Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nationalitet i kriminaljournalistik

De senaste dagarna har jag fått några mejl med frågor om varför nyhetsmedier inte publicerar namn och bild på sexbrottsmisstänkta? Och varför redovisas inte nationalitet? Religionstillhörighet? Etnicitet?

Det saknas inte konspirationsteorier om varför tidningar, radio och tv i Sverige tillämpar den så kallade ”försiktighetsprincipen”, men svaret är ju annars ganska enkelt: Läs de pressetiska reglerna. Där sammanfattas den ansvariga hållning som etablerade medier förväntas att ha:

Po,1

Regelverket, som det omnämns, är egentligen rekommendationer och det är viktigt att påminna om att redaktionerna förväntas fatta självständiga beslut – som kan stå i konflikt med intentionerna om försiktighet. Detta är dock inget konstigt. Redaktioner kan ha olika beslutsunderlag på grund av exempelvis olika tips, källor och ambition i sitt nyhetsarbete. Därför kan tidningen ”X” fatta andra beslut än ”Y”. Och ”Z” kan välja en tredje linje.

Men så här stadgas alltså den generella hållning som medier bör ha:

PON,2

Det händer varje dag att seriösa medier skiljer sig åt med olika publiceringsbeslut, och det går alltså inte att hävda att det är rätt eller fel att göra sig eller så. Utan tillgång till respektive redaktions publiceringsunderlag är det också svårt att recensera besluten.

Vidare i reglerna:

PON,3

Om det är relevant att exempelvis ange nationalitet görs det förstås. Skulle svenska och finska hockeyfans drabba samman skriver vi ju det, likväl som att vi skulle berätta om motsättningar mellan serber och bosnier om de skulle uppstå här. Skulle religiösa grupper bekämpa varandra – som i andra länder – är det en nyhet. Men om enskilda individer misstänks för brott där deras medborgarskap inte har med saken att göra, då är det ju svårt att argumentera för varför de pressetiska reglerna ska förbises.

Om man som redaktör överväger en eventuell identifiering bör man beakta konsekvensen inte bara för den brottsmisstänkte eller dömde, utan också andra son kan påverkas – exempelvis ett offer, som kan kännas igen på grund av kopplingen. Eller – helt oskyldiga – anhöriga till brottslingen som media vill berätta om. Är det rimligt att barn och syskon ska drabbas så?

Ibland föreligger ett ”uppenbart allmänintresse”, som vi säger i branschen, men knappast i alla enskilda fall. På vilket sätt är egentligen nationalitet, religionstillhörighet eller etnicitet viktigt att ange vid exempelvis en våldtäkt? Jo, möjligen om en politisk eller religiös ledare manat till sexövergrepp mot en annan grupp eller folkslag i en större konflikt. Eller om man ska berätta att en gärningsman inte kan utvisas till ett visst land givet instabilitet där. Och så vidare. Det går att spåna fram ytterligare hypotetiska scenarion, men kort efter händelsen och tidigt i polisutredningen står sådana här publiceringsbehov sällan klara.

Försiktighetsprincipen utgår ifrån att etablerad media inte vill orsaka någon onödig publicitetsskada. Det ska man komma ihåg.