Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mediedebattsdrev till förbannelse

Jag har tidigare kritiserats för att jag stått upp för tryck- och yttrandefrihet, när jag försvarat konstnären Lars Vilks rätt att kränka och när jag vägrat att införa ett generellt annonsförbud för Sverigedemokraterna.

Viktiga debatter om det fria ordet urartar tyvärr ofta till personangrepp.

För en vecka sedan krönikerade jag om den bortgångne frihetshjälten Nelson Mandela, om Expressens mångåriga kampanj mot apartheid och om hur tidningens tidigare chefredaktör Bo Strömstedt och vd Åke Ahrsjö anställde den svarta korrespondenten Sylvia Vollenhoven och personligen träffade alla från biskop Desmond Tutu till ANC-ledaren själv.

Det var ett hedervärt ställningstagande i linje med tidningens värdegrund och historiska uppdrag, det så kallade ”ärendet”, som under Andra världskriget slog fast att Expressen skulle motverka nazism, och som än idag förklarar varför vår publicistiska idé stadgar att Expressen ska bekämpa ”främlingsfientlighet”.

Denna hållning har ju manifesterats rätt tydligt i veckan, då Expressen – i samarbete med Researchgruppen – bland annat avslöjat att sverigedemokrater med anonyma signaturer gjort inlägg på hatsajter och önskat livet ur flyktingbarn, försvarat massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik samt ifrågasatt om inte Adolf Hitler hade rätt, trots allt?

## Att den rasistiska rörelsen nu slår tillbaka med massmejl till redaktionen, spammar Twitter med ”mediekritiska” inlägg från anonyma konton, samlar in pengar till ett enskilt åtal riktat mot mig, uppmanar annonsörer att sluta köpa reklamplats i Expressen, kartlägger våra journalisters bostadsadresser, utlovar så kallade hembesök hos mig och namngivna medarbetare, mordhotar oss och ljuger om att Expressen har byggt upp ett ”åsiktsregister”… ja, allt detta kan man möjligen förvänta sig från folk som inte respekterar demokratiska värderingar.

Men den senaste veckan har också mer seriösa diskussioner om tryck- och yttrandefrihet än dem som förs på hatsajterna spårat ur; det är som om publicistiska frågor inte längre ska debatteras av meningsmotståndare, istället slås sanningar fast på mikrobloggar och den som inte direkt håller med blir omedelbart idiotförklarad, det ropas på bojkotter och många slänger hellre ur sig ironiska tweets än sätter sig in i sakfrågan.

Att då försöka nyansera, för att inte säga komplicera, är hart när omöjligt. Och denna nätmobb består inte av främlingsfientliga anonyma hatare, den utgörs istället ofta av inte sällan namnkunniga opinionsjournalister, politiskt intresserade komiker och en och annan organisationstjänsteman och fritidspolitiker.

Deras hårdföra ton imponerar inte.

## Förra söndagen lät Dagens Nyheter publicera en helsidesannons för boken ”Invandring och mörkläggning”, ett vedervärdigt alster som salufördes med felaktiga uppgifter. Tunga namn i den debatten slog snabbt fast att detta därför var en ”rasistannons” som var ”främlingsfientlig”.

Jag har själv inte utgivarprövat reklamen, eftersom förlaget inte försökt få annonsera i Expressen, men min spontana bedömning är att innehållet knappast var olagligt att trycka.

Så vad då göra om man är en publicist som företräder en stor liberal dagstidning med en dominerande ställning i den svenska debatten, och dessutom med en så allmänt känt humanistisk hållning i just denna fråga att tidningen torde vara en titel höljd över varje misstanke?

Peter Wolodarski, ansvarig utgivare för DN, publicerade annonsen – men reaktionen från det mer politiskt korrekta Sverige saknade proportioner: DN påstods vara rasistisk, en brevlåda sades kunna renas om man sa upp sin DN-prenumeration, krav på bojkott av DN… och så vidare.

Dagen efter publiceringen hölls till och med en demonstration på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm med temat ”Ingen rasistisk propaganda i våra medier!”…

Man må tycka vad man vill om annonsen, men kritiken mot DN höll inte verkshöjd.

## Också Expressens avslöjande utnyttjades och missförstods. Alla – till och med SD:s partiledning – föreföll i tisdags ense om att det var rimligt att blottlägga SD-politikernas hyckleri, man kan ju knappast företräda partiets påstådda ”nolltolerans” mot rasism samtidigt som man anonymt skriver: ”Har du HIV, stanna kvar i Afrika och dö…”.

Men sedan blev mediedebatten oseriös. Det hävdades att Expressen ”hängt ut privatpersoner”, trots att den undersökande journalistiken i onsdags fokuserade på några bland det lilla, lilla fåtal som står för lejonparten av näthatet mot invandrare.

Expressens offentliggörande av totalt sexton (16) individer av de cirka 55 000 användarkonton från hatsajterna som ingår i underlaget, har också felaktigt använts som bevis på hotad integritet på nätet. Att retoriskt koppla den specifika granskningen av det som kan vara förtal eller hets mot folkgrupp, till helt relevanta frågeställningar om spionorganen NSA:s och FRA:s massövervakning är intellektuellt ohederligt.

Man kan fortfarande tycka till på nätet utan att presentera sig, men masspridning av kanske brottslig främlingsfientlighet är en politisk gärning som blir samhällsfarlig och som därför förtjänar att blottläggas.

Journalistiken ska bidra till den renhållningen av det offentliga rummet.