Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Riktigt reporterjobb när makten granskas – men hatet mot Mona Sahlin är vidrigt

Hatet mot Mona Sahlin var vidrigt.

Det var 2013 och en julikväll under Almedalsveckan och Mona Sahlin gick ensam genom medeltidsstaden när hon plötsligt, nära Clarion Hotel Wisby, omringades av tre nazister som hotfullt proklamerade att hon – den förra vice statsministern, den förra partiledaren – minsann var en ”landsförrädare”. Bara det.

Nazisterna, som hade deltagit i ett möte med Svenskarnas parti, var ”hotfulla” och om nu någon nationalist läser detta och avser att kasta sig in på sitt anonyma Twitter- eller Flashback-konto för att tillbakavisa Mona Sahlins påstående, så vill jag först källhänvisa och konstatera att det var Expressens politiska kommentator K-G Bergström, tidigare en av Sveriges Televisions största profiler, som blev vittne till det som hände.

Det som hände var naturligtvis fullständigt avskyvärt, särskilt givet Mona Sahlins kända – erkända! – engagemang mot extremism. Hon var ensam, utan personskydd, men det gick bra. Den gången. Men, och det var Expressen som först berättade om den här incidenten, jag minns att jag också då tänkte på vilket pris hon fick betala, Mona Sahlin, för sitt ställningstagande i viktiga värdegrundsfrågor.

Det var faktiskt inte mer än rätt att statsministern, moderaten Fredrik Reinfeldt, det året hyllade socialdemokraten Mona Sahlin från Almedalens scen. Låt vara att det förstås var en pik mot oppositionsledaren, Stefan Löfven, men hon var värd det där berömmet ändå.

Sahlins modiga markeringar mot, och nu lånar jag extremistretoriken, ”folkfiender” som må vara både jihadister eller så kallade nationalister förtas inte av det faktum att hon gång på gång är föremål för en relevant granskning av undersökande journalister som, i det senaste fallet med det falska intyget och en radda andra invecklade turer, Expressens båda reportrar Christian Holmén och Michael Syren.

  • De såg ut att hata mig så starkt, berättade Sahlin för Expressen om nazisterna just efter det som hänt i Visby.

## Jag tänker på det här, igen, när jag på onsdagsmorgonen läser de första inläggen i sociala medier om den senaste Sahlin-affären.

Expressens ”grävgrupp”, där Holmén och Syrén ingår, har en tid kontrollerat uppgifter som Sahlin lämnat i allmänna och offentliga handlingar och funnit att dessa inte överensstämmer med verkligheten. De har i myndighetsregister och kontakter med regeringskansliet och andra instanser funnit skäl att ställa tuffa frågor till Sahlin själv och hennes medarbetare. Svaren har föranlett fler frågor. Svaren har inte alltid varit sådana att Expressen funnit att redovisa dem inför publiken, men inte heller har undersökningsarbetet avslutats. Arbetet har istället oförtrutet fortsatt, och det länder Holmén och Syrén heder.

Men reaktionerna i sociala medier på deras avslöjande…

Det var ungefär som att läsa om Expressen efter att vi ännu en gång har granskat främlingsfientliga SD-politiker: allsköns rasister – och till och med några kända nazister – tar till orda på Twitter med påhopp, anklagelser och i värsta fall direkta hot.

Hatet mot Mona Sahlin, alldeles oavsett medias rapportering, är vidrigt att se.

Expressens senaste egna nyhet om Mona Sahlin är alldeles uppenbart en samhällsviktig journalistik.

Men det dröjde tills på onsdagskvällen, efter att Mona Sahlin själv bett regeringen om att få entledigas från sitt uppdrag, som flera stora nyhetsmedier på allvar redovisade vad Expressen avslöjat att Sahlin har gjort och tyckte till om det.

Då, först då, är kommentatorerna på banan. Mats KnutsonSVT! Lena MellinAftonbladet! Fredrik FurtenbachSveriges Radio! Göran ErikssonSvenska Dagbladet! Karin ErikssonDagens Nyheter!

Tidigare på dagen, när ”Sahlin-affären II” spelades upp, var det bara Dagens industri och Nyheter 24 som såg digniteten i det som vi i branschen kallar för ”storyn” och jag tror inte det handlade om något annat än beröringsskräck.

Historien – med Sahlins alla skatteskulder – var en soppa som var lite svårsmält för redaktionerna.

Det var ju samma Expressen-story igen, liksom, låt vara att det var redan 1995 som Expressen presenterade den allra första Sahlin-affären… den som senare av socialdemokratin har kommit att PR-spinnas som ”Toblerone-affären”, som om Expressens granskning då handlade om choklad (fel!) istället för om den tilltänkta regeringschefen använde statsrådsberedningens betalkort för egna utgifter (rätt).

## Den här gången finns det nog inga informatörer eller konsulter som har mage att rekommendera en repris på den förra showen, den presskonferens där själva journalistiken som röjt missförhållanden i daga, ifrågasattes.

Christian Holmén och Michael Syrén har gjort en utomordentlig journalistisk insats.