Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att skriva om självmord

Nyheten om skottlossning inne i Sagerska huset, där statsministerresidenset finns sedan 1995, var självklar att rapportera. Snart framkom att en man – som uppgavs vara livvakt – var allvarligt skadad. Senare korrigerades uppgifterna till att handla om en skyddsvakt som avlidit.

Normalt är svenska medier mycket restriktiva med att berätta om dödsfall som tros vara självmord. Den principen är ofta rimlig, men det finns också en oreflekterad beröringsskräck bland journalister. Att ha som generell policy att inte skriva om självmord är att svika sitt uppdrag som publicist.

Jag har flera gånger kommenterat här i bloggen, exempelvis i dessa inlägg:

”Tankeställare för dem som kritiserade självmordsrapportering”

”Självmordet och journalistiken”

”Mediekritik om mord och självmord”

En intressant iaktagelse från i går är att det ofta blir reaktioner när vi skriver om sannolika självmord, där offret är en så kallad okänd person. Men inte i går. När det sker hemma hos en känd person går det uppenbarligen bra att skriva – och självklart ska man berätta om någon hittas skjuten i statsministerns hus. Men det bör påminnas om att det faktiskt kan finnas relevanta omständigheter och frågeställningar också när det är mindre uppmärksammade fall, vilket de som ofta ryggradsmässigt reagerar på sådan rapportering bör betänka.