Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nils Horner var alltid på plats

Han beskrevs som reportern som reste runt med en resväska för att hela tiden kunna vara på fältet och slippa kallas hem till radiohuset på Gärdet i Stockholm.

Nils Horner dog som han levde.

Mitt i ett reportage.

Den pågående konflikten på Krim mellan Ryssland och Ukraina har påmint om att det var där, för cirka 160 år sedan, som den moderna krigskorrespondenten föddes i form av William Howard Russel. Han skrev i London-tidningen The Times om den brittiska arméns usla fältsjukvård, och texterna engagerade allmänheten hemma lika mycket som de upprörde premiärminister Lord Aberdeen. Den senare fick avgå, och en ny journalistik var född med vanliga människor i fokus.

Det var i just den andan som Nils Horner, Sveriges Radios korrespondent i Asien och Mellanöstern, verkade och det var därför som han gjorde ett reportage på gatan utanför den libanesiska restaurangen i Wazir Akbar Khan-området i Kabul – när han plötsligt sköts i bakhuvudet.

Och då, när två män närmar sig bakom ryggen, hjälper ingen skyddsutrustning, inte säkerhetsutbildningen han hade genomgått och inte heller inövade rutiner – som den kontakt med hemmaredaktionen, Dagens Eko, som Nils Horner hade också inför sitt allra sista reportage.

Från John Bell, han som väl egentligen var den första krigskorrespondenten och för sin egen tidning The London Oracle följde Hertigen av Yorks äventyr i Europa 1794, och framåt har reportrar och fotografer varit på plats för att rapportera.

Eller: ibland varit på plats. Henry Crabb Robinson, också från The Times, följde den franske kejsaren Napoleon 1807 men nöjde sig med att prata med höga officerare…

## Så jobbade inte Nils Horner, som blev utrikeskorrespondent för Sveriges Radio 2001 och som var i Aghanistan när talibanväldet föll då USA hämnades 9/11-attackerna. Horner var i Bagdad när USA invaderade Irak 2003 och bevakade båda tsunamikatastroferna i Asien 2004 och 2011. Horner var ingen ”deskreporter”, som vi säger i branschen, och därför blev han i går ännu en i raden av svenska journalister som betalat det högsta priset för att vi andra ska få veta vad som händer i världen.

Och det saknas ju inte svenska förebilder i presshistorien om ”korrar”.

Barbro ”Bang” Alving gjorde spanska inbördeskriget, finska vinterkriget och Ungern-revolten 1956 för Dagens Nyheter. I Ungern var också en ung Ulf Nilson, då på Se! och senare på Aftonbladet, som Expressen vad det led skickade till krig efter krig – inte sällan i konkurrens med Herman Lindqvist, bland annat på Expressen och Aftonbladet och Sveriges Television och Sveriges Radio… ja, ni fattar.

Herman var förresten instängd med den utländska presskåren inne på den franska ambassaden i Phnom Penh i Kambodja när röda khmererna inledde sitt folkmord, historiska scener som bland annat skildrats i boken och filmen ”Dödens fält” om och av The New York Times Sydney Schanberg.

På löpsedeln stod det:

Expressens utsände Herman Lindqvist finns inne i staden PNOM PENH FÖLL I MORSE Läs hans skakande rapport!”

Då, 1975, var det inte så noga efteråt. Ingen samtalsterapi, direkt, men Expressen skickade Lindqvist med familj på semester till Hongkong, Manila och Bali. Sedan var det bara att börja randa igen – från Hongkong, Macao, Japan, Indien, militärjuntans Chile och inbördeskrigets Libanon…

## Jag nämner Herman Lindqvist som ett exempel på en genre av journalister som vill ut. Som vill vara med. Det är ingen slump att hans memoarer heter ”Mitt i allt”.

Det gäller också Staffan Heimerson, veteranen från Aftonbladet och Sveriges Radio som 78 år gammal tog sig till krigets Syren för tidskriften Café!

Eller ta bara Johanne Hildebrandt, då Fredriksson, som väl lämnade lokaltidningen Sydöstran för att åka ner till Balkan och frilansa under krigen i ex-Jugoslavien. Det var där hon lärde sig att bli en av Sveriges skickligaste krigskorrespondenter, vilket vi bland annat sett i även från Afghanistan.

Afghanistan är förstås en ytterst farlig plats, senast i söndags attackerades ju journalister i Mazar-i-Sharif regionen. I Afghanistan mördades av rånare hösten 2001 också TV4-fotografen Ulf Strömberg i ett hus som han delade med TV4-kollegan Rolf Porseryd – som händelsevis skulle varit i Aghanistan denna vecka, om han inte råkat ut för en skidolycka ­– och Aftonbladet-teamet Bo Lidén och Martin Adler.

Adler, förresten, sköts till döds i Mogadishu, Somalia, 2006 under en demonstration som han bevakade och journalister dödas uppenbarligen under alla möjliga omständigheter; Horner mitt på gatan på dagtid, Strömberg i en hyrt hus mitt i natten, Adler när han dokumenterade en politisk aktion och – ännu ett sorgligt exempel – Leonardo Henrichsen när han för Sveriges Television filmade ett kuppförsök i Santiago, Chile, 1973 och sköts och senare avled med ”Rapport”-kollegan Jan Sandquist intill sig.

Nils Horner och alla som söker sig till konfliktområden vet naturligtvis att det är förenat med livsfara att vara där, men deras önskan om att få berätta väger över.

I april 1979 korsade reportrarna Arne Lemberg från Expressen och Karl Bergman från Svenska Dagbladet Victoriasjön, och tog sig från Kenya till Uganda för att kunna dokumentera övergreppen mot civila.

Men väl framme anklagades de av en milis för att vara ”legosoldater” och avrättades direkt.

## Enligt organisationen Reportrar utan gränser har fyra journalister mördats i år och ytterligare 169 har fängslats.

För hemmaredaktioner, som Sveriges Radio eller för den delen Expressen, är det svårt att säkerställa en rimlig arbetsmiljö för medarbetare som är i krig och katastrofer. En del medieföretag skickar med sina utsända så kallat personskydd, alltså livvakter, och andra anlitar lokal personal som eskort. Men många journalister gör bedömningen att sådana åtgärder bara ökar uppmärksamheten – och risken.

Man vet aldrig. Under upproret i Ukraina skadades Expressen-fotografen Christoffer Hjalmarsson lindrigt, sannolikt av en gummikula, i Kiev. Och i helgen blev vår reporter Mats Larsson och fotograf Jonte Wentzel hotade efter att ha fotograferat en milispostering på Krim, deras fotograf fick ta emot slag och man bankade med knivar på deras fordon. Men det gick bra – den gången.

SVT:s Bert Sundström överlevde en knivskärning i Kairo, Egypten, 2011. TV4:s Stefan Borg var med i Goma i dåvarande Zaire 1996 när Fyrans fotograf Bengt Stenvall skottskadades allvarligt och ett år senare träffades han själv under en bilfärd med fotografen Marco Nilson mellan Pale och Sarajevo i Bosnien-Hercegovina. Stefan, som jag såg i ”Nyheterna” från Ukraina nyligen, kan verkligen vittna om hur viktigt samarbetet med andra journalister är något hemskt händer. Erfarenhet kan rädda liv.

I denna stund är två av Expressens mest erfarna på väg till Afghanistan: utrikeskorrespondenten Terese Cristiansson – som inte bara bott i Gaza och i det oroliga Nairobi i Kenya, utan också i flera år var ensam svensk journalist i just Kabul för Expressens räkning – och fotografen Martin von Krogh, även han med många besvärliga utlandsresor bakom sig.

Expressen och Sveriges Radio är två stora nyhetsredaktioner med hundratals journalister och med goda möjligheter att ge utsända allt stöd.

## Men det är svårare för frilansare. Finansiering, försäkringar… allt kostar, men ändå finns det många som vill förmedla vad som sker.

Reportern Martin Schibbye och fotografen Johan Persson greps inne i Etiopien 2011, och släpptes först ett och halvt år senare efter att ha dömts till fängelse i diktaturen under en riggad rättegång.

Reportern Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström kidnappades i Syrien i november, och blev fria först nu i januari efter rikskriminalpolisens förhandlingar.

Vi vet ännu inte allt om vad som skedde i går, bara att Nils Horner – som blev 51 år – ofta var i Kabul och nog agerade just så som man ska i den staden.

Ändå hjälpte det inte.

Det är ingen tröst att Nils Horner dog med en mikrofon i sin hand.

En dödad journalist är en gammal nyhet som man inte vill höra igen.