Låt oss hoppas att morgondagens medieägare är lika långsiktiga som sina företrädare – oftast familjeanfäder.
Privatfinansierad journalistik är för viktig för att jämföras med vilken annan affärsverksamhet som helst.
Det är i bästa fall omställningens tid för mediebranschen nu. I sämsta fall står vi inför undergången. Det saknas i alla fall inte domedagsprofetior:
– Vår affärsmodell har havererat, säger Sydsvenskans publisher Lars Dahmén i en podcast om den egna tidningens problem.
– Dagspressens affärsmodell med största delen annonsintäkter har slutat att fungera, säger professorn i journalistik Gunnar Nygren i senaste Journalisten.
– ”Skulle du rekommendera en 15-åring att börja plugga till journalist? Nej, jag tror inte det”, skrev branschtidningen Resumés chefredaktör Claes de Faire i en ledare.
Utmaningar saknas allltså inte.
## Det är nu medieägarna prövas. Att ge ut en tidning, oavsett om den sprids på papper eller digitalt, är ju inte som att sälja vilken produkt som helst.
Att bedriva publicistik med kommersiella förutsättningar är nämligen något annat än vinstmaximering; tidningsägaren måste få avkastning – bland annat för att kunna återinvestera i nya innehållsatsningar – men har också axlat ett större ansvar: att hålla det demokratiska samhället med vakthund, med en varelse som inte bara skäller på dem som missköter sig – utan också kan bita den hand som föder vakthunden.
Journalister i koppel gör sällan bra journalistik, men nu är det prövningens tid. Kommer redaktionerna att gå i takt och också i framtiden acceptera ofta försämrade förutsättningar för att fullgöra sitt uppdrag?
Här har ägarna ett ansvar.
## Den omställning som branschen nu går igenom är nödvändig. Trots att svenskarna är världens fjärde flitigaste folk i att läsa papperstidningar, så ser det inte längre ut som förr. Om desktopdatorn trots allt blev till ett ständigt uppdaterat komplement till den tryckta utgåvan, så innebär den smarta mobiltelefonen något annat: en brutal kannibalisering av den gamla medievanan, en genomgripande förändring av hur vi inte bara kommunicerar och betalar och roar oss – utan också hur journalistik distribueras och produceras.
Hela mediebranschen kommer att förändras snabbare än till och med de mediehus som ligger längst fram, bland dem Expressen, idag spår.
I förrgår var jag på landet och behövde inte ansluta mitt vanliga tv-operatörsabonnemang där, det gick lika bra ändå – eftersom jag streamade tv från min mobiltelefon till min platt-tv.
I går var jag på Bruce Springsteen-konsert. Tror ni att de som stod längst framme vid scenen applåderade? Ja, några – ibland. Men många höll mest upp sina mobiltelefoner för att själva filma och ta bilder. De ville inte vänta på några höjdpunktsklipp på gammelmediasajterna.
För dagspressen är det därför dramatiska dagar. Veckan som gick meddelade Östran i Kalmar att halva redaktionen ska bort och Dagbladet i Sundsvall blev först ut av Mittmedia-tidningarna med en ny, mallad form – vars egentliga syfte är att spara på antalet redigerare.
Så ser lösningarna ut nu: stora nedskärningar på jättar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och snart Sydsvenskan. Uppgifter om att Göteborgs-Posten går med förlust.
Och överallt så kallade synergier; i en krönika i Journalisten larmar Publicistklubbens förre ordförande Ulrika Knutson om att Promedia-koncernens tolv tidningar samordnat sig så mycket att stora regionaltidningar som Nerikes Allehanda och Vestmanlands Läns Tidning inte längre har självständiga kulturrredaktörer, utan bara en featureredaktion där Kultur & Nöje är en underavdelning.
## Rätt eller fel? Det bara respektive tidning avgöra, men trenden är tydlig – och oroande.
Promedia, som är en del av Stampen-koncernen, samordnar så mycket att man kan undra om exempelvis lilla Länstidningen i Södertälje är betjänt av att, indirekt, vara med och sponsra stora Göteborgs-Posten? Men, som sagt, det vet nog LT- och GP-cheferna bättre än jag.
Min poäng är att det står och väger nu för publicistiken, för det professionella redaktörskapet, för innehållet inom pressetikens självsanerade ramar.
Det tippar inte åt det ena eller andra hållet idag, knappast heller i morgon eller ens i övermorgon.
Men här talar vi om mediehus som i kanske över ett sekel – 100 år! – har tagit ansvar för den demokratiska renhållningen på sina orter.
Därför är det så viktigt att de håller i. Familjen Hamrin med Hall-pressen, familjerna Hjörne och Hörling med Stampen och NLT, familjen Ander med NWT-gruppen, Gota Media och alla andra.
## Ingen kan anklaga de svenska tidningskoncernerna för att vara kortsiktiga, det finns en lång tradition att försvara här, men det man kan befara nu är att teknik- och konsumtionsutvecklingen går så snabbt att inte mediehusen hinner med. Att de redaktionella resurserna rustas ner för snabbt.
Det har dock varit lönsamt att ge ut tidningar och är det fortfarande för många;
- Aftonbladet tjänade 312 miljoner kronor i fjol och ägs av Schibsted, ett norskt börsbolag som bland sina 20 största ägare har nästan bara internationella investerare.
- Expressen har varit lönsam tio år i följd och gjort en miljard kronor i vinst. Expressen ingår i Bonniers, där dagstidningarna – faktiskt! – var den mest lönsamma verksamheten av alla under 2012 på grund av att vi ju inte belastar Bonniers med dyra lån eller avskrivningar.
Så. Det går fortfarande. Men kvällstidningarnas gynnsamma position som största tryckta riksmedier och dessutom ledande på nätet och i mobilen är inte representativ, andra har det tuffare – och i framtiden kanske vi, också.
Man vet aldrig. Historiskt har ju annonser fått finansiera journalistik, men när Aftonbladet skapade en ehandelssuccé av Blocket så plockade ägarna helt sonika bort annonssajten, och dess positiva resultat, från Aftonbladet. Detta för att på börsen bättre synliggöra värdet med ”classifieds”. Aftonbladets ledning rasade internt, men Goldman Sachs, JP Morgan och Morgan Stanley och de andra som äger Schibsted var säkert nöjda.
Gerhard Bonnier öppnade sin lilla bokhandel i Köpenhamn redan 1804, och idag är Bonniers en stor mediegrupp. Ett kärnvärde är ”…våra unika och vitt skilda affärsverksamheters frihet och oberoende”. Så har också framgång skapats – inte genom att försöka samordna tidningarnas teknikutveckling, IT-system, annonsförsäljning eller ekonomisystem.
I framgångsrika tidningshus balanserar siffror och bokstäver varandra, ingetdera får styra över det andra, men i svåra tider riskerar den ordningen att ruckas. Då kan allt välta över ända.
## De närmaste åren kommer medieägarna att prövas. Jag hävdar alltid att en tidning måste ha god ekonomi, annars sätts den oberoende journalistiken snabbt i pant, men möjligen måste morgondagens medieägare våga se bortom 2- och 3-årsplaner och påminna sig om om sina 100-åriga arv? Om att de förvaltar samhällsviktiga institutioner – som bara kan vara lönsamma 2113 om de då ännu finns kvar.
Att äga en tidning, i tryckt upplaga eller som sajt eller app, är inte som att äga vad som helst.
Avkastningen kommer inte bara i kronor, utan också som publicistiskt kapital. Nyhetsförmedling och opinionsbildning är viktigt, och därför också farligt.
Enligt en ny undersökning från JMG har var tredje journalist hotats det senaste året och fyra av fem har fått utstå kränkande kommentarer.
Men journalisterna kämpar på, för en större sak, och det hoppas jag att medieägarna också gör.