Ibland krockar journalistiken med juridiken. Det kan uppstå en ofrånkomlig intressekonflikt mellan vad som trotts vara rätt, när lag skrevs och röstades igenom, och vad som kanske uppenbarligen är rätt givet de aktuella omständigheterna.
I går bloggade jag om just detta, nämligen att myndigheter vill utreda om samhällsviktiga avslöjanden i Sveriges Radio och Svenska Dagbladet föranleddes av sekretessbrott?
Det vore enkelt att konstatera att det väl i så fall må vara, för visst var det det rimligt att svenska folket fick kännedom om vapenaffären med Saudiarabien och försvarets obefintliga beredskap för ett ryskt flyganfall? Ja.
Också om – och jag vet inte bakgrunden till Ekots och Svenskans scoop – tillkomsten av denna undersökande journalistik nu har fordrat exempelvis sekretessbrott, så må det faktiskt vara. Moral kan krocka med paragrafer, och att följa det senare är inte alltid självklart.
Minns, exempelvis, hur IB-avslöjarna lagfördes. Regering och rättsväsende fördömde Jan Guillou och Peter Bratt för något som idag skulle gett den både ”Stora Journalistpriset” och ”Guldspaden”.
Samtidigt. Misstänkta brott bör utredas, men kanske borde åklagare ha större möjligheter att åtalspröva, och med hänvisning till ”allmänt intresse” kunna avstå från att driva eventuella mål om samhällsviktig journalistik som den i SR och SvD till domstol? Jag vet inte. Här finns förstås risk för ökad godtycke, och i fallet med IB-affären hade nog staten velat straffa journalisterna ändå – för sådan var tidsandan. Då.
Och kanske är det så man ska tänka. Att det som är rätt är rätt eller åtminstone blir rätt, även om det journalistiken ibland måste utmana juridiken. Att lagboken inte uppdateras lika snabbt som nyhetssajter må väl då också vara hänt.