Medie-Sverige hedrade i går kväll den mördade radioreportern Nils Horner med en minnesceremoni.
Det var faktiskt inget avsked till den mördade Nils Horner i går, när vi under en minnesceremoni lyssnade på bland andra Sveriges Radios Symfoniorkester med dirigenten Per Hammarström och – faktiskt – också reporterkollegan från Dagens Eko, Oskar Schönning, på kontrabas.
Istället blev det i Berwaldhallen i Stockholm till mer av en påminnelse både om Nils Horners liv och hans journalistiska gärning, men också en erinran till oss andra om varför det är så viktigt med obeorende ögon och öron på plats världen över.
– En tung förlust för utrikesjournalistiken, konstaterade Ekots programchef Ginna Lindberg, själv tidigare korrespondent i Washington, om skotten i Kabul den 11 mars.
– Nils lämnade alltid sina inslag sent. I sista stund före sändning. Men den här gången har han lämnat alldeles för tidigt. Men jag hör dig fortfarande, Nils. Jag hör dig i sorlet från Jakarta, i rösterna från Bangladesh och i fågelkvittret här utanför Berwaldhallen.
## I lördags var det ”Pressfrihetens dag” och i det land, Sverige, som först fick en tryckfrihetsförordning, redan 1766, kanske detta inte framstår som lika viktigt som i exempelvis just Afghanistan. Men det fria ordet hotas över allt.
Tio ansvariga utgivare för MittMedias lokaltidningar publicerade i helgen ett upprop, och på Liljevalchs konsthall visades verk med svenska konstnärer som bland andra Lena Ackebo och Martin Kellerman som tolkade den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks situation.
Tyvärr minskar pressfriheten i världen i går, timmarna före minnesceremonin för Nils Horner, höll också Svenska Unescorådet i samarbete med Kalityfonden och organisationen Reportrar utan gränser ett seminarium om pressfrihet på Utrikesdepartementet.
Där berättade bland andra Martin Schibbye, frilansreportern som greps och – efter en riggad rättegång – fängslades i Etiopien, om hur han ser på journalisters säkerhet.
## Det är nog tyvärr ingen slump att alla dessa manifestationer hålls nu. Inte heller att Utgivarna, organisationen som samlar publicistiska företag, och Säkerhetspolisen just i dag håller ett extra seminarium om hot mot journalister och medieföretag.
För det är inte bara i Afghanistan, Eritrea eller Etiopien som det är problematiskt. I många länder är det politiska eller ekonomiska intressen som motarbetar journalistiken, och ibland går det så långt som till hot, trakasserier, våld och skadegörelse.
I dag presenterar Utgivarna och TNS Sifo en undersökning där 62 av 123 svenska dagstidningar har deltagit.
Det är dystra siffror:
**BOCK** 56 procent av redaktionerna konstaterar att hotbilden har förstärkts. Endast 2 procent anser att den försvagats.
**BOCK** Samtidigt som 40 procent av mediehusen uppger man utsatts för hot i fjol eller i år konstateras även att orsaken är publiceringar eller att man vill skrämma till passivitet.
**BOCK** Nästan hälften av hoten kommer från privatpersoner.
Allt det här är naturligtvis oacceptabelt.
Pressfrihet är ju en förutsättning för demokrati.
Men det handlar också om något annat: om vi inte bara lär oss av berättare som, säg, Nils Horner utan också att vi utvecklas som människor av se och höra det oväntade.
Många lyssnare chockades av dödsbudet från Kabul, och under minnesceremonin i går läste skådespelarna Nanna Blondell och Björn Kjellman högt ur högen av publikreaktioner.
Kanske var de vittnesmålen, från vanliga radiolyssnare, om saknaden av Nils Horner det starkaste jag hörde i går.
Sånt vill jag inte lyssna på igen.