Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Pressfrihet efter Leveson

Det blev en kompromiss. Domare Levesons förslag om att reglera den engelska dagspressen hårdare gick inte att driva igenom, eftersom flera stora mediekoncerner motarbetade hans idé och inte ens regeringen – som ju utnämnt Leveson till utredare av tidningarna – var enig när det blev till att fatta beslut.

De konservativa, liberalerna och Labour enades till slut om något som inte gjorde slut på 300 års pressfrihet, men som ändå utmanar journalistikens själva grundval. För vem ska egentligen bestämma över innehållet? Ska en utomstående kunna tvinga fram en publicering?

Nja, svarade i går stora tidningsutgivare som News International, Associated Newspapers, Northern & Shell och Telegraph Media Group. I deras ägo finns de allra största titlarna som The Sun, The Sun on Sunday, Daily Mail och Mail on Sunday. Men också så skilda produkter som gratistidningen Metro och skandalutgåvor som Daily Express, Daily Star och söndagseditionerna. Till de tidningar som antyder att de kanske kommer att vägra politikerna halvmesyr finns även ansedda The Times, The Sunday Times, The Telegraph och The Telegraph on Sunday.

Kort sagt: redaktioner med många miljoner läsare – man kan möjligen förstå varför premiärminister David Cameron och de andra politikerna till slut backade undan från de mer hårdföra kraven på reglering.

Storbritanniens största tidning hade ju i går den gamle krigshjälten Winston Churchill, faktiskt journalist under Boer-kriget och senare landsfader under Andra världskriget, på bild över hela förstasidan och påminde också om hans uttalande om vikten av pressfrihet. Rubriken, samma dag som partierna skulle enas om lagar mot journalistiken var ”Dagen D”. Ödesdagen. Dagen då frihet stod mot diktatur. Ja, ni förstår andemeningen.

Vad innebär då det nya? I korthet att det nuvarande systemet för självsanering av press- och yrkesetik ersätts av ett annat, vilket har sanktionerats av regeringen efter en juridisk princip från Medeltiden. Det blev alltså ingen lag om medieetiken, men väl en som förbjuder framtida regeringar från att riva upp principen som alltså inte är lag. Komplicerat? Ja.

Mest kontroversiellt är dock tillsättningen av den nämnd som ska tillsätta den tillsynsman som ska få tidningarna att efterleva den hederskodex som tidningarna själva ska skriva; tidningsutgivarna kommer att vara representerade i alla relevanta organ – men inte ha vetorätt. Dessutom provoceras mediehusen av att den nya tillsynsmannen ska kunna bestämma om både rättelser, hur korrigeringarna ska redigeras i tidningarna och om skadestånd till offer för påstått dålig journalistik.

Hur det i slutändan blir vet vi inte än, men det är bra att de brittiska politikerna inte omedelbart föll populisterna till föga och fjättrade det fria ordet för hårt bara för att Hugh Grant och andra aktivister ville så. Många har känt – berättigad – ilska över hur flera engelska redaktioner agerat. Rubert Murdochs tabloider förefaller mest systematiskt ha brutit mot både god sed och kanske lag, men många andra har också syndat. Till och med inom Guardian-koncernen, som avslöjade News of the World-skandalen, har det anlitats privatdetektiver för att göra sånt som reportrar inte gjorde.

Ur svenskt perspektiv ter sig mycket av det som utspelas på, som det heter, Fleet Street märkligt. Såvitt mig känt har svenska journalister aldrig avlyssnat några mobiltelefonmeddelanden. Här handlar debatten om annat – som om det är rätt eller fel att berätta för läsarna att drottning Silvia valt att PO-anmäla fyra stora tidningar…

I England skulle man nog le åt den diskussionen. Det gör jag med. Svensk press är säkert den mest återhållsamma av alla jämförbara marknader, men det finns alltid dem som vill att vi ska skriva ännu mindre. Och att tv och radio också ska avstå.

Hela tiden kommer det nya förslag om lagar som inskränker tryck- och yttrandefrihet, och kanske är det dags för svenska medier att mobilisera samma engagemang för det fria ordet som de engelska har tvingats göra. Uppträngda, nästan bokstavligen, mot väggen i parlamentet efter sina nästan oförlåtliga övergrepp på hundratals offer.

Men England är inte Sverige. Den som här söker stöd för en än mer restriktiv hållning hos svenska publicister utifrån vad som skett där, fiskar i grumliga vatten. Den svenska pressetiken behöver inte renas, här är situationen nästan den motsatta. Vi behöver istället fler utgivare som utmanar den förutsägbara konsensusmentaliteten.

Utgivarna, den organisation där de etablerade medierna nu arbetar med att ta fram en ny modell för ett gemensamt medieetiskt system, tar det ansvar som de engelska mediehusen inte lät sitt självsanerade system ta.

Jag tror att vi tillsammans kan informera medborgarna om det hot som en minskad öppenhet innebär, om riskerna med etablissemangspopulisterna och deras återkommande ”mediekritik” mot publiceringar som inte de helt enkelt tycker om och som inte sällan handlar om personer som de själva umgås med.

Juristlobbyn i detta Lambertz-gäng består ingalunda bara av den före detta justitiekanslern själv, här finns många fler namnkunniga som gärna vill översätta Leveson-utredningens relevanta mediekritik i England och göra gällande att den är relevant också i Sverige. Vi bör inte kompromissa med dem.

Tryck- och yttrandefrihet är viktigare än att vinna billiga poänger.