Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så minns jag stjärnreportern Anders Fallenius

Nazistledaren. Obducenten. Mc-ledaren. Porrkungen. Anders Fallenius har gått bort, och när jag går igenom hans texter i Expressen är de som ett tidsdokument över två våldsamma decennier i svensk kriminalhistoria.

Historia, ja. Det var bara det att Anders Fallenius nästan alltid var först med att skriva den.

I artikel efter artikel – det blev över 4 000 stycken – skildras allt elände som Maskeradligan, Militärligan och alla andra ligor orsakade. Styckmordet och Palmemordet, det tar aldrig slut och jag undrar – trots att flera artiklar är signerade av oss båda – vad som egentligen drev Anders Fallenius att fortsätta beskriva dessa brott?

”Falle” växte upp i Vetlanda och började frilansa för Vetlanda-Posten och Smålandsposten i Växjö. Läste bland annat medie- och kommunikationsvetenskap på Linnéuniversitetet i Växjö och gjorde militärtjänsten på Värnpliktsnytt i Stockholm.

## Lokaltidning och ”Värpan”, ja – en mer klassisk skolning till att bli kvällstidningsjournalist fanns väl inte på den tiden? 1990 började han på Expressen.

Här skrev han på ressidorna, i söndagsbilagan och var en kortare tid sportreporter och inhoppande nyhetschef. Men det var på rättsredaktionen som Anders Fallenius blev stjärnreporter.

Löpsedlar och förstasidor – avslöjande efter avslöjande slogs upp stort, och det var nästan alltid egna nyheter.

Visst skickades Anders ut i landet, för att som andra kriminalreportrar bevaka spaningsmord, men det var med sina egna källor som han blev nyhetsledande och det var därför som andra medier ofta tvingades citera hans scoop.

På Expressens kriminalredaktion saknades förstås inte tidigare förebilder: Rolle Ståhlström. Roland Aldeheim. Leif Brännström. Per Wendel. Lars Näslund. En tid Liza Marklund.

Anders Fallenius blev till och med ordförande i Kriminaljournalisternas klubb, deltog i den kriminalpolitiska debatten och yrkade bland annat på ökad respekt inom rättsväsendet för den grundlagsskyddade offentlighetsprincipen.

## Men den som med sin journalistik konfronterar organiserad brottslighet, kartlägger kriminella grupper och ibland i sina texter beskriver landets farligaste män – för det är ju nästan alltid bara män – med deras namn och bild får inte bara respekt av sina kollegor. Hen får också fiender.

”Falle” hotades flera gånger, en gång av en känd rånare – som senare sköts ihjäl – och som bara minuter efter rättegången i Svea hovrätt, där han fälldes för det han sagt till Anders, hotade oss journalister som var där för att stötta Anders.

En annan gång, då jag själv var kallad som vittne i Stockholms tingsrätts säkerhetssal, handlade det om den yxmördare som suttit allra längst i ett svenskt fängelse och som inifrån anstalten hade ringt in ett dödshot till ”Falle”.

Domstolarna slog förvisso fast att det var särskilt allvarligt att hota honom och Expressen, eftersom det ju var ett försök att inskränka yttrandefriheten, men när allt det här skedde hade jag ändå känslan av att samhället kanske inte tog frågan på tillräckligt stor allvar.

Nu är det annorlunda. Inrikesministern, rikspolischefen, Säpochefen – alla har det senaste året intygat vikten av att skydda medierna och dess medarbetare, men Anders tillhörde tyvärr dem som fick betala ett allt för högt pris innan insikterna kom.

## Det finns en hel del romantik kring kvällstidningsgenren, det ska inte förnekas, men verklighetens stjärnreportrar lever sällan ett särskilt spännande yrkesliv.

Stora rubriker har sin charm, men researchen som föregår dem är inte så glamorös. Det är oftast ett gnet och ett himla knatande från tingsrätt till tingsrätt, för att läsa oändliga allmänna handlingar om allt möjligt elände som ofta inte ens blir notiser.

”Falle” var en slitvarg som gjorde jobbet som andra inte orkade. I en tid före digitala arkiv och kalendrar, förde han noggrann bok över åtal och domar. I sina två almanackor noterade han pedandiskt alla relevanta rättsprocesser och knappt ens redaktionscheferna fick tillgång till tidningens akter över stora fall och kända brottslingar. Han förvaltade sina skatter som om han vaktade ett slott.

Just slott och herresäten var för övrigt ett annat intresse, sannolikt från sin mor Anne-Marie Fallenius sida. Anders skrev ofta om godsen, en typisk formulering kunde lyda: Inget annat svenskt slott kan uppvisa så många skulpterade stuckaturtak som Eriksberg.”

Och så var det bandyn, förstås, som han spelade på pojk- och juniornivå i samma Vetlanda BK som pappa Sune Karlsson gjorde fyra allsvenska säsonger för. Anders ungdomslag innehöll tre spelare som senare vann tre SM-guld, men till slut krockade sporten med journalistiken och han hann inte längre med. Anders fortsatte dock att gå på A-lagets hemma- och bortamatcher i sin gulsvarta halsduk, och Anders son fick medlemskap i klubben redan vid födseln.

Efter Expressen-karriären skrev Anders krönikor och matchreferat på Vetlandas hemsida och undervisade i journalistik på Ädelfors folkhögskola. (Jag hoppas verkligen att de blivande journalisterna förstod att framför dem stod en kriminalreporter som också höll föredrag på Polishögskolan och på åklagarmyndighetens utbildningar!)

Trots sin sjukdom hjälpte han också Erikshjälpen i Vetlanda med artiklar, och här finns nog svaret på vad som drev Anders: han ville verkligen berätta.

Till slut orkade inte kroppen längre.

Jag minns en kollega och vän som var extremt ambitiös, som alltid ställde upp när yrkesplikten kallade. Han hade stor integritet, men också glimten i ögat och skämtade friskt när man väl lärde känna honom.

Och bland alla hårda nyheter fanns ju också en annan och story att le åt med, som 1999 när ”Löjromsligan hotar årets nyårsfester”. I arkivet läser jag om hur 5,5 ton löjrom försvunnit från Frigoscandias fryslager i Slakthusområdet i Stockholm. Några spår efter vad som hände med löjrommen värd 2,2 miljoner kronor finns dock inte i hans följande artiklar, så andra reportrar får väl ta vid. Det är så det ska vara.

Men Anders Fallenius slutade skriva för tidigt.

Han gick hastigt bort, och blev bara 49 år.

Anders Fallenius sörjs närmast av sin son, sina föräldrar och brodern Lars Karlsson.