Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Politiskt våld är förkastligt

Säkerhetspolisen kallar det för ”otillåten påverkan”. Expressen beskrev det nyligen i en artikelserie som ”demokratihotet”. Vi talar om samma oacceptabla sak – nämligen ”våld, hot och trakasserier mot exempelvis våra förtroendevalda”. Det är en skandal att politiker drabbas, att samhället inte kan skydda dem som vi valt.

Nyheten i kväll om att en sverigedemokrat, Anders Dahlberg, utsatts för ett bombattentat i sin bostad är bara ännu ett exempel i raden av politiker som blir till offer. Expressen har många gånger fördömt politiskt våld, och för en tid sedan publicerade vi en omfattande granskning som vi kallade för #demokratihotet, efter att först ha frågat tusentals politiker. (Här debatterar jag på onsdagseftermiddagen i radions ”Studio Ett” med SD:s partisekreterare Björn Söder om främlingsfientlighet på nätet och Expressens avslöjande av SD-politiker.)

886 politiker hade hotats, trakasserats eller utsatts för våld. 471 sa att de undviker att ta upp vissa frågor – för att de är rädda. 202 svarade att de övervägt att lämna politiken.

Det är oroväckande siffror, men tyvärr är nog verkligheten än värre. Alla svarade inte på enkäten, alla kanske heller inte vågade berätta om allt som hänt. Men Expressens artikelserie bekräftade ändå den bild som bland annat Säpo nu ger: förtroendevalda är utsatta.

Så sent som i går informerade Säpo massmedia om läget:

Av de två huvudsakliga våldsbejakande extremistmiljöerna vit makt-miljön och autonoma miljön, är det i dagsläget den autonoma miljön som utgör det största hotet. Det beror på bland annat på att majoriteten av de fall av otillåten påverkan som Säkerhetspolisen känner till kommer från denna miljö.

Utifrån erfarenhet vet Säkerhetspolisen mot vilka måltavlor aktionerna riktas och att de metoder som extremistmiljöerna använder mot varandra också används mot förtroendevalda inom etablerade partier både på lokal och på nationell nivå. Bevekelsegrunderna är politiska idéer och övertygelser och som de reagerar på genom aktioner.

En stor del av fallen av otillåten påverkan gäller våldsamma konfrontationer mellan extremistmiljöerna och så kallade hembesök där framförallt autonoma aktivister tagit reda på meningsmotståndarnas adresser och hotat eller förstört egendom.”

I söndags skakades Sverige av det som hände i Kärrtorp, när en fredlig antirasismdemonstration attackerades av nazistiska Svenska Motståndsrörelsen (SMR) och bara ett fåtal poliser var på plats. 28 aktivister från SMR greps till slut, men dessförinnan hade bland annat pensionärer och barn tvingats springa för sina liv.

Nu small det i skånska Arlöv. Vem som ligger bakom explosionen vet vi inte, och politiska motståndare kommer säkert – anonymt på nätet – att hävda att Anders Dahlberg minsann får skylla sig själv. Men de har förstås fel. Icke-demokratiska metoder är alltid förkastliga, och den som framhärdar med att sådana ändå är nödvändiga blir väl svaret skyldig när man frågar om Dahlbergs hustru och barn – som var hemma när det small i kväll – också ska tvingas utstå en bomb?

Dahlberg är en SD-politiker som kandiderade i i kyrkovalet i höstas, i Burlövs församling där partiet gjorde sitt bästa valresultat i hela landet och fick 20,9 procent.

Dahlberg har också gjort flera kontroversiella utspel på nätet, avslöjade Expressen förra veckan. Han skriver kritiskt om invandrare och hävdar bland annat: ”Det är bättre att beväpna oss etniska Svenskar. Helst med Glock 17 för oss herrar och Glock 19 för damerna. Så vi kan skydda oss mot berikarna.”

På en blogg har SD-politikern manat till revolution: ”Det enda sättet vi kan ta tillbaka Sverige på är nog med våld. En revolution helt enkelt, där vi tar avstånd ifrån och vill ha bort det mångkulturella samhället. Med vapenmakt. Då kan vi kanske kasta ut alla grottmänniskorna.”

Anders Dahlbergs våldsretorik är obehaglig, och naturligtvis relevant att redovisa – vilket också alla kommentarer i andra medier slog fast;  Expressens granskning avslöjade ju en politiker som manade till inbördeskrig för att kasta ut invandrare – en politiker från ett parti som proklamerat ”nolltolerans” mot rasism.

Denna undersökande journalistiken om SD-politikerna fick stor uppmärksamhet, det som blottlades var ju en rätt skrämmande människosyn. Som när Dahlberg skrev: Jag har god lust att prata med min fru. Vi kan hjälpa en illegal familj med genom att låta dom få bo med oss. Sedan kontakta gränspolisen, så att dom kan göra sitt arbete.”

Men – och ett viktigt m e n ! – politiskt våld kan aldrig accepteras. Det finns inget försvar för att bemöta en politiker som önskar inbördeskrig med en bomb i bostaden. Våld mot SD-politiker rättfärdigas ibland med att deras åsikter är hemska, men den som motiverar sig så saknar respekt för grundläggande demokratiska värderingar. Expressen har varit tydlig med att det är oförsvarligt att ge sig på exempelvis SD-politiker och dess anhängare bara för att man inte tycker samma sak om svensk migrations- och asylpolitik, och Säpos varningar måste tas på allvar.

Dagens Nyheter skrev på tisdagen om hur samtalsklimatet förråats och i en längre intervju sa jag bland annat:

”–Det är konfrontativt i högre grad än tidigare och de politiska aktivisterna på nätet använder ett hårdare tonläge än man gjorde i talarstolar förr, men det skruvas också upp av etablerade debattörer, opinionsbildare, politiskt aktiva och journalister själva. Det här syftar inte till att skapa dialog. Det är skadligt och det bidrar till att stämningarna förråas. Betydelsen av det ska inte underskattas.”

Jag tror att det hårda tonläget, inte bara på gatorna i Kärrtorp utan också i sociala medier som mikrobloggen Twitter, kan bidra till att piska upp stämningar. Jag sa också till DN:

” – Jag tror att det finns anledning för alla som yttrar sig i offentligheten att använda ett mer respekterande tilltal. Det krävs en allmän insikt i samhället om att det här näthatet är oacceptabelt.”

Vi måste tala mer om det här. Synliggöra det som inte bör sägas och ta avstånd från olämpligheterna. Medierna har ett ansvar för att granska politiker och politiska aktivister, men samhället måste också bli bättre på att skydda de som engagerar sig och beivra det brott som begås.