Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De bröt mot tryckfrihetsförordningen – fick Nobels fredspris, hamnade i Svenska Akademien och blev ledande publicister

VIKTIGA ÅRTAL I SVENSK

TRYCKFRIHETSHISTORIA

1766: Tryckfrihetsförordningen

Riksdagen som hölls 1765-1766 beslöt om tryckfrihet, vilket hade diskuterats redan 1738-1739 men framförallt 1760-1762. Redan 1774 gjorde dock Gustav III inskränkningar, vilka framställdes som smärre men i realiteten stred mot grundidén.

1792: Thorilds skrift

Poeten och filosofen Thomas Thorild åtalades stod först inför hovrätten och sedan Högsta domstolen för texten ”Om det allmänna förståndets frihet”. Åklagaren krävde dödsstraff, men efter folkliga protester landsförvisning för uppvigling och orosstiftande.

1821: Religionsmålet mot Geijer

Den liberale professorn Erik Gustaf Geijer påstods ha förnekat den evangeliska läran, vilket kunde gett honom landsförvisning. Geijer åtalades, men frikändes året efter och fick senare plats i Svenska Akademien.

1835-talet: Aftonbladet-bråken

Lars Johan Hiertas tidning drogs in 14 gånger av staten och han åtalades hela åtta gånger. Hierta dömdes, men kringgick ändå den så kallade indragningsmakten genom att ge ut Aftonbladet under olika titlar och med olika bulvaner som utgivare.

1884: Giftasprocessen mot Strindberg

Bokförläggaren Karl Otto Bonnier gav ut noveller av August Strindberg, men efter en vecka beslöt justitieministern om kvarstad av hela upplagan. Strindberg åtalades för ”hädelse emot Gud”, men friadedes och höll bankett på Grand Hotel – och åkte sen till Schweiz.

1896: Åtalet mot Fröding

Diktsamlingen ”Stänk och flikar” gavs ut, trots att förläggaren Albert Bonnier hade avrått från några formuleringar. Diktaren Gustaf Fröding stod dock på sig, varpå justitieministern la beslag på hela upplagan och Fröding åtalades. Men han friades snabbt av domstolen.

1991: Spelskandalen

Expressens Thomas Malmquist avslöjar 1990 att Tipstjänst, numera Svenska Spel, utsatts för en spelkupp på Oddset. Tre elitlag pekas ut, men Justitiekanslern åtalar istället chefredaktör Bo Strömstedt för förtalsbrott på 176 punkter. Expressen frias på alla punkter.

/ KRÖNIKAN I SÖNDAGSTIDNINGEN /

Den som kan sin presshistoria kan svårligen föreställa sig en större ära för en publicist än att stämmas inför rätta och, faktiskt, kanske till och med dömas.

I morgon firar vi att den svenska tryckfrihetsförordningen är 250 år.

När bland andra inrikesminister Anders Ygeman och jag i morgon kväll på Kulturhuset i Stockholm inviger Tidningsutgivarnas uppmärksammande av världens äldsta grundlag om det fria ordet, förtjänar det att påminnas om att denna självklara rätt inte vunnits av skribenter och redaktörer som stillatigande accepterat rådande tids uppfattning om vad som är rätt eller fel att publicera.

Nej, den stolta tradition som vi så vurmar är tillkommen i orostider och inte sällan av en och annan text och skrift som också orsakat just oro.

Säkert har ett och annat förfluget ord som letat sig in i spalterna förtjänat rättsväsendets rättmätiga tillrättavisning, det tillstår alla mediehus, men sådana övertramp hör faktiskt också yttrandefriheten till.

I Sverige värnar vi den försiktighetsprincip som ”Etiska regler för press, TV och radio” ger uttryck för, vi vill inte ha en vulgärpress som utan respekt för privatliv och integritet våldför sig på enskilda med oförsvarliga publicitetsskador som följd.

Men, och här förlöper sig ofta mediekritiker i tanken, journalistik och opinionsbildning måste ibland också få frigöras från den restriktivitet som normalt råder.

## Nyhetsförmedling handlar om att informera, opinionsbildning ofta om att provocera. 

Lars Johan Hierta skapade Aftonbladet och för detta åtalades han åtta gånger. Hierta både fälldes och friades.

Den nyckfullhet som den svenska tryckfrihetsförordningen ger uttryck för med jurysystemet, och som väl beskrivs som grundlagens både styrka och svaghet, kunde i Hiertas fall bli snarast komisk när den tidens rättegångar framstod som snarast riggade för att stoppa utgivningen av hans kungakritiska blad: i en process var hela fyra av fem juryledamöter redaktörer på konkurrerande tidningar!

Bo Strömstedt, chefredaktörernas chefredaktör, är ett mer modernt exempel. Stämd fem gånger, tror jag, och åtalad ytterligare en gång. Faktiskt aldrig fälld. Till mig har företrädaren som Expressens ansvariga utgivare sagt att det han saknar mest av allt är just att vara i rättegångar…

Jag kan förstå den känslan. Kalle Jungkvist, Otto Sjöberg, Anne Lagercrantz, Anders Gerdin, Jan Helin, Joachim Berner, Daniel Sandström, Christina Jutterström, Thorbjörn Larsson, Gunilla Herlitz och många till – snart sagt alla dagens ledande publicister har väl stämts i förtalsmål eller åtalats för andra brott.

Några har friats direkt, andra först fällts och sedan friats, ytterligare andra har sett sina domar stå fast. Ännu någon vet inte om själva stämningen ens kommer att gå till huvudförhandling.

Själv har jag haft förmånen att dömas för anstiftan till vapenbrott för samhällsviktig undersökande journalistik om illegal vapenhandel, apropå den återkommande intressekonflikten mellan juridik och journalistik, och det för ett reportage som slutade med att stjärnreportern Diamant Salihu kunde lämna över en pistol till Malmöpolisen.

”Ett brett upplagt reportagearbete, avsett att spegla olika aspekter av ett allvarligt samhällsproblem”, konstaterade Högsta domstolen och markerade med låga straff. Det finns tillfällen då inte ens en generös tryckfrihetsförordning kan värna all publicistik, och då är det bra att justitieråden ändå kan slå fast journalistikens goda intentioner.

Nu stundar två förtalsprocesser, en känd brottsling och en näthatare har nämligen stämt Expressen, och oavsett utgång blir det för mig och de vittnande kollegorna här en ära att inför sittande rätt få förklara varför vi granskar misstänkt kriminalitet och ogenerad främlingsfientlighet.

## Opinionsbildning är en central del av demokratin, men genom åren har också den utsatts för statsmaktens klåfingrighet.

Ta ”transportförbudet” under Andra världskriget, det som användes till att kringgå grundlagens censurförbud genom att helt sonika – med stöd i dåtidens tryckfrihetsförordning – försvåra distribution med allmänna transportmedel.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, exempelvis, konfiskerades åtta gånger under kriget, men utgivaren Torgny Segerstedt slapp åtal – sannolikt för att samlingsregeringen inte ville ha en yttrandefrihetsmartyr. Lika väl klarade sig inte Ture Nerman som gav ut Trots allt! och hamnade i fängelse för ha skrivit om ”Hitlers helvetesmaskin”.

Ännu längre tillbaka, 1886, dömdes den socialistiske agitatorn August Palm för smädelse mot regering och riksdag, och strax därefter satt hela hela fyra redaktörer i fängelse för sin politiska journalistik. En av dem var Hjalmar Branting, som fälldes för hädelseparagrafen men som ju klarade sig rätt bra ändå: Branting blev partiledare, statsminister och fick Nobels fredspris…

Det finns fler exempel på oväntade karriärer. Den socialistiske journalisten Hinke Bergegren förirrade sig i politiken och blev kommunist, men hann skapa ”lex Hinke” efter att ha dömts för att ha spridit information om – preventivmedel. Och så vidare.

Glöm heller inte Else Kleen, journalist på Dagens Nyheter, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet och Idun. Hon berättade om missförhållanden inom social- och fångvård, och lämnade över en bok med vittnesmål och sitt eget förord till justitieministern som skickade allt vidare till justitiekanslern för utredning. Där blev det istället åtal för förtal av fångvaktarna, så Else Kleen fick två månaders fängelse på just den anstalt – Långholmen – som hon avslöjat…

Else Kleen, som pikant nog dessutom var gift med justitieministerns regeringskollega socialminister Gustav Möller, fick dock rätt till slut: bara några år efter fängelsedomen skrevs lagarna om efter hennes förslag.

När vi nu hyllar tryckfrihetsförordningen från 1766 bör vi komma ihåg att den inte direkt väglett lagstiftare, domstolar och åklagare hela tiden. 1744, 1792, 1810, 1812, 1815, 1844, 1949… lagen har ändrats åtskilliga gånger och på senare år har särskilt offentlighetsprincipen blivit mer till vackra ord än vägledande i verksamheten.

Regering och riksdag har försvårat insynen, myndigheter och förvaltningar ägnar sig dagligen åt att inte diarieföra eller att i onödan sekretessbelägga allmänna handlingar i syfte att försvåra den önskvärda tillämpningen av tryckfrihetsförordningen.

Ska det få vara så? Tänk om Anders Ygeman i morgon tar tillfället i akt och frigör sig från högtravande proklamationer om värdet av tryck- och yttrandefrihet, och istället presenterar något praktiskt. En handlingsplan för att säkerställa att alla tjänstemän i offentlig förvaltning kan grundlagen? Stärkt skydd för grundlagsskyddade medier mot hot och våld?

Redaktörerna kan han nog inte påverka särskilt mycket, tryckfrihetsförordning och yttrandefrihetsgrundlag till trots, givet att presshistorien lärt oss att utgivarna låter publicera det som de finner önskvärt alldeles oavsett vad lagarna säger.

Vilket vi alla, med perspektiv till den publicistisk som tidigare kritiserats, nog ska vara väldigt tacksamma för.