Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vad betyder Dagbladets nedläggning?

Dagbladets nedläggning är så självklar att till och med socialdemokratin i Sundsvall accepterar att en S-tidning går i graven.

Men vad nu då?

Den socialdemokratiska morgontidningen Dagbladet läggs ner, meddelade MittMedia i torsdags.

Dagbladet, så kallad andratidning på sin ort efter koncernsystern Sundsvalls Tidning, har kommit ut sedan år 1900. Men efter denna månad är det alltså slut och det är sorgligt; snart är Arbetarbladet i Gävle, som lanserades 1902, landets äldsta S-tidning.

Aftonbladet, delägd av LO och med en S-ledarsida formulerad av Socialdemokraternas förra kommunikationschef, som nu är politisk chefredaktör, grundades förvisso redan 1830 – men då som liberal. Därefter har turerna varit många, men det är en annan historia.

## Jag beklagar beslutet om Dagbladet och tänker förstås på de 17 journalister som kämpat på för att bredda bilden av Sundsvall, men alldeles oväntat var det ju ändå inte, det här. Redan för tre år sedan var Dagbladet konkurshotad.

2014 blev upplagetappet, sedan MittMedia rensat bort kampanjexemplar för att hålla upplagan uppe, hela 28 procent. Och bara timmarna innan de siffrorna offentliggjordes av AB Tidningsstatistik meddelades alltså nedläggningen.

Frågan är hur det här kommer att uppfattas? Som en oundviklig, självklar konsekvens av medieutvecklingen?

I så fall kan man möjligen utläsa att journalistiken i de båda titlarna redan var på väg att integreras, att döma av hur chefredaktörerna Patricia Svensson (Dagbladet) och Anders Ingvarsson (ST) häromdagen gemensamt beskrev sina samarbeten:

Förändringarna innebär bland annat att vi på Dagbladet och Sundsvalls Tidning har hittat fler sätt att samarbeta de senaste åren – vi gör delar av sporten tillsammans, vi samarbetar kring familjeartiklarna och har byggt satsningar som #sundsvalltycker tillsammans.”

Men det finns också, förstår jag, runt om i landet chefredaktörer på andra tidningar som undrar om vi nu sett det första riktiga offret för den konsolidering av lokalpressen som pågår?

Jag räknar inte riktigt in Karlskoga-Kuriren här, S-tidningen som Nerikes Allehanda tog över från A-pressen och som NA:s ägare Promedia 2011 sålde till NWT-gruppen, så att Karlskoga-Kuriren istället kunde uppgå i Karlskoga Tidning. Det där var en strukturaffär, Dagbladets öde är något annat.

## Det senaste decenniet har vi alla sjungit sammanslagningarnas lov och försvarat nyttan av att ersätta lokalt ägande med centralisering.

Stampen, kontrollerad av Göteborgs-Posten och Nya Lidköpings Tidning, förköpte sig på lokaltidningar och tvingas nu sälja av imnehav för att beta av skulderna. Gota Media, alltså ursprungligen Barometern och Borås Tidning, växer fortfarande. Promedia ska, har det åtminstone sagts, styckas upp mellan MittMedia och Eskilstuna-Kurirens koncern när Stampen säljer sin andel. Och både Västerbottens-Kuriren och Norran sägs ha uppvaktats av Mittmedia för ett samarbete liberala ägare emellan.

Men jag undrar, jag. Kanske är de riktigt stora affärerna över för en tid nu, det är i alla fall inte alldeles givet att så kallad ”linjering” tidningar emellan verkligen innebär de synergier ledningarna hoppas på.

Jag läser ett reportage i Dagbladet om den förre chefredaktören, han som avgick i protest mot hur MittMedia agerade:

Åke Härdfeldt tycker att problemen för Dagbladet uppstod för att alla i koncernen måste göra på samma sätt. Han såg hur tidningen blev förlorare i alla gemensamma projekt.

– Vi hade egna snålmetoder. Vid sammanslagningen steg våra datakostnader från 1,5 miljoner till 2,8 miljoner kronor. Annonsproduktionen låg innan på under 1,5 miljon och steg till 2,5. Organisationen var så slimmad och ingen satsade på dyra grejer.

– För oss blev det minus i alla poster. Vi gick med vinst 2000 till 2010, från 2011 när det här slog igenom gick vi minus.”

Det finns förstås inga enkla lösningar, till och med S-rörelsen i Sundsvall har ju i princip tillstått att Dagbladet var dödsdömd. Tråkigt är det.

År 2000 lades Arbetet i Malmö ned, precis som också Örebro-Kuriren och Östgöten i Linköping försvann. Folket i Eskilstuna finns kvar, men bara som veckotidning, och både Östran i Kalmar och Dala-Demokraten i Falun ägs numera av ortens konkurrerande marknadsledare.

Värmlands Folkblad, för att nämna en annan S-tidning, kämpar dock på. Helt fristående i Karlstad och med en vinst om 2,2 miljoner kronor i fjol.

## Att många andratidningar tagits över av förstatidningar är ingen branschnyhet, det har möjliggjort fortsatt utgivning (och mottagande av presstöd – som därmed också tillkommit marknadsledaren, i form av delade kostnader för tryckeri och distribution).

Men hur ska då lokalpressen positionera sig i framtiden? Svaret finns nog i titlarna – alltså tidningarnas namn.

Relationen till publiken finns ju i de lokala titlar som varit dominerande på sin ort i kanske 100-150 år, inte i de nya koncernvarumärken som man ibland vill framhålla.

Det är det hyperlokala innehållet som är de små tidningarnas framtid, där är redaktionerna unika. Inte om man kommenterar samma Ukrainakrig som riksmedierna tycker till om, inte om man recenserar samma stora författare som alla de stora medierna förhåller sig till. Skippa inrikes-, utrikes-, börssidor och allt det som alla nationella medier berättar om både i print och digitalt.

Tro på det lokala.

 

/ GLAD GETING /

NIKLAS SVENSSONS förvåning när ANDERS BORG ringde och berättade att han är kär i DOMINIKA PECZYNSKI.

/ SUR GETING /

SVERKER MARTIN-LÖF anmäler SVENSKA DAGBLADET till Allmänhetens Pressombudsmannen för avslöjandena om SCA…