Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Guillou klokare än en del PR-konsulter

Turerna kring Paul Frigyes bok om Jan Guillou tror jag inte att jag behöver summera här, Expressens kulturchef Karin Olsson summerar bra i sin krönika, utan jag passar istället på att upprepa det jag tidigare skrivit och sagt om riskerna med att respekten för publiceringstider luckras upp.

Frigyes har tillstått flera fel i sin skrift om Guillou, men han har också konstaterat att föremålet för boken uppträtt fullständigt korrekt under researcharbetet. Det tror jag i alla fall stämmer. Också när Expressens Mikael Hylin och Micke Ölander 2009 avslöjade Guillous samarbete med KGB agerade han mycket artigt, så också under de efterföljande debatterna när Guillou kanaliserade sin kritik mot reportaget mot mig som var ansvarig utgivare. Gång på gång tog Guillou chansen att ifrågasätta Expressens story – men han gjorde det med stil, har jag alltid sagt.

Så, Guillou är inget bra exempel på det jag nu ska resonera kring. Guillou förefaller nämligen respektera publiceringstider, men jag tror att en orsak till de senaste dagarnas debacle – som tvingat Norstedts att dra in boken – är att många inte längre accepterar publiceringar. Istället har företag och organisationer börjat motarbeta undersökande journalistik genom att vilja förekomma publiceringar; istället för att gå i polemik först när mediet publicerat, så försöker man sätta agendan direkt genom att förekomma med egna pressreleaser eller genom att sprida de frågor eller till och med intervjusvar som förevarit.

Detta är en olycklig utveckling. Det finns säkert PR-konsulter som förespråkar strategin, men jag avråder bestämt från denna i föredrag och debatter. Riskerna är uppenbara: om exempelvis tv-program som ”Kalla fakta” eller ”Uppdrag: granskning”, eller för den delen enskilda författare, befarar att månader och kanske år av arbete raseras av såna här proaktiva motgärder så kommer de att börja ställa sina relevanta frågor först i sista stund före publicering eller, ännu värre, inte göra det alls.

Om man av rädsla för sådana här PR-försök att förstöra för journalistiken ställer frågorna väldigt sent eller inte alls, löper man ju risken att man inte får svar i tid – eller får svar av fel person – och då kan det tyvärr bli faktafel. Vilket i så fall drabbar alla inblandade, också den omrapporterade som får sista ordet med sin korrigering. Publiken är inte betjänt av vinklad information från den som ska granskas och inte heller av att journalistiken hastas fram, om möjligt är det en god ordning att det ges tid åt att utreda all fakta innan det sker någon spridning.

Jag tycker därför att man som så kallad informationsägare ska vara storsint och respektera publiceringar. Man svarar på de frågor som man vill svara på, men man försöker inte medvetet sabotera en nyhetsförmedling eller en bok. Jag försöker leva efter detta genom att inte blogga eller twittra inför negativ uppmärksamhet om Expressen i branschmedier, och det finns säkert dem som hävdar att detta är fel strategi. Men jag tycker att det är en rätt hederlig hållning, en respekt för de reportrar och redaktioner som granskar Expressen.

Jag nämner inte ovanstående som ett försök till en förklaring till turerna kring Paul Frigyes-boken, om dessa är jag inte tillräckligt insatt och bara förlaget och författaren vet bakgrunden, utan höjer endast ett varningens finger till alla PR-konsulter som tror på proaktivitet. Jan Guillou skulle säkert ha den nu indragna boken ogjord och skulle säkert velat ha sluppit den senaste veckans alla försvarstal, trots att han – till slut – kommit väl ur dem.

I helgen publicerade Dagens Nyheter och Expressen olika utdrag ut Frigyes alster, och Expressen gick då omedelbart – före publiceringen – vidare på uppgifterna där. Vi lät Guillou kommentera påståendena i en utmärkt intervju som Torbjörn Selander gjorde med honom i Sydafrika, vi kontaktade Guillous familj och fick snart fram dokument som styrkte Guillous sak. Det var hedervärt av Guillou att vara så tillgänglig för oss; han svarade naturligtvis i egen sak men agerade inte på egen hand trots att bokens innehåll redan då var känt, utan det var Expressen som med eget journalistiskt arbete fick göra jobbet med att freda hans heder.

Man ska inte dra för långtgående slutsatser av detta, Guillou har som sagt uppträtt lika seriöst tidigare, men jag vill ändå hävda att andra har att lära här. Jag tillhör inte dem som alltid rackar ner på användande av PR-konsulter, man måste ha förståelse för att den som är pressad ibland behöver hjälp, men alla råd som ges är inte till gagn för kunden. Ibland är det bäst att försöka göra som Jan Guillou.