Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Därför kör vi namn och bild

I dag publicerar Expressen första delen i en artikelserie som vi kallar för ”BLUFFDIAGNOSERNA”. Medicinreportern Anna Bäsén och fotografen Robban Andersson avslöjar med hjälp av dold kamera hur en frisk person kan få, säg, 50 diagnoser som egentligen borde betyda att hon är död…

Här kan du se lite av det vi kommer att visa:

Det är inte första gången som Anna Bäsén wallraffar, som det kallas, och hennes arbetsmetoder har tidigare skildrats av tidningen Journalisten:

”För att undersöka hur patienter bemöts har hon ibland wallraffat. När hon undersökte om tandläkare genomför onödiga behandlingar bokade hon tid hos fyra. Resultatet blev fyra olika diagnoser. Det visade sig att två av dem ville dra ut hennes friska visdomständer.

När den nya diagnosen bipolär light kom för ett antal år sedan och ett läkemedelsföretag lanserade medicin mot denna åkomma sökte hon upp tre psykiatriker och sade att hon led av nedstämdhet och sömnproblem. Det tog en av de privatpraktiserande psykiatrikerna bara 20 minuter att fastställa hennes diagnos efter att hon berättat att hon ibland var lite uppåt och köpte skor och kläder i onödan. Förutom diagnosen på en livslång sjukdom fick hon ett recept på den nya medicinen och en broschyr från läkemedelsföretaget.”

Läs det reportaget om Anna Bäsén här, och kom ihåg att hon redan 2003 – som reporter på Expressen – tog sommarvikariat som sjuksköterska och kunde avslöja missförhållanden inom vården. Den undersökande journalistiken blev senare till den hyllade boken ”Vem ska ta hand om min mamma?” (Bokförlaget DN).

Jag minns när Expressen anställde Anna Bäsén, hon jobbade då på Dagens Medicin och vi diskuterade ett jobb som medicinreporter på Expressen inför en storsatsning på specialreportrar. Det var, tror jag, våren 2001 och jag hade då mitt redaktionschefsrum ungefär där annonsdirektören Alexander Lydecker nu har sin tillfälliga boning, när vi bygger om på våning fyra i Expressen-huset i Marieberg.

”Wallraff” har blivit en arbetsmetod som Anna Bäsén ofta använt, ett grepp som fått sitt namn efter den legendariske tyske journalisten Günter Wallraff. Men det är ett vapen som ska svingas varsamt inom publicistiken, eftersom det är kraftfullt som avslöjarmetod men också kan upplevas som integritetskränkande. Nu är det Christian Holmén, chef för Expressens grupp för undersökande journalistik, och för övrigt i fjol mottagare av ”Gyllene Dynamon” just för sådana här arbetsledarinsatser, som coachat Anna Bäsén när hon och Robban Andersson gett sig in i blufferiets värld.

Avslöjanden om humbug, som att orakelmaskiner kan upptäcka allt, avfärdas ibland med att patienterna måste vara korkade om de tror på det som ju framstår som uppenbart knäppt. Men det är en inte särskilt empatisk inställning till människor som befarar att de är sjuka, eller som kanske verkligen är det, och därför är desperata. Jag tycker att man ska stor respekt för den som är drabbad och söker hjälp.

Men jag tycker också, som ansvarig utgivare för en tidning som faktiskt år efter prisas för sin undersökande journalistik, att det är rimligt här att redovisa hur det går till när diagnoserna ställs – och vilka som ställer dem. Inte minst eftersom de tar bra betalt.

Kanske är det kontroversiellt att visa upp de ansvariga med namn och bild, men det var det ju också när vi avslöjade vilka som spred främlingsfientlighet på hatsajter – för att bara nämna ett annat exempel, som nyligen belönats med ”Guldspaden” av Föreningen Grävande Journalister. Den gången var Christian Holmén reportern som, tillsammans med David Baas, skrev och nu är han alltså redaktör den här satsningen.

Kanske kommer också dem som presenteras i serien ”BLUFFDIAGNOSERNA” att protestera och anmäla Expressen, det står dem i så fall fritt. Vi får väl i så fall berätta i exempelvis domstol om hur det går till när de slår fast vilka påstådda sjukdomar folk har, ungefär som vi kanske kommer att få gå igenom kommentar för kommentar på hatsajterna för den skribent som – i full offentlighet – vill pröva de avslöjandena och diskutera sina åsikter i en rättsprocess. Möjligen är begreppet ”samhällsviktig journalistik” något slitet, men det är ju verkligen giltigt i dessa båda fall och därför inleder vi i dag den nya artikelserien.