I går, onsdag, fattade Svea hovrätt beslut om att en kvinnomisshandlare som stämt Expressens förre ansvarige utgivare, Otto Sjöberg, inte skulle få återuppta tryckfrihetsprocessen som han yrkat. Den 51-årige mannen hade överklagat en del, men dök aldrig upp i hovrätten och eftersom han saknade laga förfall blev det inget av just den fortsatta tvisten med Expressen.
Jag fick domstolsbeslutet per mejl i kväll, ungefär samtidigt som det på Twitter tycktes till om Cecilia Hagens krönika i dagens tidning. Den som, tror jag, först vände sig direkt till mig på mikrobloggen, ville ha ett avståndstagande eftersom ”Twitter rantar”. Det betyder, ungefär, att det pågick en ”Twitter-storm” och det antyddes i detta sociala media att Expressen minsann rättfärdigat kvinnomisshandel, att kolumnen ville försvara det våld som tv-kocken Nigella Lawson utsatts för – inför Sunday Peoples fotograf. Påståendet om att vi sympatiserar med män som slår sina fruar är naturligtvis fel.
Expressens inställning till kvinnovåld är väl känd, tillika bekräftad av åratal av journalistik, men låt mig ändå konstatera vad som bland annat står i ”Expressens publicistiska idé”:
”Vi bekämpar alla idéer som försöker krympa människan och hennes möjligheter – kvinnoförakt, klassförakt, främlingsfientlighet, fördomsfullhet.”
Att Expressen – en liberal tidning med en feministisk ledarsida – skulle stå bakom våld mot kvinnor, är ju så absurt att jag inte ens tänker utveckla mig mer om att vår journalistik i själva verket – i decennier – har synliggjort denna terror och opinionsbildat för att samhället ska göra mer för offren. Den som kritiserar Expressen här har ju uppenbarligen inte läst Expressen. Nog om det.
Cecilia Hagen, då? Vinnaren av, bland annat, ”Stora Journalistpriset”? Som efter både Handelshögskolan och Journalisthögskolan skrivit i Expressen sedan 1973? Som gett ut hyllade böcker och vunnit ”På spåret” i SVT? Skulle hon vara okunnig om Expressens hållning mot kvinnovåld och det allvarliga samhällsproblem som vi rapporterar om hela tiden? Nej. Skulle inte tro det. Men det skrevs på torsdagskvällen en hel del ovärdigheter om Cecilia Hagen på Twitter, sånt som alla ilskna ord om ”redaktörsskap” till trots aldrig skulle spridas i etablerad media.
Riktig opinionsjournalistik ska utmana, fortbilda, underhålla, debattera, provocera – ja, tvinga alla oss som läser avdelningar som Ledare, Insändare, Debatt, Kultur och alla krönikor och analyser att tänka till och, helst, formulera en egen tanke.
Numera är många så tvärsäkra. Många vill tycka samma sak. Den här gången har vi sett bilderna, tror oss veta att mannen polisanmält sig själv, tror oss veta att hon tagit av sig ringen, vet de facto att Evening Standard är mitt i en annan mediestorm för sin bevakning…
Men, Cecilia Hagen gav en bakgrund och problematiserade. Hon skrev bland annat:
”Eller så är det på ett helt annat vis. Slutsats? Knappt någon. Utom: Intet är vad det synes vara, det kan vara värre, det kan vara bättre…”
Opinionsjournalistik ska inte vara konformistisk och det är den sällan heller: kolumner kan läsas på många olika sätt, och den åsiktshegemoni som oftast råder på exempelvis Twitter är sällan representativ. Det ska man kanske komma ihåg när man som chefredaktör då och då avkrävs att ta avstånd från olika skribenter som sägs ha satt fel getingbetyg på fotbollsspelare… och så vidare.
Men här är min hållning principiell. Jag låter mig inte lockas till att offentligt recensera krönikörer och kolumnister, jag tar ingen i örat på Twitter för orättvisa musikrecensioner… eller vad det nu kan handla om. Integrations- och genusfrågor engagerar många, men chefredaktörskapet påkallar större perspektiv än realtidsreaktioner i sociala medier.
På alla stora redaktioner är det en ständigt pågående diskussion om vad som har publicerats och vad som ska publiceras – texter passerar ju olika redaktörer, nyhetschefer, redigeringsledare, nattchefer och editionschefer och vi försöker att inom ramen för pressetik och tryckfrihetslagstiftning att vara mycket tillåtande mot olika åsiktsyttringar. Ofta vill man läsa in ord som inte står i texterna, och det får man gärna göra. Men det får inte avhålla oss, journalister, från de allvarliga frågorna.
Kvinnovåldet fortsätter vi att uppmärksamma. Otto Sjöberg blev till och med fälld för ett ärekränkningsbrott bara för att han i varnande syfte informerade våra läsare om den 51-årige våldsmannen som jag nämnde tidigare. Om ni inte minns den historien, som var rätt snårig, så påminner jag gärna om vad som är relevant på riktigt och vad jag tidigare bloggat:
”I korthet: 1997 låste våldsmannen in kvinnan och misshandlade henne, han pistolhotade också kvinnan – samt några ungdomar som försökte ingripa till hennes försvar. Mannen fick sju månaders fängelsestraff och besöksförbud, vilket han överträdde flera gånger. 1999 dömdes han bland annat för grovt olaga hot mot en av kvinnans systrar, samt för grovt skadegörelse mot en annan syster. I mars 2002 släpptes våldsmannen från fängelset, och då hade samhället gett kvinnan skyddad identitet och hon hade flyttat till en ny ort. Men helvetet hade bara börjat.
2003 spårade våldsmannen upp kvinnan, övermannade henne och förde sitt offer till en sommarstuga där hon utsattes för bland annat grov våldtäkt. Polisen utfärdade rikslarm och sex dagar efter försvinnandet fritogs kvinnan – då bunden till händer och fötter och med silvertejp över munnen. Hos våldsmannen fann polisen också kamouflagekläder och vapendelar.
När Expressen berättade om kvinnovåldet och exemplifierade detta med våldsmannen redovisades hans namn och bild, och han dömdes senare för bland annat olaga frihetsberövande, olaga hot och grov våldtäkt. Åklagaren krävde livstids fängelsestraff, men Göta hovrätt fastställde påföljden till åtta år bakom galler.
Personligen tycker jag att det här fruktansvärda fallet var viktigt att belysa. Den våldsman som tryckfrihetsprocessen nu handlar om var uppenbarligen mycket farlig, och det var av stort allmänintresse att beskriva fallet så konkret som möjligt.”
Den här våldsmannen, som alltså hävdade att det var synd om honom när Expressen berättade om fallet på löpsedeln, är nu ute igen. Det har sedan dess utfärdats ytterligare tre olika besöksförbud mot honom.
Låt oss hoppas att Expressen slipper skriva om den idag 51-årige kvinnomisshandlaren något mer, men ämnet tänker vi förstås inte släppa.