Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stoppa inte Nordström, Pettersson och Helin

Åsiktsjournalistik har aldrig varit mer eftertraktad.

Men det är inte Soran Ismail-fallet som är mest intressant i debatten om Sveriges Radios ”opartiskhet”.

Det är Daniel Nordström som borde vara i fokus.

En strejk i Frankrike är väl egentligen inget att skriva hem om, givet den gamla nyhetsvärderingsprincipen om att ”hund-bet-man” inte är värt några rubriker men att ”man-bet-hund” däremot är en självklar story.

Fast eftersom förra veckan dominerades av Sveriges Radios och Soran Ismails gemensamma beslut om att han inte kan vara programledare för ”Morgonpasset” i P3, förtjänar ändå arbetsnedläggelsen på Libération några rader.

SR anser att Soran Ismails engagemang mot främlingsfientliga Sverigedemokraterna blir till ett problem under valrörelsen, och om vi lämnar P4 Stockholm-chefen Lotta Mossbergs valhänta mediehantering av den slutsatsen åt sidan, och bara förhåller oss till vad SR:s vd Cilla Benkö sagt i saken, så blir det hela mer begripligt.

## Som chefredaktör för en dagstidning som har opinionsjournalistik som kärnverksamhet och för den publicistiska produkt som väl är allra tydligast i avståndstagandet från främlingsfientlighet i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet, är det förstås enkelt att sympatisera med alla som nu upprört vill ha Soran Ismail kvar i ”Morgonpasset”.

Men det är lite mer komplicerat än så, och särskilt som SR gjort det tydligt att det här inte handlar om Sverigedemokraterna utan lika gärna om, säg, Socialdemokraterna.

Daniel Nordström, chefredaktör för S-tidningen Arbetarbladet, får inte längre delta i en panel i P4 Gävleborg. Jag vet ju att Daniel är röd – han håller på fotbollslaget Liverpool – men han är inte politiskt tillsatt av den lokala arbetarrörelsen i Gävle, utan rekryterad från Folkbladet i Umeå av lokaltidningskoncernen MittMedias publicistiska chef AnnaKarin Lith.

Så – vad skiljer egentligen Daniel Nordströms medverkan i public service den närmaste tiden ifrån, säg, Jan Helin som är chefredaktör på S-tidningen Aftonbladet som till nio procent ägs av LO? Helin är också utgivare av den LO-finansierade sajten Politism, men… nog skulle just Helins erfarenhet av praktisk journalistik för en ägare som driver (vänster)politik vara relevant att höra också i publik service under en valrörelse?

## Invändningen mot min jämförelse skulle kunna vara att Soran Ismail ju var programledare, och det går naturligtvis fortsatt bra för SR att – som i programmet ”Medierna” i förrgår – intervjua Jan Helin om vad som helst. Men vad skiljer då Daniel Nordström ifrån Jan Helin? Möjligen att Nordström ofta medverkade i paneler, det gör inte Helin.

Men då kan man väl dra fram exemplet Karin Pettersson, idag politisk chefredaktör på Aftonbladet – alltså tillsatt av LO – och tidigare kommunikationschef på Socialdemokraterna. Pettersson syns och hörs ofta i public service, ska hon nu inte få vara med i paneler?

Det är förvisso sant att Pettersson och kollegorna på Aftonbladets ledarredaktion driver projektet #ledarskriv, där man utbildar vänsterskribenter i opinionsjournalistik och dessutom gör Aftonbladet detta på SSU:s egens egen förbundsskola Bommersvik.

Men om ”lex Nordström” skulle tillämpas också på Karin Pettersson och andra, nog skulle debatten då bli fattigare? Just ett valår ser och hör jag gärna mer av journalister som Daniel Nordström, Jan Helin och Karin Pettersson i SR och SvT.

Leif Eriksson, kanalchefen på P4 Gävleborg, är ju erfaren från Ekot. För något år sedan deltog vi båda i en diskussion i Gävle om vilka kopplingar en journalist egentligen kan ha till andra intressen som redaktionen ska bevaka? Klok man, Leif, men ”lex Nordström” förstår jag inte.

## Sveriges Radio skryter ofta om höga förtroendesiffror, men jag är inte så säker på att de förklaras just av den så omhuldade ”opartiskheten”. Den är viktig, men jag tror att ämnesval, nyhetsvärdering och det faktum att det mesta av innehållet i radion är helt okontroversiellt spelar in mer.

När jag skriver det här sänds exempelvis ur radioteaterarkivet en dramatisering av Per-Anders Fogelströms romaner om Stockholm, säkert bra – jag hinner inte lyssna – men säkert heller inget som oroar. Och inget fel med det.

Men givet mediestormen i Sverige efter beskeden från SR, är det extra intressant att konstatera att Nicolas Demorand gav upp på franska Libération. Han var chefredaktör på vänstertidningen som en gång grundades av bland andra Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre och som var först i Frankrike med en nyhetssajt.

Det senare är möjligen ironiskt, eftersom Libération nu har en upplaga om bara drygt 100 000 kronor och journalisterna har strejkat i protest mot att ägaren vill satsa mer på digitala kanaler och starta ett social nätverk.

Konflikter är förstås inget nytt på Libération: 1981 stoppades utgivingen en tid och 2006 lämnade en annan grundare, Serge July, tidningen eftersom ägaren annars vägrade investera mer. Libération har ett politiskt mål med sin journalistik, men man kan verkligen ifrågasätta hur medarbetarna där resonerar när de motarbetar försöken att modernisera sin tidning och dessutom – vilket vore grundlagsbrott i Sverige – olovligen plockade ur den egna chefredaktörens krönika ur spalterna.

## I en tid av åsiktsjournalistik borde ju Libération kunna skörda framgångar, kan man tycka. Det saknas inte exempel från medievärlden.

Amerikanska Fox News och MSNBC brukar nämnas som exempel på hur tv-kanaler med tydliga värdegrunder, en konservativ respektive en liberal, lyckats konkurrera ut den mer neutrala CNN. Och den arabiska utgåvan av Al-Jazira skiljer ju också ut sig från sina engelska och amerikanska systerkanaler, med ett innehåll som har hävdats spegla en politisk agenda.

Vad betyder då Libération, Fox News, MSNBC och Al-Jazira för Sveriges Radio-debatten?

Kanske bara att det är viktig att vara tydlig. Libération vet man var man har, men vet journalisterna där något om den omställning som pågår i medievärlden? Fox News, MSNBC och Al-Jazira har hittat innehållsnischer som tilltalar en stor publik som vill bekräfta sina egna åsikter.

Och Sveriges Radio? Programledare ska nog inte ta ställning för eller emot partier, men tydlighet borde sedan vara nog. Daniel Nordström borde få tycka till i paneler.