Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

35-åringen vann och förlorade i HD i dag

Högsta domstolen (HD) har meddelat beslut i målet mellan ”35-åringen”, en grovt kriminell man som greps och anhölls och häktades som misstänkt för mordet på utrikesminister Anna Lindh, samt Sydsvenskan och dess tidigare ansvariga utgivare Hans Månson.

35-åringen stämde tidningen och Månson för grovt förtal för publiceringar om mordmisstankarna, men tryckfrihetsjuryn i Malmö tingsrätt friade helt. Rakt av. Förtalspåståendet avfärdades på alla punkter, och 35-åringen skulle följaktligen betala Sydsvenskans och Månsons rättegångskostnader.

(Denna del av historien är för övrigt nog så upprörande: 35-åringen, som fördes in i rättssalen bojad, drev processen mot Sydsvenskan på skattebetalarnas bekostnad. Han hade nämligen beviljats rättshjälp för sin stämning. Men när juryn slog fast att publiceringarna var lagliga, då gällde inte rättshjälpen längre – den står nämligen inte för motparten, den friade tidningens, kostnader. Plötsligt tvingades alltså Sydsvenskan sätta sitt hopp till 35-åringen, som så vitt jag vet inte deklarerat för en krona i inkomst de senaste åren – bortsett från en summa pengar som en annan tidning, inte Sydsvenskan eller Expressen, hade gett honom. Detta var naturligtvist lönlöst; 35-åringen vare sig kan eller vill betala Sydsvenskan och följaktligen tvingas tidningen betala för sitt eget försvar av fullt lagliga publiceringar. Befängt, naturligtvis.)

Tvisten som HD nu avgjort handlade om vem som skulle betala rättegångskostnaderna. Och här vinner 35-åringen stöd, m e n HD är noga med att poängtera att HD-beslutet inte kan tolkas som att HD överprövar friandet i tingsrätten. HD skriver:

Genom juryns frikännande är skuldfrågan slutligt avgjord.”

En teknikalitet, alltså, eftersom 35-åringen saknar medel och hans rättshjälp inte täcker detta. Men en viktig princip eftersom det åtminstone för publicister som försvarar tryck- och yttrandefrihet framstår som orimligt att den som frias ska betala för detta.

HD skriver nu i sitt avgörande:

Med ändring av hovrättens beslut befriar Högsta domstolen NN från skyldigheten att ersätta Hans Månson och Sydsvenska Dagbladets Aktiebolag för deras rättegångskostnader i tingsrätten. NN ska svara för sina egna rättegångskostnader i hovrätten och Högsta domstolen.”

Bakgrunden är att 35-åringen överklagade Malmö tingsrätts beslut om fördelning av rättegångskostnader till hovrätten, där han hänvisade till bestämmelsen om kvittning av kostnader i 10 kap. 4 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Men hovrätten ändrade inte tingsrättens beslut.

35-åringen gick då till HD, som bland annat konstaterar:

”För ett enskilt åtal gäller i princip samma regler för fördelning av rättegångskostnader som i ett tvistemål. Huvudregeln är att den part som förlorar målet ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnad (18 kap. 1 § rättegångsbalken), men vissa undantag gäller, t.ex. om parten har föranlett onödig rättegång eller bara vunnit delvis (18 kap. 3 och 4 §§).”

Men HD fortsätter:

”I 1991 års lag med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrande-frihetsgrundlagens områden finns dock en särskild regel som i tryckfrihetsmål kompletterar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader. I mål där en målsägande har fört talan får rätten enligt 10 kap. 4 §, om det finns skäl till det, besluta att vardera parten ska svara för sin rättegångskostnad; detta gäller dock endast i de fall frågan huruvida brott föreligger har prövats av jury.”

Den här kvittningsregeln utgår ifrån 1949:års tryckfrihetsförordning och det betänkande som sakkunniga skrev inför denna redan 1944. Här menas att ”…rätten /borde/ ha möjlighet att kvitta rättegångskostnaderna om omständigheterna föranledde till detta, men några mer utförliga överväganden redovisades inte i betänkandet.”

När kvittningsregeln togs med i tryckfrihetsförordningen från 1991 skrev lagstiftaren inte in några överväganden eller kommentarer, men läget har tolkats som om domstolen kan fördela kostnader om rätten anser att det kanske – trots friandet – var rimligt att få saken prövad. Det har dock varit en fråga om denna möjlighet till kvittning skulle vara i strid med oskyldighetspresumtionen i Europakonventionen, som i korthet säger att den som befunnits oskyldig ska betraktas så också efter en friande dom – eventuella beslut, som fördelning av rättegångskostnader, som kan uppfattas som att en domstol signalerar att juryns friande beslut var fel får alltså inte förekomma. Typ så.

35-åringen hävdade att juryns beslut om att frikänna Hans Månson var ”felaktigt”. Men denna grund avfärdar nu HD helt:

”En kvittning av rättegångskostnaderna av det anförda skälet skulle komma i konflikt med oskyldighetspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen. Genom juryns frikännande är skuldfrågan slutligt avgjord, och den tilltalade ska alltså betraktas som oskyldig också när rätten tar ställning till rättegångskostnaderna i målet. En tillämpning av 10 kap. 4 § i 1991 års lag i enlighet med vad NN i första hand har gjort gällande kan därför inte komma i fråga.”

Alltså: Högsta domstolen slår fast att dess beslut nu i n t e kan tolkas som att HD anser att juryn som friade Hans Månson gjorde fel. Detta är viktigt.

35-åringen har i HD hävdat att han hade ”skälig anledning att få tvisten prövad”, och HD ger honom rätt i att kostnadsfrågan kan prövas nu givet de förutsättningar som jag beskrev ovan. HD skriver:

”Så länge de omständigheter som anförs för kvittning inte innebär att den frikände pekas ut som skyldig till brott, utgör oskyldighetspresumtionen inte hinder mot kvittning.”

HD fortsätter:

I vissa situationer kan den som har utsatts för en negativ publicitet ha haft en fullgod anledning att få sin sak prövad i domstol, trots att målet sedan slutar med att han förlorar på grund av att juryn frikänner. Beroende på omständigheterna kan det då finnas skäl att kvitta rättegångskostnaderna. Detta innebär inte att juryns utslag inte respekteras.”

Och – slutligen:

”De aktuella publiceringarna rörde misstanke om ett allvarligt och synnerligen uppmärksammat brott. Artiklarna innehöll detaljerade uppgifter om NN:s person och hans förflutna. De fick också stor spridning. Mot den bakgrunden fanns det befogad anledning för NN att få sin sak prövad i domstol. Det var inte heller på förhand givet hur en jury skulle bedöma frågan om tryckfrihetsbrott. Med beaktande av det nu sagda och omständigheterna i övrigt finns det skäl att kvitta kostnaderna i tingsrätten.”

35-åringen slipper alltså ta ansvar för Hans Månsons och Sydsvenskans rättegångskostnader i tingsrätten. Däremot får han betala för sina kostnader för processerna i hovrätten och HD.

Hur ska då detta tolkas?

Som att HD öppnar för fler kvittningar. Som att ansvariga utgivare och medieföretag får räkna med att fler domstolar kommer börja fördela rättegångskostnader. Och, tyvärr, som att flera medier kommer att vilja göra upp i godo – också med kriminella, också för fullt lagliga publiceringar – bara för att slippa dyra rättegångar där man måste betala också för frianden.

35-åringen stämde också Expressens dåvarande ansvariga utgivare Otto Sjöberg. Expressen friades helt – det var inte förtal att berätta om mordmisstankarna. Men 35-åringen, som inte namngavs i vare sig Sydsvenskan eller Expressen, drev också frågan om ansvar för Expressens rättegångskostnader vidare. Sannolikt kommer hovrätten nu, i enlighet med HD:s beslut, låta 35-åringen slippa betala för Expressens rättegångskostnader i tingsrätten men han kommer att få stå för sina egna i hovrätten i det målet.