Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Försvara tryckfriheten i t-banan

Jag tror inte att någon som läser det här tvekar. Ni vet alla vilken hållning Expressen har till främlingsfientlighet, och många av er kan nog också vår historia: tidningen grundades ju under Andra världskriget för att bland annat motverka nazistiska strömningar i Sverige, och genom åren har Expressen kampanjat mot apartheid i Sydafrika och för yttrandefrihet i Eritrea. Expressens uppdrag, eller ”ärende” – som förste chefredaktören Ivar Harrie kallade det, är lika aktuellt idag.

Så. Expressen är en liberal tidning. Vi står fortfarande för humanistiska värden, och till dessa räknar vi tryckfriheten.

Men. Det fria ordet tillkommer också alla dem som inte har lika ädla motiv som oss andra, och därför var det stötande att se bilder och filmer på den mobb som rev ner Sverigedemokraternas reklam i t-banan i Stockholm.

Tänk att det gått så långt: att ideologiska motståndare vandaliserar offentliga miljöer för att stoppa spridningen av politiska budskap som de inte sympatiserar med. Det är faktiskt – ur ett publicistiskt perspektiv – skamligt.

All form av politiskt våld är förstås oacceptabelt, och det är också sådana här försök att förhindra SD ifrån att sprida sin uppfattning. SL bestämmer rimligen vad som får exponeras i sina lokaler, Clear Channel som mediesäljare kan också påverka processen… men: vi vill väl ändå inte ha ett samhälle där bara de partier, organisationer, myndigheter och företag som bekräftar vår egen uppfattning får annonsera i offentliga miljöer?

Om det som står i SD-kampanjen kan misstänkas vara olagligt, så kommer Justitiekanslern att meddela det. I så fall blir det förundersökning, åtal, rättegång och dom och först därefter kan man väl tycka att det är rimligt att ta ner reklamen. Om nu SD betalat för att ha skyltarna kvar så länge då, vilket jag väl tvivlar på.

Alla som deltog i vandaliseringen bekräftade sannolikt SD:s förtjusta förhoppning om att en ilsken pöbel nog skulle ge det slutgiltiga genomslaget för SD-kampanjen – och så blev det också.

Sorgligt, tycker jag, och förhoppningsvis alla andra publicister.