Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Vem namnges? Vem är anonym?

Vem ska medierna namnge och vem ska åtnjuta anonymitetens skydd?

Publicister talar ofta om ”konsekvensneutralitet”, men så nyhetsförmedlar vi ändå inte.

Veckans mest oväntade läsning var sannolikt Expressen-reporten Malin Roos långa intervju med prins Carl Philip om kritiken mot hans design. Att prinsen förr eller senare skulle försvara sin heder var förstås något som många förutsett, men som han gjorde det: reflekterande, självkritiskt, ödmjukt.

Många har berömt prinsen för att han så ärligt och öppet berättade om sina känslor, och som både krishantering och varumärkesbygge var det nog rätt av Carl Philip att verkligen låta alla frågor ställas – och besvara dem.

## Malin Roos fick mycket välförtjänt beröm för reportaget om prinsen, men det finns annan journalistik som är svårare att förhålla sig till för utomstående än ett möte med en kunglighet som redovisas med både text och bild.

Jag blir då och då tillfrågad om att recensera andra redaktioners kontroversiella publiceringar, men avstår allt som oftast eftersom den som inte tagit del av det researchunderlag som låg till grund för publiceringsbeslutet knappast i efterhand kan värdera om det var rätt eller fel.

På sociala medier som Twitter saknas det förstås inte ”mediekritiker” som tycker till, utan att låta sina teorier hämmas av att de saknar kunskap om källmaterialet ifråga, men vi som kanske måste förhålla oss en smula mer seriöst till publicistik kan knappast hemfalla åt sådan populism.

Inom tryckfrihetsrätten talar man istället om huruvida en publicering var ”försvarlig” eller inte. Då måste man ju pröva redaktionens bevekelsegrund för att gå ut med en uppgift – och inte bara vad som de facto spreds.

## Det här är mycket intressant eftersom det i debatter hela tiden görs olika utspel om innehållet i tidningar, radio och tv. En bra tumregel är att tänka så här: är det rimligt att tro att personen ”X”, som nu är kritisk, har någon som helst inblick i det aktuella mediets interna publiceringsunderlag? Om svaret är nej, då är den så kallade mediekritiken oftast helt irrelevant. Hur ska man som utomstående kunna bedöma om det var försvarligt att publicera om man inte vet bakgrunden?

Som ansvarig utgivare har jag att flera gånger om dagen ta ställning till om Expressen ska identifiera någon med namn och bild. Och denna vecka var det särskilt två beslut som jag tänkte lite extra på.

Reportrarna Elisabeth Marmorstein och Kristoffer Törnmalm avslöjade, samma dag som han meddelat att han lämnar riksdagen, att toppmoderaten Gunnar Axén polisanmälts för sexbrott.  Axén är förstås inte vem som helst, inte bara lagstiftare i parlamentet utan också ordförande i Socialförsäkringsutskottet.

Aftonbladet rewritade omedelbart Expressen.se och Sveriges Television gick snart ut med egna uppgifter om Axén. Sveriges Radio, Norrköpings Tidningar, Svenska Dagbladet, TV4 med flera följde också upp och namngav Axén.

## Allt detta resulterade i exakt noll (0) mejl, brev eller telefonsamtal till mig om namngivningsbeslutet. Kanske på grund av det handlade om anklagelser mot en riksdagsledamot, vilket gör att det förelåg ett uppenbart allmänintresse, men kanske också för att publiken tror att medier alltid berättar om polisanmälningar mot ledande politiker? Så är dock inte fallet. Tvärtom, vi är mycket restriktiva med detta.

Den andra publiceringen gjordes av reportrarna David Baas och Christian Holmén och handlade om den slutna Facebook-gruppen ”UMF” och där det förekom mycket kränkande formuleringar om många kända personer.

Naturligtvis får också poliser tycka vad man vill, men den som gör det inför flera tusen andra poliser får nog acceptera att det har ett stort nyhetsvärde om det som uttrycks är så stötande att till och med Polisförbundet tar avstånd.

Alla stora medier följde upp också det här Expressen-avslöjandet, men denna gång blev det diskussion. Om hur mycket eller lite vi refererade av diskussionerna på Facebook? Om varför inte alla poliser som granskades identifierades? Och så vidare.

Det var reaktioner i sociala medier och mejl till mig. Många tyckte olika, och det kan jag förstå. För man kan argumentera för att poliser som inför tusentals kollegor uttrycker sig som i de exempel Expressen återgett bör få svara för det i offentligheten. Men man kan också hävda att diskussionen om värdegrund inom svensk polis kan föras även med anonyma exempel.

## Här finns inget ”rätt” eller ”fel”, vilket jag ofta påminner om när det debatteras journalistik.