Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ulf Nilson i Dispatch I, jag på Avpixlat

Den främlingsfientliga sajten Avpixlat har i dag kallat mig för ”Expressens åsiktsförtryckande politruk”. Det var egentligen inte ett särskilt anmärkningsvärt epitet, inte om man läser artikelkommentarer och min vanliga skörd av mejl från rasister som kallar Expressen i allmänhet och mig i synnerhet för, i bästa fall, exempelvis ”landsförrädare”/”imamälskare”/”kulturberikare”.

Vad det i sämsta fall kan stå lämpar sig inte riktigt att återge, men jag tror att ni kan räkna ut att Expressens publicistiska historia inte uppskattas på diverse invandrarfientliga undervegetationssajter…  tidningen grundades ju bland annat för att kämpa mot nazism och har kampanjat mot apartheid.

Nåväl. Det som föranleder mig att här återge Avpixlats nedlåtande beskrivning av mig här är att den handlade om det faktum att Ulf Nilson, tidigare reporter på Expressen och idag fristående kolumnist, skrivit en gästkrönika på tidningen Dispatch Internationals motsvarighet till en insändarsida.

Ulf Nilsons text handlade bland annat om ”censurländer som Kina och Sovjet”, skadade barn i ”inbördeskrigets Syrien”, ”kaos i Mellanöstern”… och så vidare. Nilson fortsätter med att Israel har vapen vid sina gränser och att det är ett problem att fler får tillgång till kärnvapen. Kort sagt: utifrån sina erfarenheter som journalist – han var i Mellanöstern första gången 1956 – målar Nilson en rätt pessimistisk bild av världen och kritiserar FN som en ”papperstiger”. När det gäller den nu aktuella konflikten i Syrien kritiserar Nilson en av alla dessa diktaturer som anklagar alla motståndskämpar för att vara islamister: ”I Syrien slås Bashar Assads trupper mot folk som man kallar islamister, men som ofta helt enkelt är folk.”

Kort sagt: efter över 50 års journalistisk gärning på Folket i Bild, Se!, Aftonbladet och Expressen tecknar utrikeskorrespondenternas utrikeskorrespondent sin – negativa – bild och inget av det som han skriver kan, såvitt jag kan bedöma efter att ha hört texten läsas upp per telefon, vara i närheten av att vara förgripligt tryckfrihetsrättsligt eller ens det minsta tveksamt ur ett pressetiskt perspektiv.

Men. När jag klev ut från ett barnlekcenter i går, med mina under ledigheten avslagna mobiltelefoner, brakade det i bransch- och sociala medier loss en debatt om det lämpliga i att Ulf Nilson överhuvudtaget låter publicera sig – med förvisso helt okontroversiella ord – i en publikation som Dispatch International.

På Twitter blir det ofta ju snabbt till pöbelmentalitet och där krävdes omedelbart Nilsons huvud på mitt fat. Anrättningen skulle nog ske offentligt också, helst i direktsänd webb-tv, att döma av mobben på nätet.

Och. Ja, självfallet ska en muslimfientlig tidning som Dispatch International bevakas noga. Vilka som skriver där har ett allmänintresse tycker jag, som representerar en helt annan publicistisk verksamhet; nämligen en tidning som har kampen mot ”främlingsfientlighet” och ”fördomsfullhet” inskriven i sin publicistiska idé. Men ska därmed Ulf Nilson, som började medarbeta i Expressen 1963, med automatik sparkas som fristående krönikör hos oss? För att han varnar för faran med atombomber? Bara för att han gör det i Dispatch International?

Fundera på det en stund. Så här säger Nilson själv till Tidningarnas Telegrambyrå om hur det kom sig att han – som alltså är frilans – sa ja till uppdraget att skriva en text, när en person som han kände och tidigare har jobbat med, kontaktade Nilson om att medverka i en nystartad tidning:

”Det är ett misstag av mig. Jag hade inte riktigt klart för mig vad det var för en jävla publikation, då hade jag inte gjort det.”

Nilson visste inte, berättade han i går för Expressens biträdande chefredaktör Per-Anders Broberg, om att Dispatch International har ett distributionssamarbete med Sverigedemokraterna och hans text nu var för övrigt en engångsföreteelse. Han är på intet sätt en fast krönikör i Dispatch International. Om nu det har någon betydelse. Har det det? Populisterna i sociala medier menar nog så, men jag tycker att det viktigaste är  v a d  som trycks. Bröt det mot lagen? Nej. Var det ett pressetiskt övertramp? Nej. Var det ens anstötligt? Nej. Så: den som då ändå vill stoppa Ulf Nilson från att skriva detta i Dispatch International är följaktligen ute efter att; 1) Stoppa en specifik skribent. 2) Stoppa en tidning.

Jag, som liberal publicist, kan dock inte acceptera detta. Jag företräder en tidning som står upp för ett inkluderande samhälle och som senast i går sågades totalt på exempelvis Avpixlat: ”Expressen sprider desinformation om antisemitism i Sverige”. I sedvanligt konfrontativ stil anklagar främlingsfientliga Avpixlat oss på Expressen för en ”journalistisk skandal” – och motiverar denna med att ”muslimska antisemiter… // …har Adolf Hitlers Mein Kampf som bredvidläsning till Koranen”. Ja, ni förstår. På den nivån är det.

Men på den nivån är också kraven på att Ulf Nilson bör tvingas bort från Expressen. Jag har tagit del av dessa stämningar tidigare, när samme skribent skrivit saker som inte fallit alla i smaken, men jag upprepar gärna:

Expressen är en liberal tidning med en värdegrund som är så allmänt känd, och varje dag manifesterad inför cirka 1,6 miljoner läsare, att ingen kan tvivla på vår hållning i frågor om integration och främlingsfientlighet. (Och den som till äventyrs inte vet något om vår historia sedan 1944, eller tar del av någon av våra mediekanaler idag, kan testa att besöka valfri rasistisk undervegationssajt där hatet mot Expressen frodas.)

Och just för att Expressen är så trygg i försvaret för, exempelvis, tryck- och yttrandefrihet är också jag trygg i övertygelsen att det i grunden är till godo att olika röster kommer till tals. Vi publicerar åsikter som inte överensstämmer med mina, vi låter intervjuobjekt och skribenter som utmanar Expressens hållning komma till tals.  D e t t a , påstår jag, är att ta sitt publicistiska ansvar. (Vem som helst som inte står upp för tryck- och yttrandefrihet i debatter, som inte hänger med om och kommenterar Domstolsverkets senaste förslag om fotoförbud, som inte ställer sig i en studio med justitieministern och argumenterar för offentlighetsprincipen… vem som helst som inte gör allt detta,  kan istället skriva 140 tecken på Twitter och kräva att en krönikör ska sparkas. Men inte jag. Inte jag som har helhetsperspektiv. Inte jag som, faktiskt, varje dag engagerar mig i allt ifrån ”FREE DAWIT ISAAK!” till varför det är fel på det nya lagförslaget mot kränkande fotografering.)

Nej, Ulf Nilsons åsikter är inte alltid mina eller Expressens. Han är en fristående skribent och företräder formellt bara sig själv. Men också när han inte går i takt med vår ledarsida eller med vad den ansvariga utgivaren tycker, så bidrar han – och alla andra – till debatten. Precis som alla gör som är fristående skribenter, medverkar på Sidan 4 eller Kulturen, skriver på insändarsidan eller tycker till i en artikelkommentar på vår sajt. Jag gillar det. Jag gillar inte allt som sägs, men jag gillar  a t  t  det sägs. Om det faller inom tryckfrihetsrättens och pressetikens ramar, då ska vi vara försiktiga med självcensur när det handlar om opinionsbildning. (Låt mig ge ett övertydligt exempel – särskilt för dem som tycker att man bör avpolletteras just för man skrivit i Dispatch International: Bör också jag tvingas bort från chefredaktörskapet på grund av att jag, till och med under eget namn, gjort inlägg på Avpixlat-sajten och där försökt nyansera debatten? Det är inte alltid jag hinner, men när jag ser felaktiga påståenden om journalistik så går jag in och tar debatten direkt. Det är säkert flera som läser detta som sett mig kommentera inlägg på alla möjliga sajter. Är det fel? Ska också jag ”sparkas”?)

Jag antar att ingen – i n g e n – som tagit ställning mot Ulf Nilson på Twitter i dag har läst ett (1) enda remissyttrande till Yttrandefrihetskommittén. Men det har jag gjort, jag har läst alla – till och med de som kom i Mellandagarna under min semester, och jag kan sammanfatta dessa med att många tunga instanser varnar just för ”the chilling effect”. För självcensuren. För ett publicistiskt klimat där allt är tillåtet, men där inte alla vågar publicera.

Tänk på det.

Hade jag tänkt sluta. Men det gör jag inte – för jag har varit med om inskränkningsdebatterna förr, och de brukar sluta ungefär så här; Först en mobb mot någon, sedan nyanserar jag, sedan – inga argument. Mer än att några inskränkningsivrare som inte längre vill stå upp för just detta, försöker få sista ordet genom att räkna ut hur lång min korrigerande bloggpost var. Men den här gången har jag gjort det jobbet också åt er: 8 620 tecken.