Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Presstöd anno 1817, typ


Redan i dag har sex av tio svenskar en så kallad smart phone, alltså en modern telefon som vi surfar och ser tv på, och fler lär vi rimligen bli eftersom hela nio av tio svenskar i åldern 16-40 år använder just pekskärmsmobiler.
Men det så kallade presstödet ska också fortsättningsvis främst utgå ifrån papperstidningsupplagor…

Jag slår förvisso in en dörr som redan står på vid gavel när jag kritiserar Presstödskommitténs nya förslag till hur skattebetalarna ska fortsätta att finansiera privatägda tidningar, eftersom till och med kommitténs egen ordförande Hans-Gunnar Axberger kallar det för ”hopplöst föråldrat”.
Men jag vill ändå ansluta mig till kritikerna. Jag är ingen anhängare av att oberoende medier ska ta emot bidrag från staten, pengar som – ytterst – politiker beslutar om, men ännu märkligare blir ju den här modellen när det står klart att beräkningsmodellerna ska fortsätta utgå ifrån främst tryckta tidningar.
Enkelt uttryckt kan man nämligen konstatera att presstödet från 2017 ska fördelas efter parametrar som kan sägas vara rätt konserverande – som abonnerad upplaga, frekvens, spridningsområde och annat som hör papperstidningen till.
## Det finns i förslaget flera positiva saker. Som att Alliansen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet alla är ense om att reklamskatten bör avskaffas. Och om att EU:s momsdirektiv bör ändras, så att den lägre momssatsen gäller också för digitala utgåvor.
Men även om det finns vissa inslag i det nya förslaget som syftar till att stimulera affärsutveckling för att öka konsumentintäkter för digitala produkter, så känns helheten ändå rätt mossig.
Medievärlden redovisade en uträkning som sade att Svenska Dagbladet, som ägs av ett norskt börsbolag, idag får 53,7 miljoner kronor av svenska skattebetalare. 2017, med bibehållen tidningsupplaga, skulle presstödet vara 40 miljoner.
Det var bara ett exempel – ingen tror ju att Svenskan, eller någon annan dagstidning, kommer att ha samma upplaga 2017 som nu. Men exemplet visar hur otidsenligt systemet är och blir. Om det nya förslaget blir verklighet blir oförutsägbarheten större för mediehusen som ju – trots presstödets konstruktion – måste fokusera på det digitala.
## Om jag förstår förslaget rätt skulle Svenska Dagbladet, som alltså får flest skattemiljoner, ännu 2017 få mer i bidrag för en relativt liten förlustgivande tryckt tidning än för en, säg, stor mobilsajt full med relevant kvalitetsjournalistik.
Jag konstruerar exempel, det erkännes, men gripna ur luften är de ju inte.
Redan i Göteborgs universitets SOM-rapport i fjol konstaterade forskarna att det är till dagspressens sajter och appar, och inte till etermediernas, som publiken går för ta del av nyheter i mobilen. Då är det förstås satsningar på det mobila som bör premieras, om man vill säkerställa publicistisk mångfald.
För det är ju det mobila som gäller.
Men inte vilken mobiltelefon som helst.
Enligt medie- och IT-docenten Oscar Westlund går skiljelinjen vid 1953: de flesta av dem som är födda 1953 eller tidigare använder fortfarande gamla traditionella mobiltelefoner, men majoriteten av dem som är födda 1954 eller senare har smart phones.
## Vad betyder det här för journalistiken? Vem vet?