Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Vad får man säga om Skånskan och hamburgare?

Om jag hade varit chefredaktör för exempelvis Skånska Dagbladet, en 126 år gammal lokaltidning som ges ut i Malmö men läses mer i andra delar av Skåne, hade jag nog med viss förvåning följt #maxgate. Alltså debatten om det brev som hamburgerkedjans vd, Richard Bergfors, skrev till personalen och som vänstersajten Alliansfritt uppmärksammade i går.

Expressen sammanfattar det hela här, och historien handlar om att Max-chefen varnar för att en rödgrön valseger innebär höjd krogmoms och att detta kan få konsekvenser för hans restauranger. Att också de rödgröna tidigare velat ha just sänkt krogmoms spelade ingen roll i sociala medier i går, inte heller att vd:n rimligen är bäst skickad att spekulera om hur företaget drabbas av ökade kostnader. På bland annat mikrobloggen Twitter var det många som uppfattade det som att Bergfors tog ställning för Alliansen och twittrare ondgjorde sig över att en arbetsgivare argumenterade politiskt inför sina anställda, som väl för övrigt är organiserade i ett fackförbund som ingår i LO – som är representerat i Socialdemokraternas verkställande utskott…

Ja, ni förstår.

Richard Bergfors krishanterade i alla fall snabbt, meddelade att han missförståtts, sa att Max-kedjan är opolitisk och kommunicerade kort sagt som en vd ska numera. Jag satt i möten och missade när den är stormen blåste upp, läste sedan ikapp – och funderade.

Och: Om jag hade varit chefredaktör för en tidning som påverkades av det så kallade presstödet, alltså driftsstödet samt produktionsstödet, så hade jag nog varit väldigt engagerad i de politiska beslut som skulle fattas om hur dagspressen får eller inte får skattemedel.

Jag nämnde inledningsvis Skånskan, som 2013 fick cirka 42,5 miljoner kronor av skattebetalarna, men hade lika gärna kunnat dragit till med någon annan titel som också tar emot presstöd. Som Arbetarbladet, Östran, NSD, Västerbottens Folkblad, Värmlands Folkblad eller för den delen tidningen som fick mest: Svenska Dagbladet som tog emot 53,7 miljoner kronor.

Svenskan har sparat och sparat, gång på gång har det aviserats nedskärningar på redaktionen. Samma på Skånskan, som för bara någon dryg vecka sedan offentliggjorde att tio tjänster försvinner på redaktionen – alltså var femte journalist. Man kan tycka vad man vill om statligt stöd till dagstidningar, presstödet är inte okontroversiellt ens i branschen som subventioneras med cirka totalt en halv miljard kronor, men alla är nog ense om allvaret i att publicistiken får minskade resurser.

Färre journalister på exempelvis Skånska Dagbladet är inte bra för samhället, den genomlysning inom spridningsområdet som Skånskan bidragit med sedan 1888 har varit en samhällsviktig gärning och jag har den största respekt för tidningschefer som försöker försvara sina möjligheter att fortsätta informera sin publik.

Så. Hade jag varit chefredaktör för, säg, Skånskan, så hade säkert också jag på två (2) meningar i ett brev till personalen ha kunnat sammanfatta riskerna med ökade kostnader för tidningen. Jag hade tyckt att det hade varit ärligt att redovisa konsekvenserna av en valutgång. Ett minskat presstöd riskerar ju både arbetstillfällen och innehåll, så det hade nog legat nära till hands för mig att låta personalen få veta hur politiken påverkar.

Jag spekulerar här, och jämför Max och höjd krogmoms med Skånska Dagbladet och sänkt presstöd. Det är väl inte Clock-ren jämförelse, om man nu ska skämta lite, men min poäng går väl fram? Det vore obehagligt om en företagsledning försökte – att med hot – få folk på jobbet att rösta för ett visst regeringsalternativ, men kan man verkligen hävda att Max-chefen gjorde det? Nog blev det till vissa ilskna övertoner på Twitter i går?

Humor saknades inte, som när det gjordes inlägg om ”hamborgare”, jag tyckte att hela #maxgate till slut blev till ännu ett inlägg i en helt annan debatt: nämligen den om just övertoner i det offentliga samtalet.