Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Ett omöjligt jobb?

Jag skrev häromdagen om min respekt för de journalister som är våra ögon och öron på farliga platser, som trots krig och katastrofer är på plats för att berätta för oss andra vad som verkligen händer. Då handlade det om Expressens utsända Anne-Sofie Näslund, Per Liljas och Axel Öberg som var på Filippinerna och bevakade tyfonen, samt om Expressen-teamet Terese Cristiansson och Jonte Wentzel som var på reportageuppdrag i farligt område i Nigeria.

Men nu, i kväll, är det Magnus Falkehed, frilansreporter för bland annat Dagens Nyheter, och Niclas Hammarström, frilansfotograf för bland annat Café, som vi tänker på. De försvann i Syrien i lördags, bortförda mot sin vilja, och omständigheterna är ännu oklara. Det är inte känt om det var regeringsstyrkor eller rebeller som kidnappade svenskarna, vi vet inte var de är nu – vi vet faktiskt inte ens om de var i inbördeskriget i egen regi eller om de var utsända av någon redaktion. Det sista är inte oviktigt, eftersom resurser och möjligheter till samarbete på fältet kan var avgörande i en svår stund.

Bara i år har, enligt organisationen Reportrar utan gränser, hela 52 journalister dödats i tjänsten och ytterligare 183 har fängslats. Och i just Syrien är det kanske farligast nu, vilket framgår av den här rapporten: ”Journalistik i Syren, ett omöjligt jobb?”. Sedan 2011 har över 110 journalister mist livet i Syrien och ett 60-tal till har kidnappats.

Magnus Falkehed och Niclas Hammarström är båda mycket erfarna har arbetat för flera svenska dagstidningar; Magnus har rapporterat från Irak och Libyen och så sent som förrförra torsdagen var jag en av prisutdelarna på ”Tidskriftsgalan 2013” i Stockholm när Niclas och frilanskollegan Staffan Heimersson utnämndes till ”Årets journalister” för sina reportage från just Syrien för Café. Staffan berättade då om hur duktig Niclas är, och en tröst i oron är nu att han och Magnus säkert har diskuterat ett sådant här scenario innan de åkte in. Men: en tanke också till deras anhöriga.

Vi vet inte mycket än, men det är ändå viktigt att uppmärksamma fallet. Lärdomarna, från när Dawit Isaak greps i Eritrea och när Martin Schibbye och Johan Persson togs i Etiopien, är ju att det är viktigt att snabbt göra tydligt att det finns en omvärld som engagerar sig.

Svenska medier har blivit bättre på att utbyta information och ge varandras utsända logistiskt stöd i krig och katastrofer, det har jag bloggat om tidigare, för när det gäller säkerhet råder ingen konkurrens. Vi försöker hjälpas åt, och hemmaredaktionerna kan bidra med mycket. Utsända journalister ska vara utbildade för krissituationer, ha med sig rätt skydds- och kommunikationsutrustning, det bör finnas larmrutiner för alla eventualiteter och redaktörerna i Sverige måste veta hur de ska agera om larmet går. Samtal ska bandas, det som sker ska loggas, organisationen måste omedelbart ställa om från att inte bara nyhetsförmedla till att också stötta anhöriga och bidra med information till andra medier – och, förstås, arbeta för att få hem personalen.

Såvitt känd var Magnus Falkehed och Niclas Hammarström inte på uppdrag för någon redaktion, men det gör ingen skillnad här. Medieföretagen kommer att samarbeta för att hjälpa dem. Det är oacceptabelt att journalister förs bort mot sin vilja av parter i en konflikt, också om de saknar tillstånd eller råkar befinna sig där de inte får vara. Alla som vet något om utrikeskorrespondenters verklighet vet att det inte alltid är önskvärt – eller ens möjligt – att alltid tillkännage sin närvaro för lokala myndigheter eller militära förband i området. Ofta respekteras detta, också när journalister stoppas, men Syrien är inte vilket land som helst.

På det så kallade ”Pressfredom Index”, som görs av Reportrar utan gränser, listas 179 länder. Bäst pressfrihet är det i Finland, Sverige rankas som nummer 10 och Syrien är 176. Alltså 176 av 179. Vilket är då världens värsta land sett till pressfrihet? Jo, nummer 179 är – Eritrea.