Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Polisen om Lisa Holm och försvaret om HD-beslutet

Nej, man får inte fotografera militära hemligheter hur som helst bara för att man är journalist.

Som några hävdade efter Högsta domstolens beslut i Dagens Nyheter-fallet.

Och – nej, polisen avvisade inga påflugna journalister från Lisa Holms tomt förra helgen.

Som många nog trodde efter en presskonferens där polisen uttryckte sig en smula olyckligt.

Den här krönikan har många gånger handlat om att påminna om hur det egentligen förhåller sig i frågor om pressetik, yrkesetik, tryck- och yttrandefrihetsrätt.

Allt för ofta dras debatter igång utan egentligt underlag, mer än möjligen myter och missförstånd som överensstämmer med mediekritikers förutfattade meningar.

Varje försök att nyansera och korrigera möts då med en störtskur av tweets och bloggposter i sociala medier om att publicisterna minsann saknar ödmjukhet.

Men ändå. Jag tycker att det är viktigt att försöka reda ut sakförhållanden.

Det finns ibland en intressekonflikt mellan exempelvis juridik och journalistik, och det ska vi vara tacksamma för. Polis, åklagare, domstolar är – precis som tidningar, radio- och tv-kanaler – viktiga samhällsinstitutioner som alla är en förutsättning för en väl fungerande demokrati.

## Men vi har olika roller, olika uppdrag, olika förutsättningar.

Den senaste tiden har diskussionerna handlat om Dagens Nyheter-fallet i Högsta domstolen, samt om hur nyhetsjournalister som bevakat mordet utanför Lidköping agerat.

** Låt oss börja med det hemska som hände Lisa Holm, 17, och reaktionerna som följde på polisens presskonferens förra lördagen efter att polisområdeschefen Helena Trolläng svepande sagt:

Jag kan konstatera att vi under morgonen har tvingats polisiärt hantera journalister som har tagit sig in på Lisas anhörigas tomt i syfte att få höra eller komma åt och prata med Lisas familj.

Många – inte minst i sociala medier – tolkade detta uttalande som att polisen hade påträffat journalister inne på en fastighet, och kanske till och med tvingats avvisa dem därifrån.

På Twitter och i bloggar rasades det snart mot journalister, trots att alla etablerade medier ställde sig frågande till påståendet. För varför skulle seriösa redaktioner åka hem till Lisa Holms anhöriga timmarna efter att hennes kropp hittats – och dessutom efter att familjen avböjt mediekontakter?

Daniel Olsson, reporter på Expressens västsvenska edition GT, har i veckan försökt reda ut vad som hänt och det första beskedet från polisens presstjänst var fortfarande att en polispatrull gett okända personer på platsen en tillsägelse.

– Det var uppenbart att det var journalister, sa Ulla Brehm på polisen.

Men: var det verkligen så?

Detta vet vi idag: polisen fick på lördagsförmiddagen ett telefonsamtal om något som senare beskrivs som en – en – man med en kamera runt halsen.

Men trots att det här bara nämns en person, så skriver vakthavande befäl på länskommunikationscentralen in följande i en händelserapport:

”HAR SAMLATS MYCKET JOURNALISTER VID DE ANHÖRIGAS ADRESS”

En radiobil skickas till platsen, den är framme klockan 09.44:11 – men där finns inga journalister.

Ingen person att identifiera, ingen redaktion att kontakta.

Ingen att avvisa, ingen polisanmälan att upprätta.

Polispatrullen stannar ändå kvar ett tag, men inget mer sker. Det finns inga journalister där.

Uppgiften från presskonferensen om att man ”tvingats polisiärt hantera journalister” var alltså inte korrekt, och det var olyckligt att polisen sa just så. Påståendet förstärkte just myter och missuppfattningar om medier och bidrog till det journalisthat som sprids på exempelvis främlingsfientliga hatsajter.

## Det är viktigt att polismyndighetens kommunikation är så precis som möjligt, men jag har förståelse för att exempelvis stress och resursbrist kan orsaka missförstånd. Jag vet inte varför det lät som det gjorde här, men avsikten var förstås inte att utlösa det näthat som blev konsekvensen.

** DN-fallet handlade om att reportern Björn af Kleen och fotografen Lotta Härdelin under höstens ubåtsjakt i Stockholms skärgård stoppades av försvarsmakten och fick ett minneskort med fotografier beslagtagit, på grund av att DN-teamet påstods ha tagit otillåtna bilder. Både säkerhetsskyddslagen (1996:627) och skyddslagen (2010:305) stadgar nämligen att platser och uppgifter som är viktiga för rikets säkerhet ska skyddas.

Frågan är dock hur dessa lagar ska värderas gentemot Tryckfrihetsförordningen, en av Sveriges grundlagar, som ju säkerställer anskaffarfrihet för publiceringar i grundlagsskyddade medier?

Den 5 juni beslöt Högsta domstolen att häva beslaget, DN fick tillbaka sitt minneskort – och omedelbart påstods i sociala medier att journalister uppenbarligen kan dokumentera vad som helst utan att kunna lagföras.

Men det var förstås fel. Anskaffarfriheten gäller inte den som gör sig skyldig till spioneri, högförräderi eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Man kan alltså inte vifta med ett presskort inne på, säg, Berga örlogsbas och hänvisa till att bilderna som tagits ska publiceras i Russia Today, Kanal 1, Rossija eller Komsomolskaja Pravda… Man får överhuvudtaget inte vara där, då det är ett skyddsområde.

Försvarsmaktens nya instruktioner till sina skyddsvakter säger nu att beslag av exempelvis minneskort också fortsättningsvis ska göras om någon trotsat ett tillträdesförbud, eller kan misstänkas för spioneri. Enkelt uttryckt: man kan i enlighet med HD-beslutet stå utanför ett skyddsområde och ta bilder avsedda för publicering i grundlagsskyddade medier, men man får inte göra det om motivet är att spionera.

## HD-beslutet om Dagens Nyheter berörde inte journalisternas eventuella överträdelse av tillträdesförbudet, så det lär krävas fler rättsliga avgöranden innan vi slutgiltigt kan värdera skyddslagarna gentemot grundlagarna. Ingen menar ju heller att det ska vara fritt fram att avbilda vad som som helst var som helst, men vi måste ha en rimlig balans mellan skydds- och yttrandefrihetsintressen.