Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rätt av JK att inte åtala Lexbase

Lexbase är tillbaka. Sajten som säger sig vara ”Sveriges största databas med rättslig information om personer och företag” har tagit bort den kritiserade kartfunktionen som pekade ut var dömda bott, men resten är kvar. 471 946 individer och företag sägs finnas i arkivet, och det råder knappast någon tvekan om att denna sammanställning av allmänna och offentliga uppgifter kommer att uppröra många igen. Det är en rimlig reaktion, men den motiverar inte med automatik krav på ny lagstiftning.

Först: Lexbase hävdar i sin etikpolicy att sajten inte gör det möjligt att söka efter vittnen och brottsoffer, att domstolars sekretessbeslut respekteras och att lagförda under 18 år inte är sökbara. Ur ett publicistiskt perspektiv, om nu ett sådant kan anföras här, kan man säga att den ansvariga utgivaren – ägaren Jonas Häger – därmed värderar risken för publicitetsskada och det är naturligtvis positivt. Men den som dömts för flera år sedan, kanske för ett ringa brott som inte så många i omgivningen känner till, tycker förstås fortfarande att det är integritetskränkande att listas bland mördare och knarkhandlare.

Så här skrev jag om Lexbase när sajten lanserades första gången:

”Sajten Lexbase med sin sökfunktion över tingsrättsdomar var en skandal, en integritetskränkning möjliggjord bara i vårt moderna IT-samhälle, ett missbrukande av offentlighetsprincipen och ett särdeles skamlöst försök att tjäna pengar på några människors misstag och många andras nyfikenhet.
Så långt är allt självklart, och lika givet är att klåparna som skulle kapitalisera på kunskapen om vilka som lagförts uppenbarligen inte heller tillhör de mest seriösa informationsspridarna, och det inte ens i en genre till vilka vi kan räkna mindre nogräknade aktörer som många lögnare på Flashback och alla dessa främlingsfientliga hatsajter.”

Men vad ska man då göra med Lexbase? Personuppgiftslagen (PUL) är inte tillämplig på en sajt som har anmält ansvarig utgivare och Justitiekanslern (JK) har – helt korrekt, såvitt jag kan bedöma – konstaterat att det inte är påkallat av särskilda skäl att JK ska låta åtala Lexbase för ärekränkningsbrott. Men möjligheten återstår för den som anser sig förtalad att själv driva process, och nyhetsbyrån TT skriver att föreningen Reclaimjustice lämnat in en stämningsansökan mot staten vid Nacka tingsrätt bland annat på grund av att JK inte agerar mot Lexbase. Detta tror jag kanske inte så mycket på, om jag ska vara ärlig – det är nog mer framkomligt att hävda sin rätt själv mot Jonas Häger, om man känner sig utpekad.

Men de avgörande frågorna är till slut: Vad får publiceras? Vad borde få publiceras? Offentlighetsprincipen är ju central i den svenska förvaltningen och den ger medborgarna möjligheter till insyn, vilket är en god ordning. Men teknikutvecklingen kommer medföra att fler sammanställningar a´ la Lexbase görs.

Nu förfäras vi över att domar sprids på Internet. Tidigare har dömda satts på skampåle i form av att andra affischerat om deras brott med kopior av domar på busskurer och husfasader, men det är mig veterligen ingen som vill stoppa kopiatormaskiner på grund av detta.

Vi får nog acceptera att tillgången till allmänna och offentliga handlingar är – och ska vara! – omfattande, och därefter får domstolar avgöra vad som får publiceras. Det finns redan lagar och ensamansvaret är dessutom tydligt, så det är inte laglöst land på nätet som ibland hävdas. Personligen kan jag tycka att en tjänst som Lexbase är skamlös när den tillgängliggörs så lättvindigt som nu, men det är en smakfråga och det är knappast JK:s uppdrag att vara smakdomare med sina åtal. Alltså var det rätt av JK att inte agera.