Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lexbase kräver inte nya lagar

Lexbase kränkte inte bara offer utan också gärningsmän.
Lexbase stred mot den empatiska försiktighetstradition som det råder samförstånd om i det svenska samhället.
Men Lexbase levde i… vad? Hur många timmar?
Ska vi ändra grundlagar så snabbt?

Först det uppenbara:
Sajten Lexbase med sin sökfunktion över tingsrättsdomar var en skandal, en integritetskränkning möjliggjord bara
i vårt moderna IT-samhälle, ett missbrukande av offentlighetsprincipen och ett särdeles skamlöst försök att tjäna pengar på några människors misstag och många andras nyfikenhet.
Så långt är allt självklart, och lika givet är att klåparna som skulle kapitalisera på kunskapen om vilka som lagförts uppenbarligen inte heller tillhör de mest seriösa informationsspridarna, och det inte ens i en genre till vilka vi kan räkna mindre nogräknade aktörer som många lögnare på Flashback och alla dessa främlingsfientliga hatsajter.
Ägaren Jonas Häger och talespersonen Pontus Ljunggren lanserade en sajt som felaktigt pekade ut adresser där det skulle bo dömda, men där det levde bara oskyldiga. Som skulle vara ett arkiv över kriminella, men som innehöll också dem som efter fällande tingsrättsdomar faktiskt friats. Som lovade kunderna diskretion, men som hade så svagt säkerhetsskydd att sajten hackades och läckte betalningsuppgifter.
Och så vidare…
Och så vidare…
## Det är möjligen ödets ironi att det var just en jurist – advokaten Pontus Ljunggren – som personifierade Lexbase. Inga etablerade medieföretag med ansvariga utgivare som är erfarna publicister skulle ju komma på tanken att inte bara presentera en sådan här sajt, utan också utlova en app med en kartläggningsfunktion av dömda i grannskapet beroende på var man själv befinner sig med sin mobiltelefon.
Journalistiken tar ett annat ansvar. Och jag vill citera Anne Ramberg, generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund, som i veckan bloggade klokt:
”Yttrandefriheten syftar till att stärka det demokratiska rättssamhället, inte att förtala enskilda.”
Ramberg har rätt om det orimliga i att – utan den urskiljning som nyhetsredaktioner regelbundet gör – publicera vilka som är dömda.
Inte ens om Lexbase lanserat en fungerande sajt, med korrekta uppgifter, hade tjänsten förtjänat annat än förakt.
Men – är det därför självklart att lagstiftaren nu måste gripa in?
Jag befarar att den i detta fallet massiva och rättfärdiga kritiken, mot det enskilda exemplet Lexbase, kanske kommer att spela allehanda populister i händerna och bidra till att politikerna svajar till i försvaret av fria ordet.
Och när journalistiken då får stryka på foten, ja, då sitter – till sist – den enskilde medborgaren ändå där med en ännu större svarte petter i handen, än den som vi upprörts över nu i veckan.
Förlåt ordlekarna, här står ju större värden på spel för det demokratiska samhället än att komma dragandes med det vanliga påståendet om att Sverige måste inskränka grundlagarna bara för att uppfylla Europakonventionens garanti för integritetsskydd. För, vilket ju har korrigerats många gånger, så givet är det trots allt inte att den svenska modellen inte håller. Juristerna är inte ense, även om man kan förledas att tro det när några röststarka och skrivsugna debattörer argumenterar för sin sak.
## Problemet, om man nu ändå ansluter sig till den dagsaktuella opinionen, är att personuppgiftslagen (PUL) inte är tillämplig på en sajt som Lexbase om den har anmält en ansvarig utgivare och därmed omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen.
Denna ordning är i normalfallet inte kontroversiell, för med mediernas långtgående ensamansvar – alltså att utgivaren står för det som publiceras – följer nämligen både skyldigheter och rättig-heter för exempelvis tidningar som DN.se eller UNT.se eller VK.se. Risker och möjligheter som inte tillfaller envar som vill publicera än det ena, än det andra på sin sajt.
Skillnaden är ansvarstagande ansvariga utgivare.
Trots att den unika offentlighetsprincipen ger oss tillgång till mycket ñ korrekt ñ fakta om både samhällsorgan och skurkar, så sprider vi inte vad som helst om vilka som helst. Det som står i exempelvis Expressen skyddas av tryckfrihetsförordningen, men bara därför att tidningen inte får censureras och att det – med rätta – ska vara svårt att stämma och vinna framgång
i ärekränkningsmål, så publicerar vi ju ändå inte allt som vi får publicera.
Vi hävdar konsekvensneutralitet, denna för journalister så centrala ideologi, men tillämpar i själva verket försiktighetsprincipen.
Pressetik, redaktionernas egna policys och redaktörer som vill något mer än att bara tjäna pengar på att identifiera hen som dömd, utgör den återhållsamhet som skapat den så restriktiva svenska presstraditionen.
mm Som den parlamentariska Yttrandefrihetskommittén konstaterade: det sker i stort sett inga så stora övertramp
i de etablerade medierna, att dessa motiverar oåterkalleliga grundlagsförsämringar.
Jag håller med, och det ska sägas att det som Lexbase – onödigt nog – ville sprida på ett så oseriöst sätt, till största delen var allmänna och offentliga upp-gifter som sammanställts av svenska domstolar och som är tillgängliga för envar att ta del av. Så ska det också fortsättningsvis vara.
Vi vill ju inte ha slutna rättssystem, människor som straffas i smyg, en juridik som inte kan synliggöras när den utövas eller skärskådas i efterhand.
Kom ihåg att det är journalistiska granskningar som till slut leder till resning när någon oskyldig dömts för exempelvis mord, inte samvetsgranna poliser eller åklagare eller domare eller advokater som går tillbaka till gamla fall för att skipa rättvisa efter justitiemord.
Möjligheten att snabbt ta del av tvistemålsakter, åtal, förundersökningar, domar och överklaganden är nödvändig för att medierna ska kunna fullgöra sitt samhällsviktiga uppdrag. Lexbase får alltså inte tas till grund för att minska den insyn som grundlagen i dag ger oss.
Det är provocerande att en myndighet som datainspektionen (DI) omedelbart går ut och kräver lagändringar. Om DI hade fått styra genom åren hade vi väl knappast fått ha telefonkataloger, adresser att dela ut post till eller telefonnummer som kan kopplas till enskilda abonnenter.
I DI:s värld är vi alla anonyma och ingen förtroendevärld får listas på en valsedel. Typ.
## Jag raljerar lite här, men när så många skriker på lagändringar behövs det någon som slår fast att man inte alltid ska springa till riksdagen för snabbt.
Ibland kan man först tillämpa de lagar som redan finns, förtal är ju ett brott också i ett grundlagsskyddat media som Lexbase. Bara för att någon gjort något brottsligt, och att det står i en lagakraftvunnen dom, så är det inte alltid rätt att publicera uppgiften. Vare sig Pressens Opinionsnämnd eller en tryckfrihetsjury accepterar allt, bara för att det är sant.
Lagstiftarna bör heller inte omedelbart acceptera krav på lagändringar, bara för att det är sant att många nu drabbats av Lexbase-skandalen.