Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jan Lindström trodde på journalistiken

”Vi har en tendens att finnas på plats med våra block och kameror. Vi har en tendens att iaktta saker som någon inte direkt vill ha iakttagna. Vi har en tendens att skriva det vi ser och hör, var vi än såg och hörde det.”

Vi har en svaghet för att tro på detta som journalistik.”

Så skrev Jan Lindström.

Reportern.

JanLindstron

I söndags kväll somnade han in, 77 år gammal, men kvar finns förstås alla texterna. Formuleringarna.

Janne Lindström jobbade på den här tidningen i 42 år, utrikeskorrespondent i New York och Berlin och kolumnist och avslutade till och med som ledarskribent, men var det ändå r e p o r t e r som det stod som titel i hans allra mest klassiska byline.

”Reporter”.

Till och med ”Senior Reporter” blev han, när Expressen med den hederstiteln hämtad från den anglosaxiska tidningsvärlden ville ge sin egen stjärnskribent extra status i spalterna.

Egentligen borde det väl stått ”Stilist” under artiklarna, för det var ofta Janne Lindströms skarpa penna som satte särskilt svåra saker i sammanhang.

Janne Lindström kom till Expressen 1963, efter att ha gått Journalistinstitutet i Stockholm och frilansat en tid, och här hamnade han på dåvarande Nöjesredaktionen och skulle på ett av sina första uppdrag försöka få Tage Erlander att ställa upp på en bild – klädd i en Beatles-peruk. Men statsministern var inte på plats i Rosenbad, så istället fick Olof Palme ställa upp. ”Det får duga”, sa Lindström.

Ibland får man helt enkelt gilla läget, och överord låg ju inte för honom. Det var nog därför som Bo Strömstedt, min företrädare, så ofta satte Lindström på de allra svåraste uppdragen. Som att skildra styckmordsrättegångarna mot ”Allmänläkaren” och ”Obducenten” om Catrine da Costas död. Huvudförhandlingarna om mordet på just Olof Palme. Tryckfrihetsmålet om Expressens avslöjande om Spelskandalen.

1979 hamnade han själv i domstol, åtalad för olaga intrång efter att ha tagit sig in till husockupanterna i kvarteret Järnet på Bondegatan i Stockholm och där – efter ett tips till kollegan Per Wendel – ha inväntat polisrazzian som skulle vräka de boende. Polisen kom, Lindström antecknade vad som hände och lite senare kom åtalet för olaga intrång.

”Om jag bötfälls är det slut med rätt väsentliga delar av journalistiskt arbete i Sverige”, skrev Lindström som förvisso hade varit på förbjuden plats – men som ju hade varit där i journalistikens, alltså demokratins, tjänst.

Lindström? På kvällstidningar tilltalas de stora namnen ofta med sina efternamn – (Cecilia) Hagen, (Jan) Delden, (Christian) Holmén, (Ulf) Nilson, (Tommy) Schönstedt med flera. Undantag finns, förstås, som Gösta Ollén och Britta Svensson, och några är till och med bara förnamn. Som Sigge Ågren.

## Lindström skrev inte bara, även om den 32-sidiga bilagan om USA med fotografen Hasse Perssons bilder nog är Expressens längsta reportage hittills. Han var också nattchef och redaktör för söndagsbilagan.

1991, när Bo Strömstedt – som med Lindström och skribenter som Christina Ollén och Sten Berglind verkligen velat värna det goda språket i Expressen – avgick, var det många som ville se Lindström som ny chefredaktör. Han vann en medarbetaromröstning, men fick fortsätta som Östeuropakorrespondent och bevaka det nya Europa.

Många kommer att minnas Lindström som krönikören som inte skydde det svåra och som med små ord skapade stora berättelser. Som i kolumnen om brodern Kjell som hängde sig. Lindström skrev:

När jag larmades, kom jag hem till en gråvit far som satt stum och rak i soffan och inte svarade på tilltal. Mamma däremot låg ropande och gnyende på sin säng med en blöt handduk över pannan. Hon kallade till sig sina överlevande barn, ett efter ett. Hon åkallade alla makter och påpekade sin förtvivlan. Medan jag satt vid hennes sida ropade hon ut sin saknad men tog min hand och sade att min existens ändå var en tröst.”

## När man läste honom, var det som om man själv var där. Var med. Upplevde det som Lindström nu återgav.

Arkivet är fullt av alster daterade i världens allra hörn, texter om krig och elände, och i sin allra sista krönika för bara två veckor sedan mindes han rehablägret för amputerade krigsoffer i Sierra Leone. Väl hemma frågade en av döttrarna om det var hemskt?

– Det var hemskt, svarade Lindström, men kanske inte lika hemskt som Rumäniens utrotningsläger för funktionsstörda barn under Ceausescus regim.

Lindström var nära historien på alla sätt, på plats när Berlinmuren föll och – vilket han återgav i Expressen så sent som i somras – i sin egen fars allra sista stund:

”Barndomshemmet var inte mycket för verbala ömhetsbevis. Bra gjort, sade vi ibland. Duktigt. Fint.

Men det var en sak vi ytterst sällan sade.

Och det var därför jag nu mumlade i min döende pappas öra:

– Jag vill säga dig något jag aldrig sagt förut. Jag älskar dig.

Svära på det vågar jag inte, men det var som att han gav min hand en lätt tryckning.

Sedan försvann tidevarvet som var min far.”

## Nu har ett tidevarv i Expressens historia försvunnit.

Cancern, den förbannade cancern, tog Janne Lindström men inte ens då tog han till överord. På sin dödsbädd konstaterade han:

– Jag släntrar i väg i gryningen. I värmen. Det ska bli skönt.

Jan Lindström sörjs närmast av hustrun och förra Expressenreportern Margareta Schwartz samt barnen Hanna Magnusson, Nike Gianinazzi Lindström, Sara Gidlund, Lisa Arrenius och Freja Lindström,

Åtalet för att han var på plats som journalist på en husockupation?

Friande dom.

”Vi har en svaghet för att tro på detta som journalistik”, som sagt.