Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Flera äpplen eller ett päron

I måndags blev det känt att Pressens Opinionsnämnd (PON) friat Expressens prisbelönta avslöjanden om hur politiker och debattörer anonymt spridit främlingsfientlighet på Avpixlat och andra hatsajter. Samtliga anmälningar om publiceringarna från 2013 underkändes.

Nu kommer nästa besked om en granskning från 2014: PON klandrar Expressen för en stor artikelserie om narkotikabrottslighet över åtta dagar, tidningens största satsning på maffia och knark på flera decennier, men fäller enbart på grund av bilderna på Mikael Persbrandt när han dokumenteras med kokain tillsammans med gängkriminella.

Expressen argumenterade inför PO/PON för helheten i publiceringen, alltså att man måste bedöma alla åtta dagars artikelserie samlat och inte en enskildhet häri, men PON valde att bryta ut en enda del och pröva den separat och utan sammanhang. Då kan man komma till en annan slutsats om publiceringen än vad Expressen gjorde, det förstår jag; Expressen valde ju också att avstå ifrån att visa det omdiskuterade bildmaterialet ensamt, liksom att vi valde att kraftigt redigera den film som publicerades – och avstod andra filmer helt – för att bara visa det som var nödvändigt för att förklara knarkhandelns alla led.

Detta har Persbrandts ombud känt till, ändå PO-anmälde man tidningen. Det har man – självfallet! – sin fulla rätt att göra, det är till och med bra om man är missnöjd. Pressetiska prövningar – och en debatt därefter om utslaget – är viktiga för publicistikens vitalitet. Expressen tror på den transparensen och det är därför som vi på Expressen.se infört en möjlighet att med ett enkelt knapptryck PO-anmäla tidningen, det är därför som vi presenterar klander störst och mest tydligast av alla medier och det är därför vi till och med tillstår våra fällningar på löpsedeln. Mig veterligen finns det ingen annan tidning i världen som agerar så.

Det var Expressens grupp för undersökande journalistik som gjorde artikelserien om kokain och den tog läsare och tittare bland annat till Mexiko, där barn dör i knarkkriget – och det som en direkt konsekvens av bland annat hymlandet här i Sverige. Expressen ville visa det faktum att landets mest kända skådespelare festar med gängkriminella, eftersom det är en del av själva förutsättningen för knarkhandeln. Vi menade att det var relevant att redovisa hur verkligheten faktiskt ser ut, men här kan man naturligtvis ha olika uppfattningar. (Nu, när vi redovisat klandret, kommer bilderna ifråga inte längre vara tillgängliga på den aktuella artikelsidan.)

Expressen visade inte bilderna på den pågående knarkbrottsligheten utan kontext, skillnaden i synsätt gentemot PON är att vi såg detta som en enda, samlad publicering. Man kan säga att vi räknade alla äpplen, men PO/PON summerade istället ihop till bara ett päron – då kan man komma fram till så här olika resultat. Det är ingen dramatik i det, alla gör olika bedömningar och det är just så både pressfrihet och pressetik är tänkt att fungera.