Det här förstås nattens förstasida. Sänkt logga och allt. Guardian tar hem världsscoopet om superläckan, Edward Snowden, och publicerar dessutom en stark tv-intervju med läckan.
Också Washington Post namnger Snowden som sin uppgiftslämnare och intervjuar honom på sajten. Storyn har ju kommit att bli Guardians, men kom ihåg att The Post hade avslöjandet om övervakningen av vår digitala kommunikation samtidigt. Läs Washington Post här.
Jag ska inte här fördjupa mig mer i själva kontrollen och de politiska konsekvenserna av att den blev känt, när ni läser min blogg har det säkert redan tillkommit ny information. Beslutet att identifiera Edward Snowden kan dock inte ha varit enkelt givet de risker han utsätts för – i natt varnade Wikileaks för att Kina tidigt förbjöd organisationen, och det är ju i Hongkong som Snowden gömmer sig enligt både Guardian och Washington Post. Om Kina vill lämna ut Snowden till USA går det säkert, och själv spekulerar han ju om alla från CIA till triaderna. Beslutet att outa Snowden är dock Guardians, även om han ville det, och det kan inte recenseras än. Vi vet inget om publiceringsunderlaget och vad som sker framöver, hittills förefaller allt väldigt välplanerat och som utomstående bör man vara försiktig med att tycka till om tidningars agerande om man inte har kunskaper om dessa.
Men en intressant meta-story för oss medienördar är hur Guardian, som alltså är en brittisk morgontidning med ambitionen att bli en global spelare på nätet, använder den här fullt relevanta undersökande journalistiken för att marknadsföra sin edition Guardian US.
(Det var förstås därför som Guardians chefredaktör, Alan Rusbridger, blev så irriterad på Twitter i går när amerikanska New York Times hade kallat Guardian för ”British site” i sin rewrite. Rusbridger påpekade att hans titel minsann lika spridd över världen som NYT!
Janine Gibson, som är chefredaktör för Guardian US, tonade dock ner och twittrade att det bara handlar om att förmedla nyheter, men en av hennes reportrar kunde inte hålla sig, utan påpekade att Guardian US tänker fortsätta med att ”breaka” – läs: avslöja – nyheterna. En pik till konkurrenterna på NYT.)
Guardian har idag 29 journalister anställda i USA och satsar på kapitalisera på den utländska publiken, annonsmarknaden i Storbritannien bär ju inte Guardian och Rusbridger är uttalad motståndare till betalsajter. Med cirka 400 miljoner kronor i förlust per år och en ägare, Scott-stiftelsen, som ger tidningen 3-5 år på sig att bli lönsam tickar klockan även för ett så hajpat varumärke som Guardian.
Guardian? Från starten 1821 en Manchester-tidning som numera ges ut i London, men som på nätet också har en edition för Australien. Med 40-talet utrikeskorrespondenter och flera uppmärksammade ”gräv” de senaste åren – ibland med och ibland om Wikileaks – har Guardian blivit hippt. Cheferna reser runt och håller föredrag, ett år tror jag att jag såg en och samma webbredaktör prata om Guardian Unlimiteds (publik)framgångar i Istanbul, Madrid och London. Ekonomi talar Guardian dock sällan om, vilket andra brukar skrocka om i bänkarna när Guardian drar sina slides. Men greppen kan man imponeras av, en hel del storys också – som de egna nyheterna om News of the World-avlyssningarna, exempelvis, som ju fick Rupert Murdoch att lägga ner en tidning med tre miljoner i upplaga.
Guardian är en liberal röst i Fleet Street-floran av höger (t ex The Sun, Daily Mail, The Times, Daily Telegraph) och vänster (t ex Daily Mirror) men blickarna är som sagt riktade mot USA nu, och då är förstås ett scoop som det Edward Snowden levererade viktigt. Det är viktigt av andra anledningar med, naturligtvis, men CP Scott hade knappast kunnat drömma om hans Manchester Guardian skulle få detta genomslag. Och då hann Scott nog ändå tänka en hel del på sin tidning – han var chefredaktör i hela 57 år…