Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Källjakt och försenade handlingar

Samtidigt som Bradley Manning nu står inför rätta i USA, anklagad för att via Wikileaks ha låtit världen få kännedom om den amerikanska krigsmaktens övergrepp, jagas källor också i Sverige.

Totalförsvarets forskningsinstitut ville veta vem som tipsade Sveriges Radio om ”Saudi-affären”. Försvarsmakten vill veta vem som satte Svenska Dagbladet på spåret om flygvapnets obefintliga incidentberedskap under ”ryska påsken”.

Källjakten är i full gång, och det är kanske inte så konstigt att myndigheterna kallar in Justitiekanslern när också regeringskansliet försöker försvåra mediegranskningen.

Konstitutionsutskottet har kritiserat Utrikesdepartementet för att man inte respekterat offentlighetsprincipen genom att snabbt nog lämna ut allmänna handlingar.

(Frågan är, händelsevis, aktuell just i dag: Niklas Svensson skriver i dagens Expressen om sina försök att få ta del av representationskostnaden för Hillary Clintons besök i Stockholm. Handlingar ska ju lämnas ut ”skyndsamt”, och kvitton på champagne och vin åt USA:s utrikesminister borde ju kunna hanteras samma dag. Men det dröjde – tre månader. Jag har inga synpunkter på att UD bjöd den amerikanska delegationen på dryck, men handläggningsstiden är för lång. Carl Bildt håller dock inte med, utrikesministern twittrar så här till Svensson i dag:

Om – och jag skriver  o m – det svenska utrikesdepartementets jurister nu arbetade med inbördeskriget i Syrien, istället för att följa offentlighetsprincipen, då måste man faktiskt tillsätta andra resurser för att respektera grundlagen.)

Och i veckan slog utskottet ner även på näringsdepartementet, efter att statsrådet Annie Lööfs medarbetare aktivt motarbetat Aftonbladets kontroll av spritkvitton.

## Jag tycker att det är rätt upprörande att skattebetalarnas medel används för att förhindra undersökande journalistik om hur samma skattemedel förvaltas.

Det här är förstås en festhelg med bröllopsyra i tidningar, radio och tv. Jag krönikerade om det i går, att miljoner svenskar följer kungliga evenemang och ändå rynkas det ibland på sina – uppnästa – håll på näsan åt att dessa uppmärksammas i medierna.

Men mer allvarligt är att statsmaktens företrädare agerar för att allmänhetens ombud, alltså reportrarna som ska informera medborgarna, ska få veta så lite som möjligt.

Det blir lätt till stora ord när man vill påminna om vikten av tryck- och yttrandefrihet, men det är heller inga små saker som vi talar om.

Och saker måste sättas i sammanhang: minns att regeringen exempelvis drivit igenom kreditupplysningslagen som försvårar för media att granska förtroendevalda och kriminella, att riksdagen just beslutat om fotoförbudslagen och dessutom diskuteras en integritetsskyddslag som också skulle inskränka det fria ordet.

## Intresset för dessa, för demokratin, så viktiga frågor är dock sisådär. I sociala medier är det fler som tycker till om det är rätt eller fel av de etablerade medierna att ägna kungliga giftermål så mycket utrymme.

Självklart måste det finnas lagar som skyddar statshemligheter, som reglerar säkerhetsklassad information.

Självklart måste misstänkta överträdelser utredas, brott ska ju – i normalfallet – beivras.

Men.

Rättsväsendet bör också göra proportionalitetsbedömningar.

Jag tycker att det var försvarligt att exempelvis berätta för Sveriges Radio om den svenska vapenfabriken i Saudiarabien och för Svenska Dagbladet om att Jas-planen stod på marken när det ryska bombflyget kom. Föreställ er en försvarsdebatt våren 2013 utan att politiker och väljare hade fått veta dessa förutsättningar…

Det vore olyckligt om någon lagfördes för att ha varit uppgiftslämnare till Dagens Eko och Svenskan.

## Det vore också olyckligt om JK-ledda förundersökningar ger allt för goda inblickar i hur nyhetsredaktionerna arbetar för att avslöja missförhållanden.

Att polis och åklagare försöker få fram bevis för att journalister gjort fel är kanske inte så konstigt, det finns ju ibland en intressekonflikt mellan juridik och journalistik.

Men vad som är rätt enligt lag, är ju inte alltid rätt enligt moral.