Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Adhd, Twitter och en enda stor suck

I går rasade Twitter igen. Eller i alla fall några få användare, men sociala medier blir ju vad vi gör dem till – och tyvärr spårar debatterna ofta ur. Nu handlade det om Nathan Sachars kontroversiella krönika i Dagens Nyheter, och DN-chefredaktören Peter Wolodarski fick försvara sig och sin tidning på mikrobloggen. Tidvis lät det på en del kritiker som om @pwolodarski, personligen, stod bakom de påståenden om adhd som förts fram av en fristående kolumnist.

Jag tycker att det är rimligt att tidningar, och ytterst de ansvariga utgivarna, får svara för sig och många frågor till Wolodarski var berättigade. Isabelle Ståhl formulerade en del av kritiken direkt på Expressen Kultur: ”Lögnerna på Dagens Nyheters ledarsida”. Jag är lekman, men Vanna Beckmans text i Läkartidningen (Offentlighetsprincipen exploateras”) och Kjell Häglunds tidigare vidräkning med Scientologerna i Neo (”Adhd kan lindras och brottslighet minskas”) förefaller för mig också vara viktiga inlägg i den här debatten. Att många länkade till dessa tillförde, och det konstaterar jag inte bara för att vi på Expressen – många gånger! – själva granskat Scientologerna.

Jag får ibland frågor om innehållet i Expressen, och får då försöka ta mig tid att förklara vad som är redaktionens hållning eller bara en enskild skribents åsikt. Här finns en skillnad, men den är det allt för ofta många som väljer att förbise; det är som om också allmänna medier numera bara förväntas publicera det som medierna själva står för och helst det som är allmän konsensus. Detta är en farlig utveckling. Och att varna för den är inte ett försvar för att vad som helst kan tryckas eller läggas eller ut, inte heller finns det en motsättning mellan denna oro och exempelvis Expressens avslöjande av vilka politiker som anonymt spred främlingsfientlighet på hatsajter. Det är helt olika saker. Man får tycka vad man vill, men om man gör sig skyldig till sånt som kan vara förtal eller hets mot folkgrupp har man passerat anständighetens gräns. Och går man till personangrepp, medvetet för fram missuppfattningar osv förtjänar man också att ställas i offentlighetens skamvrå.

Det är bra att media får stå till svars för vad som sprids, men det blir mindre bra när publicister avkrävs besked om varför obekväm opinionsbildning tillåts föras fram. Det senare borde ju vara självklart, det är ett viktigt uppdrag att vara tillåtande också mot det som man som redaktör inte själv håller med om eller tror på, men detta uppenbara avfärdas ofta med det ständiga vulgärargumentet: ”Men-man-måste-ju-inte-publicera…”. Nej, det måste man inte. Redaktörskap handlar förvisso om att välja, men en liberal presstradition är även att låta röster som man själv inte instämmer i få komma till tals.

Just nu har vi dock ett debattklimat där relevanta invändningar och saklig kritik, och sådana fanns det gott om i adhd-debatten i går, riskerar att drunkna bland alla okvädingsord och ironier som bara syftar till att dumförklara alla med annan uppfattning.

I podden ”MattssonHelin”, podcasten där Aftonbladets publisher Jan Helin och jag varje vecka analyserar branschen, kommenterar vi då och då sociala medier. I årskrönikan (som du hör här) upprepar jag min skepsis till hur det har kommit att bli; också med de bästa av avsikter från debattörer är det hart när omöjligt att utveckla och nyansera sig i en mikroblogg som exempelvis Twitter. Formatet är för begränsat och gynnar i grunden den som säger snabba – gärna oseriösa – förutsägbarheter i jakt på en retweet.

Jag hållet med Jan Helin om att Twitter är utmärkt för att uppdatera sig, till att få tips om länkar till ytterligare information. Men det är direkt olämpligt för mer fördjupande meningsutbyten om publicistik i allmänhet och utgivarbeslut i synnerhet. Å andra sidan bryr sig kanske inte Twitter-kritiker så mycket om det, jag brukar exempelvis få frågor om utgivarbeslut också för publiceringar som jag inte varit ansvarig utgivare för, beslut som Per-Anders Broberg fattat, men det är ändå synd att det har blivit så här.

Onsddagens diskussion med @Pat_Eng, som är polis, och @MalinEkmark, som är reporter på TT, är ett bra exempel. Det var ett sakligt samtal mellan tre personer som skrev i full offentlighet – inga anonyma troll, alltså – och alla skrev vi intressanta inlägg. Men de blev för många, för långa… vi pratade snart förbi varandra och tråden blev svår att följa. Jag var naturligtvis medskyldig till detta, med flera tweets om pressetik och internationella jämförelser, men det är ju så som det tyvärr blir på Twitter.

Jag har ingen bra lösning på problemet, det kanske helt enkelt är så att just Twitter bara ska användas för flashar, länkar och möjligen mycket korta svar? Man ska kanske inte ge sig in i mer komplicerade frågeställningar? Adhd-diskussionen i går led av samma utmaning som den vi förde om bland annat press- och yrkesetik, och trots att flera adhd-inlägg skrevs av ytterst etablerade debattörer – som professor Hans Rosling och Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg – var det ändå en smula rörigt att hänga med.

Med bättre tidslinjer och en möjlighet till längre poster än bara 140 tecken, hade adhd-resonemangen blivit otroligt läsvärda. Nu blev det för snuttifierat och dessutom hade väl inte alla tweets den verkshöjd som man förväntar sig. Det borde få vara möjligt att föra fram fakta, ifrågasätta och pröva sina tankar utan att det på Twitter ska slås fast att den ena eller den andra som gör detta är, i bästa fall, knäpp. Jag vill istället ha fler inlägg som det här, som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg skrev för att länka till kunskap i ämnet:

Svar kom direkt med en länk till kritik mot SBU, precis så ska det vara. Men så här är det allt för sällan:

Så här års brukar jag därför slå fast att jag från och med nu på sociala medier bara ska kommunicera med folk som skriver öppet, identifierade med trovärdiga profiler, och att jag ska börja ignorera anonyma spott- & spe-konton. Hittills har jag inte lyckats följa dessa nyårslöften, men 2014 gör jag ett nytt försök.

Den som på nätet vill ställa frågor till en chefredaktör, istället för att ta en egen – mer diskret – kontakt, bör göra det i full transparens. Det finns många möjligheter till privat korrespondens, men väljer man att med inlägg i sociala medier exempelvis ifrågasätta publiceringar, så är nog syftet att skapa uppmärksamhet kring den kritiken, och då bör man också ha en så trovärdig ton att man står för den.

Det är tyvärr inte möjligt för redaktionerna att hinna svara på alla inlägg och mejl, vilket då ofta – felaktigt – uppfattas som att medierna med sin tystnad ”erkänner” eller ”vill mörka” något. Men den som uppträder artigt och öppet bör prioriteras, här ska inte nätet skilja sig från det offentliga rummet på gator och torg: den som argumenterar genom att framträda i en talarstol eller demonstrera utan maskering, förtjänar större uppmärksamhet och respekt än den som döljer sig under en rånarluva och kastar sten eller bengaler.