Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kates bröst, Lambertz och profeten Muhammed

Häromdagen stod jag i kön på ICA och hörde bakom mig ett par diskutera tidningar. De visste inte vilka de skulle köpa, och i såna lägen gäller det att betvinga sin lust att vända sig om och ge goda råd… bättre att lyssna och lära.

De här två pratade om vad man vill läsa, och det var rätt beklämmande att höra på. För de ville bara läsa om det de redan gillade, typ. Som på nätet, ungefär, där en del nöjer sig med sajter och bloggar om ämnen som de redan är intresserade av och med värderingar som de delar. Eller som när många klickar ”gilla” på en ilsken Facebook-post, om något som de egentligen inte vet ett smack om.

Det är då man ska bli orolig, tycker jag, för det blir så lätt inskränkt och det uppstår så snabbt ett konsensus. Och när det sker, då känner jag ofta en lust om att påminna om motsatsen.

Som med Se & Hör nu. Expressen har inte publicerat några nakenbilder på Kate, Englands blivande drottning, och själv har jag svårt att finna argument för varför hertiginnans bara bröst ska vara i tryck. Inte aktuellt i våra spalter, alltså, och därför rätt enkelt att framstå som god, ansvarsfull publicist. Men. Ändå. Är det verkligen rimligt att alla – utifrån tycke och smak – fördömer Se & Hör för en publicering som är laglig och inte ens är PO-anmäld? Att alla accepterar – nästan beundrar – att en kungafamilj driver rättsprocess mot en tidskrift? Jag tycker nog inte riktigt det. Jag håller inte med Carina Löfkvist om nödvändigheten i att visa upp de båda behagen, men Se & Hörs chefredaktör förtjänar respekt för att hon försvarat sitt beslut i tv, radio och tidningar när upprörda kritiker talat om integritetskränkning och risk för lagändring. Det finns, tyvärr, många andra ansvariga utgivare också för större tidningar som inte hade varit så tillgängliga för en kritisk debatt.

Samma är med Göran Lambertz. Han hudflängs av alla – också Expressen – och det finns förstås en hel del att ifrågasätta. När det gäller granskningen av Quick-fallet som JK, debattartiklarna om de påstådda bevisen och det märkliga mejlandet med det så kallade Quick-gänget så har Lambertz onekligen blivit en tacksam måltavla… ja, på sina håll nästan en driftkucku. Men. Ändå. Det måste få finnas motröster; lika illa som att så många tidigare sa att Thomas Quick var en seriemördare är det ju att så många nu tvärsäkert slår fast att Sture Bergwall är oskyldig. Försöken att idiotförklara de som inte delar den idag gängse uppfattningen är obehagliga, och oavsett om Lambertz har rätt eller inte – och jag lutar nog också åt det senare – så tycker jag att det är bra att han vågar anföra andra perspektiv.

För det görs allt för sällan. Ta bara det här med den senaste filmen på nätet, den som upprört så många muslimer och orsakat flera dödsfall under protester runt om i världen. Vilka opinionsbildare har ställt sig upp till yttrandefrihetens försvar? Inte så många. Jag har noterat några pliktskyldiga kommentarer om fria ordet, men de flesta verkar – med allt rätt – konstatera att filmen förefaller särdeles usel och därefter tilläggs att det ändå inte är olagligt att spela in usla filmer. Även om de handlar om profeten. Jag menar inte att alla publicister som tycker att man borde både få spela in och sprida en film om Muhammed nödvändigtvis själva måste publicera denna, men nog är det anmärkningsvärt lite stöd för yttrandefriheten här? De danska Muhammed-teckningarna och svenska Lars Vilks rondellhundar fick mycket större uppmärksamhet, kanske på grund av den så kallade ”närhetsprincipen”, men… ändå.

Det skulle vara nyttigt om alla, då och då, bara fick tita på tv-kanaler som normalt inte står på hemma. Fick en annan morgontidning i brevlådan än den vanliga. Tvingades köpa en kvällstidning också när löpsedel och förstasida inte intresserar. Vi behöver mer sånt.