Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför behövs frilansare i krig

Journalister kommer alltid att söka sig till farliga platser.

Och journalistiken kan inte bara förlita sig på att de stora mediebolagen ska satsa sina resurser på krig och katastrofer.

Det kommer alltid att finnas frilansare där – mitt i konflikterna.

I dag, händelsevis, kommer det att hållas två olika seminarier i Sveriges riksdag där vi bland annat ska diskutera hot mot journalister.

Samtidigt, i inbördeskrigets Syrien, är de två svenska frilansarna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström bortförda mot sin vilja.

Det finns förstås ingen koppling här, mer än den brutala påminnelsen om att nyhetsförmedling inte är ofarlig.

## Internationella mediejättar skickar inte sällan med sina korrespondenter livvakter. De svenska medieföretagen, med långt mindre resurser, ser till att utbilda sina reportrar och fotografer i allt från förstahjälpen till hur man agerar i en gisslansituation och förser dem med kommunikationsutrustning och kontaktrutiner. Men.

Vi kan inte försäkra oss fullt ut. Vi kan erbjuda försäkringsskydd, också för de frilansare som vi anlitar, men vi kan inte på allvar försäkra oss fullt ut mot faror. Och med ”vi” menar jag alltså de etablerade tidningarna, radiokanalerna och tv-bolagen.

Men såvitt känt var varken Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, Sveriges Television eller TV4 i Syrien i lördags.

Så Magnus Falkehed och Niclas Hammarström var sannolikt de enda svenska journalisterna inne i Syrien – där, utsända av sig själva, för att skildra eländet. Det är därför som frilansare är så viktiga.

Det kommer alltid att finnas frilansjournalister som är beredda att åka till krig och konflikter utan – det relativa – stödet i en anställning på ett stort medieföretag. Reportrar och fotografer som vill berätta viktiga historier.

## Frilansjournalisterna vill kanske sätta fokus på en särskild fråga. De känner kanske engagemang för en viss region. Motiven för att frivilligt försätta sig i fara är förstås lika många som frilansarna är, men det är – trots det som nu hänt – viktigt att de gör detta. För det som sker runt om i världen kan inte bara bevittnas av de stora redaktionerna, det behövs uppenbarligen andra ögon och öron med.

Jag känner stor respekt för de här utrikeskorrespondenterna, men det är inte alldeles enkelt att förhålla sig till dem.

När frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps i Etiopien var det initialt oklart om de hade någon uppdragsgivare? Vilken tidning eller tidskrift hade egentligen skickat ut dem? Ingen visste.

Och det blev till en diskussion om redaktionernas ansvar för frilansare som inte jobbat på uppdrag; är det verkligen rimligt att först inte vilja finansiera en farlig resa och ta ansvar för det som där sker – men sedan vara beredd att köpa text och bilder, när teamet väl är hemma igen?

Den allmänna uppfattningen var: nej, så bör man nog inte göra. Och ungefär så etiska lät både Per Eurenius, utrikeschef på Sveriges Radio, och jag när vi i går eftermiddag diskuterade frilansare i ”Studio Ett” i P1.

Den hållningen, vår hållning, var den moraliskt rimliga.

## Men är den alltid giltig? Nej. Det är inte särskilt svårt att konstruera exempel på när den goda journalistiken faktiskt fordrar det rakt motsatta: nämligen att man i efterhand köper och publicerar ett relevant innehåll – utan att ha tagit något ansvar för inhämtningen.

Detta sker varje dag, hela tiden, när nyhetsmedier exempelvis återger nyhetsbyråmaterial från bilder från krig och katastrofer som tagits av lokala medarbetare som knappt ens byrån har kontroll över.

Och presshistorien är full av avslöjanden som alla redaktioner gladeligen – stolt! – skulle ha förmedlat vidare, om en frilansare bara hade knackat på med bilder, filmer och erkännanden om, säg, krigsförbrytelser och miljöskandaler.

Det kan framstå som att Magnus Falkehed och Niclas Hammarström var oansvariga när de, utan att direkt arbeta för någon redaktion, tog sig in i Syrien och dessutom saknade visum. Det kan till och med komma att visa sig vara förödande beslut för de nu försvunna frilansjournalisterna.

Men det kommer att finnas fler som gör samma sak, och det är – faktiskt! – något som ibland måste göras.