Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Viktig journalistik – men flera mediemissar

Det var en vidrig vecka.

Los Angeles Times avslöjade att de båda män som misstänktes för terrordådet var identifierade.

CNN och Fox News berättade att en terrorist hade gripits, och lokaltidningen påstod till och med att han satt i en bil på väg till domstolen. Associated Press, världens största nyhetsbyrå, skickade ut telegram om samma sak.

Så där gick vi på, vi i medierna, när vi jagade nyheter om de båda bröderna.

New York Post skrev att en saudisk man, som skadats i attacken, behandlades som ”misstänkt”. Los Angeles Times och tv-kanalerna NBC och CBS följde upp.

New York Post, som dessutom hävdade att dödssiffran var fyra gånger större än vad som i verkligheten var fallet, visade en bild på två misstänkta män.

CNN sa att man hittat fler vapen, Det skrev också affärstidningen Wall Street Journal, ansedda morgontidningen New York Times samt AP.

## Men – allt var fel. Det stämde kort sagt inte alls.

Till och med mediekritiken blev fel. Tidskriften The New Yorker påstod till exempel att en Fox News-reporter följt efter en rumskamrat till en påstådd misstänkt och gång på gång, när mannen gömde ansiktet i händerna och nästan föll i tårar, frågat om han minsann inte bott med en mördare? Usel yrkesetik? Ja, o m det nu hade varit så. Men så var det inte, visade tv-bilderna på nätet.

Det jag redovisar här handlar dock inte om terroristjakten i Paris i veckan, utan om den i Boston efter bomberna mot maratonloppet 2013. Kanske är det så att vi har svårt att lära av våra misstag? Eller är det bara så att man på nyhetsförmedlingens heliga altare får acceptera fel?

För fel, det blev det nu med. Guardian citerade poliskälla som sa att en av männen som sköt inne på Charlie Hebdos redaktion var gripen och en radda franska medier uppgav samma – felaktiga – sak. NBC meddelade att en attentatsmännen var skadad, nyhetsbyrån AFP gick gång på gång ut med sånt som inte stämde.

Le Parisien skrev att två dödats i Dammartin-en-Goële och jag kan göra också denna lista längre, men det tjänar knappast mycket till. För det är ju, faktiskt, så här det är:

Stort nyhetsvärde och uppenbart allmänintresse, och just därför är också flera polismyndigheter, säkerhetstjänsten, underrättelsetjänsten, försvarsmakten, inrikesdepartementet, försvarsdepartementet, borgmästare och statsråd involverade. Plus Interpol och ett antal andra utländska organisationer.

Det är alltså inte så konstigt att det kan bli missförstånd, som kan leta sig vidare till reportrar – och vidare till tittare, lyssnare och läsare.

## Jag försvarar inte varför också världens största nyhetsredaktioner misslyckas, jag försöker bara förklara varför det faktiskt blir så.

Ibland är det inte lätt. Inte givet. I veckan fattade jag beslutet om att publicera Charlie Hebdo-teckningarna, förklarade av en imam och tre professorer i islamologi.

Jag vill påstå – tro! – att det var rätt, och mina bevekelsegrunder var nyhetsvärdet, allmänintresset och det faktum att varje redaktör bör stå upp för yttrandefriheten.

Dan Edström, sociala medier-chefen, hade sedan en idé. Helén Rasmusen, tecknarchefen, gjorde den bättre. Och – tack vare ett lagarbete – hade vi några timmar senare en förstasida som var tecknad, prydd av Phillipe Honorés sista karikatyr.

Honoré sköts till döds av terroristbröderna, han som på 1980-talet ritade på Expressens kultursidor.

Det är så sorgligt, men jag är inte den som tänker peka finger åt utgivare som valt att inte tryckta teckningarna. Tvärtom. Jag kan nämna tunga titlar som avstod (som New York Times) och andra som kompromissade (som Washington Post). Jag kan konstatera att vissa ändrade sig och visade karikatyrerna (som BBC) och att andra var tydliga hela tiden (som Bild, tidigare Bild-Zeitung, Europas största dagstidning).

Få formuleringar är så slitna som den om att det inte finns något rätt eller fel när det kommer till publicistik. Men alla som sett Charlie Hebdos teckningar är nog böjda att hålla med.