Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Mediehistoria och en ny affär

Facebook och Google fortsätter att köpa bolag, vill skicka upp drönare i luften och skapar till och med något som liknar en nyhetsbyrå.

Allt är alltså som vanligt: de nya aktörerna på mediemarknaden tänker om och tänker nytt.

Men.

I en tid då vi återinför lärarledda lektioner, det är ABBA-feber igen och Sverige plötsligt också inser att vi kanske borde rusta upp vårt ”enveckasförsvar” mot en stormakt som vi faktiskt varit i krig med 33 gånger tidigare…

…ja, i en sådan tid borde vi väl veta att vi kan lära av historien? Att den som vet mest om det som varit, sannolikt är den som nu bäst kan förutse vad som ska ske?

Men icke.

## När ansvar ska utkrävas för det faktum att nyhetsmedier inte ges rättvisa förutsättningar i konkurrensen, så skall pekpinnen riktas mot de lagstiftare som slarvat så med mediepolitiken. Som därför bidrar till att journalister sägs upp, tv-stationer stängs och tidningar snart kommer att läggas ned. De har inget lärt sig av historien. Medierna har orsak till att vara självkritiska till nuläget, men också politikerna är skyldiga.

Historien, ja. Veckans största medienyhet var ju faktiskt inte att TV4-gruppens styrelse enades om att sluta sända lokal-tv, inte heller att till och med arbetstagarrepresentanterna – efter ett tre timmar långt sammanträde där bakgrunden till beslutet gavs – stod bakom att cirka 140 journalistjobb försvinner.  Veckans medienyhet var inte ens att en tidigare S-kulturminister, händelsevis den som satt i regeringen när TV4 fick sitt första sändningstillstånd, i en debattartikel i Helsingborgs Dagblad fann sig nödgad att försvara Fyrans val.

Jag tycks vara ganska ensam om att tycka att TV4-ledningen handlar klokt när den avvecklar sina lokala stationer – utifrån de förutsättningar som gäller för kanalens verksamhet. Det är nämligen en kommersiell TV-kanal, och en sådan måste drivas affärsmässigt”, konstaterade Bengt Göransson.

Nej, veckans mediebomb var beskedet om att Sveriges fjärde största morgontidning vill köpa Sveriges femte största morgontidning. Sydsvenskan vill bilda ett gemensamt bolag med Helsingborgs Dagblad, alltså ”HD”, och där ska även editionerna Landskrona-Posten och Nordvästra Skånes Tidningar samt gratisbladet Hallå och City ingå.

## Industriellt är affären självklar. Båda titlarna är marknadsledande i expansiva regioner, ändå förlorar HD pengar och Sydsvenskan tjänar inte tillräckligt mycket. Så: här finns ett – två! – kostnadsproblem som måste lösas. Om inte, blir det med åtminstone HD som med Malmö-tidningen Arbetet (läs: nedlagd) och var ska Sydsvenskan söka synergier då?

Men, historien? Sydsvenskan grundades redan 1848, under namnet Snäll-Posten, vilket ju ger perspektiv på alla som nu vill förklara mediebranschens så kallade omställning från ”print” till ”digitalt” med att vi är med om något så omvälvande att vi aldrig varit med om det förr.

För 166 år sedan var det fortfarande guldrusch i ett USA som ännu hade bara 30 delstater. Karl Marx kom i London ut med ”Kommunistiska manifestet”. Och i Stockholm lät kung Oscar I militären döda tiotals demonstranter, när monarken beordrade militären att skjuta in i en folkmassa efter att en kavallerichock mot protesterande på Storkyrkobrinken i Gamla stan hade misslyckats.

D e t kan man kalla historia, och jobbade jag på Sydsvenskan skulle jag väl bara le artigt om någon hävdade att jag idag – 2014! – inte förstått att nätet-kommer-att-förändra-allt…

Väl medveten om att när Snäll-Posten kom ut med sitt första nummer, då hade läsarna varken elektricitet eller telefoni och långt mindre radio, tv, tidskrifter eller andra medier som ju dagstidningen också har överlevt.

## Den som kan sin historia vet också att intresset för journalistik aldrig varit större än nu.  Men frågan är ändå hur dagspressen ska anpassa sig den här gången?

Sydsvenskan ägdes länge av familjen Wahlgren i Malmö, och HD hälftenägs – fram till dess affären med Sydsvenskan är klar – fortfarande av släkterna Sommelius i Helsingborg och Ander i Karlstad.

Sören Sommelius är kulturskribent i HD och Staffan Sommelius har varit tidningstecknare i sin egen tidning. Deras farfar blev styrelseordförande redan 1908, deras pappa chefredaktör 1924 – så snacka historia.

Samma sak på Nya Wermlands-Tidningen (NWT) där det mellan 1921-2010 var en Ander som var ansvarig utgivare. Lars Ander och Staffan Ander är tredje generationen som kontrollerar NWT. Farfar köpte NWT för en krona, pappa tog över 1939 men de senaste decennierna är det sönerna som kontrollerat NWT-gruppen och idag är de stora ägare i norska mediekoncernen Schibsted.

Nu vill Sommelius och Ander sälja till Sydsvenskan, alltså familjen Bonnier – vars anfader Gerhard Bonnier ju öppnade sin första boklåda år 1804. H i s t o r i a , som sagt.

Men kan alla dessa släkter stå upp för sina tidningar i framtiden? Sören Sommelius kallade trots allt HD-avyttringen som en ”sorgens dag”.

Familjen Pers i Västerås stred bittert om Vestmanlands Läns Tidning och dess systertitlar när Stampen tog över, samma ekonomiskt pressade Stampen – med Göteborgs-Posten som flaggskepp – som Peter Hjörne med syskon i Göteborg nu försöker försvara ihop med delägarna Lennart, Anders och Annika Hörling från Nya Lidköpings-Tidningen.

Ägandet är inte oviktigt. Gota Media, med bland annat Barometern OT och Borås Tidning och Smålandsposten, är stiftelseägd. Det är också MittMedia, som ger ut 19 lokaltidningar som bland annat Sundsvalls Tidning och Dalarnas Tidningar, men som också är delägare i Liberala Tidningar – alltså ProMedia – samt Gratistidningar i Stockholm – alltså Mitt i – tillsammans med just Stampen och Eskilstuna-Kuriren. Familjer och stiftelser, så har det sett ut. Men de blir färre.

## Jag rabblar alla dessa bolag och deras korsägande för att exemplifiera den konsolidering som mediebranschen genomgår. I det perspektivet är också Sydsvenskan/HD en given utveckling.

Affärer blir snyggast om de får skötas affärsmässigt…”, konstaterade förre S-kulturministern Bengt Göransson i sitt försvar av TV4:s nedläggning av lokal-tv.

Så är det nog, och orsaken till att så få chefredaktörer runt om i landet kritiserat TV4:s beslut är väl densamma som TV4-fackens slutsats under styrelsemötet: nämligen att vi alla står inför svåra val, och att vi då – tyvärr – tvingas prioritera hårt.

Historien lär oss att de lokala dagstidningarna, till slut, brukar överleva. Några läggs ner, andra slås ihop – deras gärning är en samhällsviktig insats som behövs.

Men det behövs en seriös mediepolitik.

Politikernas ansvar blir då att skapa rimliga förutsättningar för nyhetsjournalistiken, men här har partierna inte presterat.

Presstödsutredningen blev ett fiasko och bör göras om, sjabblet med reklamskatten och förbudet mot reklam från utländska spelbolag vittnar om okunnighet. Och så vidare.

Tidningarna har lång erfarenhet av att möta nya utmaningar, och gör det nu igen. Sydsvenskan/HD-affären är ett exempel på den överlevnadskonsten.

Men det behövs också en seriös mediepolitik.