversen var också min livsluft: meningsfulla bråk livade dagen och sinnet.”

Så skriver han i ”Löpsedeln och insidan” (Albert Bonnier Förlag), men det var inte med Expressen allt började, utan i den mindre kända tidningen Knusserud Runt.

Bo var bara nio eller tio år och har i memoarerna berättat att han ritade och skrev sin första tidning med blyerts. Bo minns också att han funderade över ”reportagets problematik” – och slår fast att det här med journalistik var ”starkt lustfyllt”.

Så rätt.

## Vem kan formulera Bo Strömstedts livsgärning finare än Bo Strömstedt?

Mamma kommer från seglare och bönder på Åland, pappa från en jordbrukarfamilj i Värmland. Fadern blir predikant och därför flyttar Bo runt som barn: finska Österbotten och Eknäs i södra Finland och sedan Vinnö, Simrishamn och Trelleborg.

Somrar på Åland och i Värmland, och där – hos farbror Ernst – finns tidningar att läsa. Som Ture Nermans Trots allt!, andra världskrigets antinazistiska skrift.

Bo börjar skriva själv, men den första boken – om baptistpredikanten CH Spurgeon – ges aldrig ut eftersom den tioårige författaren tappade bort sitt manus…

Det skulle bli bättre ordning på bokstäverna.

## Strömstedt bor i Trelleborg men det är Latinskolan i Malmö, Högre allmänna läroverket för gossar, som påverkar honom mest. Han läser och skriver och skriver och läser.

1946 köper Bo sitt första nummer av BLM, Bonniers Litterära Magasin, där det står om diktaren Karl Vennberg. Långt senare ska Strömstedt, när Kurt Samuelsson är chefredaktör på Aftonbladet, lyckas få Vennberg att medverka på Expressens kultursidor – på sin tid en riktig kupp.

Två år senare blir det studier i Lund och samma sommar har Strömstedt själv börjat publiceras i BLM. Därefter också i Svensk Litteraturtidskrift – tack vare professor Olle Holmberg, en stor förebild under Lundatiden.

”När jag genom åren försökt tala med Expressens medarbetare om ords – rentav skiljeteckens – exakthet har jag kunnat ana Olle Holmberg över min axel”, skriver Strömstedt i memoarerna.

1950 blir ett viktigt år: Bo träffar Margareta Henriksson från Göteborg, de gifter sig 1953, och han publiceras för första gången i Expressen. Rubriken är ”Den förälskade och 35-dödaren”.

1952 får Strömstedt ett brev från Clas Brunius, anställd på Expressens kulturredaktion tre år tidigare, senare den förste på tidningen som bjuder hem Bo, som berättar att ännu en text av honom antagits. Den får rubriken ”Per Staffan Lind, ung poet”.

Ivar Harrie, Expressens första chefredaktör, imponeras också. Harrie hade kommit till hit från Dagens Nyheters kultursidor, och nu visar han sin kulturredaktör Åke Lindström vad den unge Strömstedt skriver i Svensk Litteraturskrift och Sveriges största kvällstidning får på allvar upp ögonen för Lundastudenten.

Det samtidigt som han söker jobb på BBC´s svenska avdelning i London och där redan har provläst på svenska och engelska. Lindström skriver till Strömstedt, och när Sven Alfons avsäger sig uppdraget som Expressens lyrikkritiker får Strömstedt ta vid.

Den första texten, i 23-åringens nya roll, handlar om den 83-årige Bo Bergman och får rubriken ”Hamlets flöjt”.

## Bo Strömstedt var inte bara kulturchefen och chefredaktören. Han var också nyhetsreportern – och det tror jag hjälpte honom senare i karriären.

1957 blir han sänd till Malmöredaktionen där Thorsten Wadén är chef. I sina memoarer beskriver Strömstedt sin läromästare som ”…en oförfärad kvällstidningstorped: låg en begravning på fel tid ur pressläggningssynpunkt fick han begravningstiden ändrad, riskerade bilderna från kronprinsessan Margreths bröllop i Köpenhamn att fastna i folkmassan ordnade han genast en linbana som transporterade filmrullarna över mängdens huvuden.”

Strömstedt gör allt, lär sig allt. Intervjuar Grace Kelly på Kastrup och dansar med Anita Ekberg på Tivoli (”Hennes grepp var fast”).

En morgon, klockan 04, inleder han en ingress med orden: ”Vid en häftig brand i Vollsjö i morse innebrändes 58 grisar.” Wadén skriver genast om: ”58 grisar innebrändes i morse vid en häftig brand i Vollsjö.”

– Thorsten sa jag skulle börja med det viktigaste och han hade rätt, minns Strömstedt när han talar på mottagningen efter den blivande parhästen Åke Ahrsjös begravning.

Strömstedt och Ahrsjö hade båda en särskild relation till Wadén. Det var nämligen hemma hos honom, i en oval soffa som komikern Thor Modéen tidigare ägt, som Expressens direktör Bertil Norgren anställde Ahrsjö. Senare kom även Ivar Harrie med hustrun Lisa dit för att äta middag med Bo och Margareta, och när paret Strömstedt gått slog Harrie fast:

– Nu har jag hittat min efterträdare!

Wadén var den som sammanförde Strömstedt och Ahrsjö och introducerade dem för varandra:

– Får jag presentera Expressens nästa direktör!

– Får jag presentera Expressens chefredaktör!

Strömstedt och Ahrsjö ”såg belåtet på varandra…”, minns Bo om mötet under begravningsmottagningen för Ahrsjö.

## Jag tror att erfarenheterna från nyhetskonkurrensen på fältet bidrog till Strömstedts helhetsperspektiv som chefredaktör.

Carl-Adam Nycop, han som med Abbe Bonnier 1944 skapade Expressen, gav Strömstedt i uppdrag att tillsammans med fotografen Jan Delden följa Gustav VI Adolf dygnet runt. Strömstedt fick stor respekt för den gamle kungen – men det skulle inte hjälpa honom senare i karriären.

När han skrev en krönika om att befria familjen Bernadotte från monarkin ringde och skrev tusentals läsare – en gammal änkedam undrade om Bo ville ta ifrån henne ”den enda familjen jag har?”; Upplevelsen var så stark att Strömstedt, när jag långt senare frågade om han ville skriva om kronprinsessan Victoria och Daniel Westlings bröllop 2010, avstod.

En annan gång, 1957, skickades Strömstedt ut till Kastrup för att hitta en svensk diplomatfamilj från Washington. Den 15-åriga dottern hade rymt, gift sig i Kanada och nu skulle föräldrarna möta henne. Strömstedt i memoarerna:

”Jag for. Kastrup var överfullt av journalister. Jag lyckades, tur eller skicklighet, få familjen för mig själv, tog den till Tivoli. Vi var där hela dagen, åt, sköt pil, köpte nallar och for i poolbåt. I morgontidningarna stod: ’Familjen mellanlandade på Kastrup, åkte sedan genast vidare till Stockholm.’ På eftermiddagen trycktes mitt mittuppslag, fullt av bilder: pappa, mamma, dotter, alla med Expressen på Tivoli. Triumfen var total.”

Ett scoop.

Diplomaten var förresten överste Stig Wennerström – senare avslöjad som spion för Sovjet.

## Strömstedt vill verkligen vara  m e d  och 1956 får han sitt första vikariat på redaktionen i Stockholm.

”I handen fick jag en lista över alla artiklar som, dag för dag, skulle införas de närmaste månaderna. Jag kastade den genast i papperskorgen.”

Bo fortsätter i memoarerna:

”Jag lärde mig redigera och rita, stod i sätteriet med armbågarna svarta av blyformarna. Det var ett rus. Det har inte gått över.”

När han två decennier längre fram ska ta över som chefredaktör åker han till London, besöker Daily Mail, håller upp dagens tidning och frågar chefredaktören David English om hur många sidor denne varit involverad i? Svaret blir – ”nästan alla”.  Och så vill Strömstedt också vara – ”närvarande i det dagliga”.

Men det är ett slit. Att sitta intill morgonchefen Stig Hoffman klockan 08 och läsa förstaupplagan – ”en ritual” – för att hinna ändra till nästa. (Det gjorde han också ända till 1991, det sista året som chefredaktör, och det var det första som vi unga vikarier fick höra: nämligen att allt vi gjorde till riksupplagan skulle kunna ändras av Bo till ”förorten”, som Stockholmsupplagan kallades.) Att, som han och redaktionschefen Staffan Thorsell bestämt, hålla nyhetskonferens varje dag klockan 18. Att vara kvar till klockan 20. Nattcheferna som Leif Ingvardsson, Edgar Antonsson och Bengt Bengtzon gör klart tidningen – men innan dess är det ofta långa samtal med utgivaren.

## Chefredaktören är alltid ensam – men tidningen görs naturligtvis av många.

Den kultursida som skötts av Åke Lindström, Clas Brunius, och Margareta Sjögren tas över av Hemming Sten och populariseras, helt i Carl-Adam Nycops anda, till något Strömstedt inte gillar. Han slår han sig samman med Anders Ehnmark och snart även Björn Nilsson för att försöka göra om sidan. Men alla är inte begeistrade – Nycop är uttalat ”skeptisk” till Strömstedts planer.

1959 hör Åke Söderqvist från tv av sig och Bo tackar ja till att bli kulturredaktör på nya TV-Aktuellt, men då svarar Expressen snabbt. Per Wrigstad, tillträdande chefredaktör, bjuder ut Strömstedt på Oxen i Stockholm och erbjuder kulturchefsjobbet. Under tidningens 15-årsfest på Stallmästaregården bekräftas erbjudandet. I april 1960 börjar Strömstedt i Stockholm, 1961 blir han kulturchef.

I sin programförklaring till styrelsen skriver Strömstedt:

”Den ledande ambitionen måste självfallet vara att Expressens kultursida skall vara en kultursida just i Expressen, i tidningens anda, tidningens stil. Den får aldrig bli en snorkig snobbsida, men den får – å andra sidan – inte heller falla för den flåspopularitet som gör den oaptitlig för dem som verkligen är intresserade av kulturliv och kulturdebatt. Den skall vara skriven och redigerad på ett sådant sätt att den kan läsas av vilken läsare som helst som vill hämta information på den – men också så att den kan studeras med behållning av dem som verkligen är intresserade, som köper Expressen för kultursidans skull.”

Strömstedt lyckas med kulturen, men inte med Nycop.  ”Jag retade mig ofta på hans sätt att till exempel i artiklar markera distans till sitt Expressenliv”, skrev  Bo – som kallade Nycops senare positionering mot Expressen som att ”förvandlas från Djingis Khan till lantpräst”. När Nycops memoarer, ”Bära eller brist”, kom ut 1970 recenserade Strömstedt bitskt: ”När fan blir gammal blir han ordförande i Publicistklubben.”

## En chefredaktörs bästa beslut handlar aldrig om avslöjande rubriker eller chockerande bilder. Utan om bra medarbetare.

”Chefredaktörens, redaktionsledningens, främsta uppgift är att varje dag dra upp några hundra medarbetare ur den misströstans dy, som ständigt hotar att uppsluka dem”, konstaterar Strömstedt.

Det är många intressen att balansera: tidningens andreredaktör Olle Petrini hamnar i konflikt med Per Olov Enquist, anställd 1966 av Strömstedt, som ringde efter att han läst en så kallad understreckare av Enquist i Svenska Dagbladet. När den avgående chefredaktören Per Wrigstad tar Petrinis parti lämnar Enquist tidningen i protest – bara en månad senare tillträder hans vän som högste chef. ”En medarbetare i exil”, skriver Strömstedt sorgset i spalterna. Det dröjer fem år innan Enquist är tillbaka.

Den nya chefredaktören bygger sitt eget lag: 1977 blir Alf Thoor politisk redaktör och de formulerar ofta ledarsidans åsikt tillsammans, bara en gång – när Strömstedt författar en osignerad text om kärnkraft dagen före folkomröstningen – hotar Thoor med att hoppa av. 1988 ersätts han av Bengt Lindroth.

Nils Gunnar Nilsson på Sydsvenskan tackar nej till att efterträda Strömstedt som kulturchef, istället blir det Arne Ruth – som Strömstedt senare tycker borde getts chansen att efterträda honom själv som chefredaktör. 1978 får Strömstedt och Ruth tillbaka Anders Ehnmark till Expressen när Harry Scheins memoarer ska recenseras, det är kris med lämningen, och Strömstedt ber Ruth chanskolla med Ehnmark. Det går vägen.

Schein-relationen är förresten heller inte okomplicerad. Rekryterad av Strömstedt som frilansare 1961, sedan i exil från Expressens kultursidor efter en – stor – uppmärksammad krognota. Därefter comeback i en recension: ”Jag skriver inte i Expressen, men…”.

## Kollegorna på Dagens Nyheter kallade ju Expressen för ”cirkusen”, och alldeles orättvis är jämförelsen inte. Strömstedt stod i manegen. Cirkusdirektören.

Strömstedt lockar Vilhelm Moberg till att medarbeta genom att, oinbjuden, resa till honom i Italien och Moberg skriver ända till året före sin död, trots att Strömstedt en gång nämnt att ”fru Moberg” serverat dem ”italiensk skinka”. Ett intrång i privatlivet, enligt Hr Moberg.

Just förmågan att övertala, och underhålla, alla dessa bångstyriga men begåvade skribenter blir en till stor tillgång och när Strömstedt satsar på film på kultursidan är det med namn som Bo Widerberg, Vilgot Sjöman och Jörn Donner.

Strömstedts Expressen var också, som Maria Schottenius, en senare kulturchef på Expressensenare skulle konstatera ”författarnas tidning”. Med Svenska Akademi-ledamöter som Lars Forssell och Werner Aspenström.

## Konflikterna är dock aldrig långt borta.

Inte sällan blir det interna kvällstidningslivet till ett… inferno. Inte sällan är det de mest tongivande rösterna som hörs också i motvind. ”En dag – tro mig – viskar Ulf Nilson, och hans röst ökar i styrka”, skriver Strömstedt och får brevledes svar på tal av Nilson.

Anders Ehnmark ger ut en roman, ”Karamellkoket”, som är kritisk till kvällstidningsgenren och tillsammans med P O Enquist sätter han upp pjäsen ”Chez nous” på Dramaten.  ”Allt var sorgligt”, minns Strömstedt i memoarerna.

Maria-Pia Boethius, då profilerad reporter på Expressen, gör en stort uppslagen artikelserie men säger upp sig och skriver, menar Strömstedt, en ”elak tidningsroman” där han kallas för ”Siv”.

## Minns du när Strömstedt kastade den där boken i tv?

Tvisten med Henning Sjöström är en av de mest kända. 1966 recenserar Strömstedt, kritiskt, kändisadvokatens bok ”Det glatta livet” och nio år senare också hans ”Mördaren i byn”. Ännu 17 år senare hävdar Sjöström, i ”Stormens öga”, att Strömstedt inte hade läst ”Mördaren i byn” när han skrev ner den – och bara åtta dagar efter recensionen stämde han Expressens dåvarande utgivare, Per Wrigstad, för grovt förtal. Det blev inget med rättsprocessen, förstås, men i tv hamnade parterna.

Sjöström är gäst i Gary Engmans tv-program och säger att Expressen bara vill öka upplagan och smäda honom. Strömstedt svarar, och snart dras stämningen tillbaka – men det är i Siewert Öholms program ”Mot väggen” som det stora tv-bråket brakar loss. Per Wrigstad vill processa i domstol och inte i tv-studio, men både han och Strömstedt är med i sändningen.

”Rättssalens verktyg är analysen. TV:s är suggestionen. ”Om man reser sig och talar i TV” – sa jag, och reste på mig, och höjde rösten – ”kan det verka som om orden hade mera innebörd än de har.” ”Om man slår handen i bordet” – och jag slog handen i bordet – ”kan det verka som om det var ett argument.” ”Om jag kastar den här boken på Henning Sjöström” – och jag lyfte boken som för att kasta, ”ja, gör det”, sa Sjöström, vilket nästan fick mig att kasta – ”kan det bli ett argument som blir ihågkommet i flera år trots att det inte är något argument.” Jag blev sannspådd. Fortfarande, snart tjugo år senare, möter jag människor som säger: ”Å, jag minns när du kastade en bok på Henning Sjöström.

Jag kastade ingen bok. Jag satte mig och sa, med det dramaturgiska övertag jag ett ögonblick vunnit: ”Men jag behöver inte sådana argument eftersom det finns mycket effektivare och obarmhärtigare sätt att kritisera Sjöström.”

Tv-historia!

1976 gör Strömstedt sin dittills mest kontroversiella publicering: attacken på det svenska skattesystemet.

–  Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat. Jag har skrivit en saga om Pomperipossa som betalar 102 procent i skatt. Vill du trycka den?

Det vill Strömstedt. Några veckor tidigare har han tryckt Ingmar Bergmans avskedsbrev till Sverige, nu slår Astrid Lindgrens öppna brev ner som en bomb. Finansminister Gunnar Sträng muttrar, Astrid står på sig – Socialdemokraterna förlorar valet.

Att det var till Expressen som Astrid ringde var ingen slump. Redan på 60-talet var hon hemma hos Strömstedts i Hagsätra, knuffade en gång undan en sexårig Niklas Strömstedt från en stol (”Här ska jag sitta”) och den nära relationen till Bo och Margareta gjorde att Astrid Lindgren regelbundet medverkade i Expressen.

En julidag på Dalarö, där Strömstedts har sommarställe, sitter Ola Ullsten på bryggan och Astrid ramlar i vattnet – ”som i en film från Saltkråkan”.

Dalarö blir, precis som uppväxten inom missionsrörelsen, till en central del i Strömstedts liv tillsammans med Margareta, Niklas och dottern Lotten. Här träffar han Bonniers och med Gerard, Jytte, Abbe och andra diskuterar han också Dagens Nyheters angelägenheter.

## Men mer än allt annat blir Palmemordet 1986 natten Strömstedt aldrig glömmer. Han har just somnat när nattchefen ringer. Ur redaktionssorlet i bakgrunden hör han: ”Det ä r Palme!”

Strömstedt ringer vd Åke Ahrsjö och tekniske chefen Sture Birkstedt och de beslutar att dubbla lördagstidningens upplaga. Expressen trycker 1 400 000 exemplar – rekord för tidnings-Sverige.

Det här är, som ni förstår av upplagenivåerna, en annan tid. Som när kriminalreportern Leif Brännström i september 1986 berättar för Strömstedt om det hemliga PKK-spåret. Detta bedöms så känsligt att regeringen måste ges chansen att få kommentera, och reporterkollegan Ingvar Hedlund träffar därför justitieminister Sten Wickbom och statssekreterare Harald Fälth. Men först åtta dagar efter mötet publicerar Expressen nyheten.

Samma med ”Ebbe Carlsson-affären”; i mars 1988 är det politikreportern Pelle Wendel som går till Strömstedt och diskret berättar om privatspaningarna med regeringens goda minne. Men först i maj skriver Expressen.

## Idag skulle det nog gå snabbare. Och numera knackar heller inte partiledarna på dörren.

1978 kommer folkpartiets Per Ahlmark hem till Strömstedt, som öppnar i morgonrock och bjuder in den kombinerade arbetsmarknadsministern och vice statsministern in i sitt sovrum. Där berättar Ahlmark, helt oväntat, att han tänker avgå – men först om några dagar. Ett förtroende, förstås, men en mardröm för en nyhetsman.

Strömstedt inser att det är ”fullständigt omöjligt” att tiga. Samma dag som Ahlmark håller presskonferens gör låter Strömstedt göra en så kallad ”kyrkupplaga” för att mörka nyheten för Aftonbladet; när kvällspressen på sedvanligt sätt byter nytryckta exemplar med varandra får Aftonbladet istället en specialtryckt upplaga med Svenska kyrkan på förstasidan – för att försena konkurrentens möjligheter att göra om…

## Sex gånger står Bo Strömstedt inför rätta. Han frias varje gång.

”Spelskandalen”, när dåvarande sportchefen Thomas Malmquist 1990 avslöjar läggmatcher i svensk toppidrott, får upprörande nog Justitiekansler Hans Starck att åtala Strömstedt för förtal på hela 176 punkter. Stockholms tingsrätt friar honom med 176-0 och dagen efter står Strömstedt, ”Malmen” och Expressens försvarsadvokat Peter Danowsky på förstasidan görandes en segergest.

Bo har flera gånger sagt till mig – och säkert många andra – att det bästa med att vara ansvarig utgivare är att få stå till svars i domstolar.

– Jag saknar det varje dag!

Så talar en sann publicist.

”Jag ägnade många lördagar och söndagar åt skrivelser vilkas syfte var att både tillgodose den enskildes rätt och vidga yttrandefrihetens gränser”, skriver han om sina inlagor till Allmänhetens Pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd.

Chefredaktörskapet är ofta förknippat med det tämligen unika svenska ensamansvaret: i världens äldsta tryckfrihetsförordning – från 1766! – stadgas nämligen att utgivaren och bara han, hon, hen avgör vad som publiceras och att trots mot denna oinskränkthet följaktligen är brott mot självaste grundlagen.

Bo Strömstedt står alltid upp för det fria ordet.

Evert Taube, då? Han som återuppstånden från de döda ringer Strömstedt när Bo skriver ner sina minnen av Taube.

Taube – sångaren, poeten, författaren, konstnären – ringer Strömstedt konstant och så ofta att han fick personliga favoriter bland växeltelefonisterna. Ofta börjar samtalen med förslag och slutar med kostnadsförslag.

En gång hör Taube av sig till Strömstedt för att hjälpa en person i nöd, som Expressen rapporterat om. Reporter och fotograf åker ut, Taube skriver ut en skuldsedel på en meny – pengarna, 2 000 kronor, ska föras över från ett konto i SEB. Det blir förstasidan på Expressen. Men något konto i SEB har inte Taube, och istället blir det en Wallenberg som köper skuldsedeln för beloppet och hänger upp den på väggen. En klassiker – men Strömstedt är lika glad ändå.

När Taube 1965 ska fylla 75 år ger han inga intervjuer. Men han kan tänka sig ett undantag för en okänd frilansaren, signaturen ”Mimosa”, och texten ska bara publiceras i Expressen. När den levereras till Strömstedt är frågorna väl initierade – nästan för initierade. Sedan hör Taube av sig och meddelar att han ombetts förmedla arvodet från Expressen till ”Mimosa”. Senare återkommer Taube med ett kvitto från ”Mimosa” – skrivet med Taubes handstil…

Strömstedt, alltid överseende, ler och accepterar. Ser storheten och journalistiken i också det galna. Kanske därför han ser humorn i att Evert Taube ringer till chefredaktören som sitter och skriver runan?

”Journalistiken var en fest”, konstaterar han. Jag tror inte att han förutsåg direktsändningarna från London i dag, även om memoarerna ju slutar i London med att han – busig! – gör lite som han vill på Royal Academy: ”Man fick inte ta på skulpturerna, jag gjorde det ändå. I glädje sprang jag utför trapporna.”

Just så ska väl kvällstidningens eviga själ sammanfattas

Det är inte sant att Bo Strömstedt är död.