Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Journalisten Åke Ahrsjö är död

Han stod på gatan och dirigerade budbilar, gömde intervjupersoner i hemma i villan och köpte en tidning i Riga när han ville försvara det fria ordet i Lettland.

Nu är Expressens förre vd Åke Ahrsjö död.

”Jag har nog aldrig träffat någon direktör som var så mycket journalist som Åke.”

Så sa Bo Strömstedt, Expressens chefredaktör 1977-1991, i går kväll när vi talade om hans kollega och vän Åke Ahrsjö.

Åke var på väg till Kapstaden i sitt älskade Sydafrika, där han ännu bodde när det blev för kallt utanför lägenheten i Stockholm och lantstället i Trosa.

Men han blev dålig, planet landade och i Bukarest gick Åke bort. Dramatiskt, ja, men också kvällstidningsdramatik och väldigt mycket  Å k e : han var en livsnjutare och hade möjligen tagit en martini ombord. Låt oss i alla fall hoppas det.

Åke Ahrsjö var änkeman efter Kerstin och efterlämnar nu tre barn och åtta barnbarn. Han blev 83 år.

Historien om Åke Ahrsjö, vars morbror var vd för Pressbyrån, är också historien om Expressen. Det är en berättelse om en direktör som förstod det alldeles särskilda förhållande som måste råda i ett mediehus.

”Jag har alltid trott på samarbete mellan redaktion och administration i tidningsföretagen. Det är därför viktigt att chefredaktörerna gör sig hörda i styrelserummen och bibehåller sin publicistiska självständighet. Detta innebär i
fallet Expressen också att ägarfamiljen Bonnier respekterar denna självständighet”, förklarade han i en SvD-intervju.

Det tog ju några decennier för Bonniers att starta sin kvällstidning, och även om Dagens Nyheters vd Sten Dehlgren utredde och utredde en eventuell tabloid kom den inte ut förrän 1944 och då inte med Dehlgrens direkt helhjärtade stöd. DN:s vice vd, Helge Heilborn, var dock mer positiv som gammal annonschef – han kunde ju sin marknad – och visste att det fanns plats för ”Kvällsnyheterna”, som den nya tidningen skulle heta.

Bonniers insåg att det nya dotterbolaget AB Tebo, det som skulle bli AB Kvällstidningen Expressen, nog behövde en egen ledning och gav förtroendet till Bertil Norgren, tidigare vd för kvällstidningen Nya Dagligt Allehanda som Bonniers nyligen hade köpt och lagt ner för att bereda plats för Expressen.

## Nu fanns förutsättningarna. Men fanns det en framtid?

Albert Bonnier J:r och redaktionschefen Carl-Adam Nycop skapade innehållskonceptet Expressen, DN-kulturskribenten Ivar Harrie blev chefredaktör nummer ett – men utan Åke Ahrsjö hade Expressen inte blivit en succé så länge.

Han föddes i Borås, bodde i Karlstad och Malmö men råkade träffa Bertil Norgren på Hotell Svea i Simrishamn och kom till Expressen i Stockholm 1953.

Lika mycket som upplagan då ökade, lika låg var aktiviteten i styrelsen. Det hölls helt enkelt inga sammanträden. Så styrelserna slogs ihop, och Expressen var – i realiteten – en del av Dagens Nyheter. En lönsam del, vilket inte alltid var fallet för modertidningen, och Bertil Norgren och hans medarbetare Åke Ahrsjö fick hävda Expressens självständighet.

1956 blev Åke direktörsassistent och när Norgren 1966 gick i pension blev Åke blev, formellt, vice vd. I realiteten fungerade han som vd också innan han officiellt var det, 1987-1992, och uppdraget var ofta att hävda kvällstidningen mot morgontidningen.

”Att göra tabloid är ett helt annat sätt att tänka och redigera, det är inte så lätt att göra två sorters Dagens Nyheter varje dag”, sa han en gång i en SvD-intervju.

## Först 1987 blev Expressen eget bolag igen. ”För att tidningen ska bli mer självständig”, förklarade Åke för Dagens Industri, och skålade i champagne.

Åke Ahrsjö var inte särskild formell.

Med samma entusiasm som han en junidag 1960 stod på Klara södra kyrkogata i Stockholm och bokstavligen dirigerade 250 bilar som – tillsammans med tre SAS-plan och en norskt plan – skulle distribuera den största upplaga som en svensk tidning någonsin hade tryckt, det handlade om boxaren Ingemar Johanssons grymma förlust mot Floyd Patterson, stöttade han alltid med liv och ännu mera lust redaktionen i dess arbete.

Det fortsatte han med hela tiden ­– när jag ringde honom för några veckor sedan upprepade han sin tro på tidningen, och ibland kom det meddelanden via Facebook.

”Jag gratulerar Dig till en välgjord Expressen återbördad till ”gamla” spännande att läsa”, kunde det stå – och värma.

## Åke hyllade medarbetare som ”ställde upp”, belönade gärna med resor och middagar, och han förstod verkligen själen i en kvällstidning.

Som 1962. När en mrs Sherri Finkbine i Arizona i den första tv-sändningen via satellit från USA till Sverige berättade att hon tagit neurosedyntabletter under graviditeten och inte fick göra abort på grund av ”moraliska och juridiska grunder”

Carl-Adam Nycop såg programmet, såg storyn, såg möjligheten för Expressen att – med hjälp av Amerika-korrespondenten Arne Thorén – flyga kvinnan till Sverige och erbjuda henne vård på svenskt sjukhus.

Då var det Åke Ahrsjö som gömde henne undan världspressen, genom att stuva undan Sherri Finkbine i sin villa.

Lika driftig var han och Expressen 1991 när Röda armén försökte kuva frihetsrörelsen i Lettland genom att stänga oppositionens tidning, Diena, genom att ockupera tryckerierna.

Då flög Expressens Gunnar Johansson in med specialtryckta tidningar, på lettiska, och senare såg Åke till att Expressen blev delägare i Diena och vi skickade dit många journalister, bland annat mig, för att bevaka nyheter och hjälpa till på olika sätt.

## Åke Ahrsjö blev den svenska dagspressens nestor, utan att han behövde hålla i ordförandeklubban i branschorganisationerna, och hade alla tänkbara internationella kontakter.

Tillsammans med Bo Strömstedt satt han på Rupert Murdochs rum när brittiska parlamentet röstade om Murdoch skulle få köpa The Times och The Sunday Times.

Som förste vice ordförande för FIEJ, en internationell tidningsorganisation, lärde han känna Nelson Mandela.

Kjell Aamot, som blev Schibsteds koncernchef, skickades en gång i tiden – 1977 – till Expressen för att läras upp av Skandinaviens största dagstidning och konstaterade sen

”Åke är som gudfadern för mig.”

När Expressens medarbetare i Sydafrika, Torbjörn Selander, en gång stod med Åke hörde han en röst vråla över hela lokalen:

”Aaake!”

Det var Desmond Tutus röst.

## Ett snille på siffror som också ständigt insåg att de goda bokstäverna var de goda siffrornas förutsättning”, skrev Bo Strömstedt om Åke Ahrsjö.

Åke samarbetade väl med Per Wrigstad, Harries efterträdare som chefredaktör, men det var med just Strömstedt som Expressen fick sitt riktiga dream team.

När konstnären Bo Larssons porträtt av Åke och Bo för fem år sedan avtäcktes av Birgit Bonnier, änka efter grundaren ”Abbe” Bonnier, slog dottern Jeanette Bonnier fast:

”Er tid var en oöverträffad pyramidtopp, ni är två giganter i Expressens historia. Allt jag kan om journalistik lärde jag mig där.”

I dag hänger den tavlan med Åke Ahrsjö och Bo Strömstedt händelsevis alldeles utanför Anna Rastners rum.

Hon är redaktionschef för Expressen Digitala Medier.

Säkert vill Åke vara med där det händer, på webb- och tv-redaktionerna, och för alltid påminna Anna och oss andra om behovet om det ständiga behovet av engagemang.