Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Självcensur och hot mot pressfriheten

Är det rimligt att den som är oskyldig ska tvingas betala dyrt för att freda sig i domstol?

Nej.

Därför är det också fel att föreslå att medier som friats i tryckfrihetsmål ska straffas med kostnader för försvaret.

Justitiedepartementet får nu in remissvar efter remissvar på det betänkande som Yttrandefrihetskommittén (YFK) presenterade i augusti.

Förslaget, alltså SOU 2012:55, mottogs då positivt eftersom YFK inte föreslog att Yttrandefrihetsgrundlagen (YFG) och Tryckfrihetsförordningen (TF) borde ersättas av en ny grundlag.

Beskedet var viktigt, bland annat därför att det hade hävdats att det sker många ärekränkningar i offentligheten. Men YFK, som var parlamentariskt sammansatt med politiker från riksdagspartierna, slog bland annat fast att ”det i princip inte förekommer några sådana integritetskränkningar inom det grundlagsskyddade området” (läs: de etablerade medier som har utsett ansvariga utgivare).

## Betänkandet var ändå problematiskt och diskussionen har därför fortsatt. Dock sällan i de etablerade medierna som ju ska bedriva samhällsviktig journalistik, och det tycker jag är synd. YFK borde ha uppmärksammats mer.

Förra veckan deltog jag i en debatt som Juridisk Publikation anordnade. Enkelt uttryckt kan man säga att där var fyra deltagare som ibland argumenterat mot nyhetsmedierna:

Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, Axel Calissendorff, tidigare ordförande för Advokatsamfundet och idag kungens advokat, Mårten Schultz, professor i civilrätt, och Göran Lambertz, justitieråd och tidigare justitiekansler – samt ordförande för YFK.

Här kan man tala om tunga namn och alla skulle hävda att de i själva verket försvarar tryck- och yttrandefrihet. Jag betvivlar inte deras övertygelse, och det är bra att de vill resonera – det borde fler publicister göra. Men som många andra mediekritiker för de ibland – alltför lättvindigt – fram påståenden om pressetik och behov av lagskärpningar.

Elisabet Fura, tidigare domare i Europadomstolen och idag chefsjustitieombudsman, deltog också i debatten.

Och så jag, då.

## Jag upprepade mina tidigare kända konstateranden om det, faktiskt, saknas stöd för att hävda att det sker många övertramp i nyhetsmedierna. Att organ som Granskningsnämnden och Allmänhetens Pressombudsman i själva verket har gett Sverige en snarast exceptionellt återhållsam presstradition. (Om nu det är något att sträva efter. Men det är en annan fråga.)

Kanske beror redaktionernas ointresse för YFK på att höstens betänkande uppfattades som… ofarligt? Tamt? Som om de värsta hoten mot våra grundlagar var avvärjda?

Men det finns formuleringar att varna för. Som på sidan 452 där YFK yrkar på så kallad ”kvittning” av rättegångskostnader.

YFK föreslår nämligen att detta skrivs in i lagen:

Rätten får besluta att vardera parten ska svara för sina rättegångskostnader om en målsägandes talan har ogillats men denne hade särskild anledning att få saken prövad och det även i övrigt finns skäl för en sådan fördelning av kostnadsansvaret med hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detta gäller dock endast om frågan om brott föreligger har prövats av en jury.”

På ren svenska:

En ansvarig utgivare och ett medieföretag som i domstol friats för en, följaktligen fullt laglig, publicering kan ändå tvingas betala för sitt försvar av det fria ordet.

Förslaget är förstås otillständigt.

## Det verkar också som om kommitténs ledamöter innerst inne inser det, eftersom YFK skrivit in mildrande formuleringar i sina förklaringar.

YFK tillstår att en så kallad obligatorisk bestämmelse”, om att kvittning av rättegångskostnaderna alltid ska ske, skulle öppna för rena ”okynnesprocesser”.

YFK tror att personer då skulle stämma tidningar för att ”komma åt” dessa, och orsaka ”…en avsevärd försämring av pressfriheten och därtill innebära ett betydande avsteg från etablerade processrättsliga principer.”

Så någon obligatorisk kvittning blir det inte. Men YFK öppnar för att domstolen ibland ska kunna tvinga tidningarna att betala också vid friande domar, trots att YFK ser farhågor:

”En kvittningsregel som bygger på om det har varit motiverat eller inte att föra talan kan innebära en hämsko på publiceringsverksamheten.

Om en tidning måste kalkylera med stora kostnader för processer får man skäl att vara försiktig. Ibland kan detta tänkas leda till att man avstår från publicering. Det skulle innebära en inte obetydlig inskränkning i yttrandefriheten, särskilt i pressfriheten.”

Precis så är det.

## Och kom ihåg – det jag varnar för är risken att tidningar ska straffas med kostnader för friade publiceringar, inte för fällda.

Domstolen ska, enligt förslaget från YFK, göra en ”skälighetsbedömning” om den som stämde hade särskild anledning att få sin sak prövad”. Exempel på sådana fall beskrivs som ”…då rättsläget har varit svårbedömt eller då målet har innehållit svåra bevisfrågor”.

Men detta skapar en oförutsägbarhet, som kan få medieföretag att vilja göra upp i godo utan rättslig prövning bara för att slippa riskera kostnader även vid ett friande. Är det bra?

YFK erkänner:

”Från principiell utgångspunkt är det visserligen diskutabelt om den som befinns inte ha gjort sig skyldig till något brottsligt ändå får betala sina kostnader för att försvara sig.”

Det finns dock andra lösningar, som YFK inte yrkar på. Exempelvis skulle staten kunna bli mer generös med rättshjälp för den som vill stämma medier och denna rättshjälp skulle i så fall också kunna omfatta mediernas kostnader vid friande domar.

## Idag är nämligen systemet helt sjukt. Bland annat stämde en känd våldsman två tidningar, Sydsvenskan och Expressen, men efter att den kriminelle – som fördes in i en rättsal handfängslad! – hade förlorat på alla punkter fick tidningarna ändå betala för sitt försvar. För våldsmannen hade ju inga pengar. Han hade drivit processerna på skattebetalarnas bekostnad med så kallad rättshjälp, och den omfattade inte de som friades – alltså medierna som stämts och befunnits oskyldiga. Sjukt.

En annan modell vore att staten åtminstone täcker den kostnad som domstolen vill kvitta. Men inte heller detta föreslår YFK.

Argumenten för en ändrad kvittningsregel är svaga, för att inte säga obefintliga, men riskerna är desto fler. YFK för fram flera:

”Det mest vägande argumentet mot en utvidgad kvittningsregel är att den kan befaras leda till oönskade konsekvenser för tryck- och yttrandefriheten. Det handlar då framför allt om en ökad risk för det man brukar kalla självcensur. Risken för negativa ekonomiska konsekvenser skulle således kunna få till följd att en tidning avstår från att publicera något som egentligen kanske är tillåtet (”the chilling effect”).

YFK varnar för ”…att antalet obefogade enskilda åtal skulle komma att öka med en utvidgad kvittningsregel” och jag håller med.

Att YFK ändå vill ha en sådan är obegripligt och framstår som en kompromiss, som en flirt med den nätmobb i sociala medier som så ofta snabbt och utan kunskaper om publicistik och pressetik påstår att de etablerade medierna gör fel mest hela tiden.

YFK har förtjänstfullt utrett saken och under debatten förra veckan fick utredningens sekreterare, Nils Funcke, berätta om hur man letat efter exempel som skulle kunnat lagföras med en ny lagstiftning mot integritetskräkningar. Han nämnde att YFK hade hittat en publicerad bild – som var 20 år gammal…

## Det finns säkert färskare fall med, men den som hävdar att tidningar, tv och radio i Sverige generellt sett är vårdslösa i sina publiceringar far helt enkelt med osanning.

Det är bra att YFK klargjort den saken, men förslaget om kvittningsregel borde också avföras.