Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför publicerades namn och bild

Var det rätt eller fel av alla de stora nyhetsmedierna att publicera namn och bild på den man som misstänktes för förberedelse till terroristbrott? Mitt svar är – ja, givet den så kallade underrättelseinformation som fick Säpo att höja terrorhotsnivån i Sverige och både Säpo och regeringen att hålla presskonferenser om mannen så var det rimligt, utifrån både nyhetsvärdering och ett uppenbart allmänintresse, att redovisa uppgifterna om vem som polisen jagade och ville ha allmänhetens tips om. ”Jag tror att den har spelat en viktig roll”, svarade för övrigt rikspolischefen i radio på frågan om vilken betydelse bildpubliceringen i media hade för att polisen hittade mannen.

Idag vet vi att åklagaren avskrivit misstankarna mot honom, men hans försvarsadvokat har försvarat Säpos agerande och publiceringsbeslut kan knappast recenseras i efterhand när det föreligger helt nya förutsättningar. Mannen var de facto föremål för rikslarm, och att inte berätta vem som – enligt säkerhetspolis och åklagare – misstänktes utgöra ett så allvarligt hot mot landet hade inte varit acceptabelt.

Var och en kan nog föreställa sig hur en underlåtenhet att presentera sådan fakta hade uppfattats om det verkligen hade skett ett terroristattentat; nu visade det sig istället – händelsevis – att en kvinna som sett bilden på mannen i media hörde av sig till polisen om var han fanns. Väl så, då kunde allt redas ut. Nåväl. Flera andra ansvariga utgivare har också motiverat sina publiceringsbeslut. Som Ulf Johansson, SVT Rapport och SVT Aktuellt, Lena Mellin, Aftonbladet, Michael Österlund, SR Ekot, och Daniel Nordström, Arbetarbladet. Alla utgivarbeslut är suveräna, och utgivare ska med stor integritet göra sina egna val utifrån sina egna redaktioners respektive publiceringsunderlag. Söndagens besked om att mannen inte längre är misstänkt förändrar inte att det faktum att publiceringsbeslut ska bedömas utifrån vad som gällde när de togs. Det kan nog vara bra med lite historik här.

2002, exempelvis, publicerade Expressen namn och bild på den man som i media kallats för ”Västerårskaparen”. Året efter World Trade Center-attackerna, som ju utfördes med kapade passagerarflygplan, stoppades han med en pistol i en necessär på Västerås flygplats och dömdes senare för vapenbrott. Han åtalades dock inte för något försök att kapa flyget till London, men Expressens publicering friades ändå av Pressens Opinionsnämnd.

2009, för att nu nämna ett annat fall, namngav Expressen tre personer som gripits i Pakistan och utreddes för eventuellt terroristsamröre. De var inte heller dömda. Men en av dem hade tidigare gripits i Pakistan och varit fängslad på Guantanamo. De andra två hade frihetsberövats och kopplats till misstänkt terrorism i Etiopien, efter en resa till Somalia. Också för detta anmäldes Expressen till Allmänhetens Pressombudsman, men en av männen greps under tiden som den pressetiska processen pågick i en bil – med automatvapen, på väg till en dansk tidning där han skulle genomföra ett terrorattentat. Så PO skrev av den anmälan, om man säger så.

Ett av de vanligaste missförstånden om publicistik är att media bara bör – ska! – publicera namn och bild om någon är dömd. Men så är det inte. En sådan journalistik, direkt kopplad till vad rättsväsendet beslutar, vill vi inte ha i en demokrati. Medias uppdrag är inte att förhålla sig till domstolar på det sättet, inte heller att hjälpa våra säkerhetstjänster. Oberoende medier ska fatta självständiga publiceringsbeslut och om samhällsintressena råkar sammanfalla, så må så vara. Vi har i svensk press en restriktivitetspolicy, som vi paradoxalt ofta kritiseras för, men ibland görs undantag och i fallet med den terroristmisstänkte var det rätt beslut.