Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Ett mycket välkommet besked

Martin Schibbye och Johan Persson.

Beskedet om att Martin Schibbye och Johan Persson benådas är mycket välkommet. De reste till Ogaden-området för att rapportera om missförhållanden, greps av regimen och dömdes till fängelse under en rättegång där åklagaren till och med tillstod att en bevisfilm hade manipulerats. Kritiken mot Etiopien har varit hård, och rimligen har den bidragit till beskedet i dag.

Schibbye och Persson tog sig in i landet utan tillstånd, vilket de har erkänt, och de poserade på bild med vapen, vilket var olämpligt, men deras ambition och engagemang förtjänar ändå beundran. Med risk för sina liv har de försökt dokumentera något viktigt och vi skulle alla veta mindre väsentligheter om vår omvärld om det inte fanns Schibbyes och Perssons.

Martin och Johan reste till Etiopien som frilansare, och det är alltid mer osäkert än att representera ett stort medieföretag med alla dess resurser och möjligheter att arbeta för först säkerhet och sedan frigivning. Men stödet för dem har varit stort, vilket Etiopien säkert tagit intryck av.

Som redaktör är det ett stor ansvar att be medarbetare utsätta sig för fara i krigs- och katastrofområden, och eftersom Expressen är en av alla redaktioner som drabbats på det svåraste av sätt – Arne Lemberg sköts till döds i Uganda – är vi mycket försiktiga. Men ändå. Vårt uppdrag är att berätta, och också i denna stund har vi utsända där det är strider för att göra reportage som ni snart kommer att få ta del av i Expressen. Det är journalistikens uppgift.

När Schibbye och Persson greps var Expressen först på plats i Etiopien, med reporter och fotograf, för att bevaka rättsprocessen. Här gjorde vi ett övervägande som egentligen inte kan göras men ändå görs hela tiden i nyhetsförmedling: söka journalistvisum och vänta på detta och sannolikt försena sin rapportering – eller resa in ändå, utan korrekta dokument, och göra jobbet men samtidigt kanske själv bli den som också grips?

Vi valde, som medier ofta gör, det senare och kunde snabbt vara på plats och påminna lokala myndigheter om att detta var ett fall som skulle röna internationell uppmärksamhet. Det var rätt beslut, tyckte jag, men när företrädare för Etiopien kritiserade att vi nämnde brott mot mänskliga rättigheter i landet och började ifrågasätta vilka visum våra journalister där hade, var det också rätt att dra tillbaka de utsända. För att inte utsätta dem för onödig fara, för att inte i onödan komplicera situationen för Schibbye och Persson.

Det fanns sedan, ska vi komma ihåg när vi nu alla hyllar mediekampanjerna för Schibbye och Persson och så många kritiserar den så kallade tysta diplomatin som UD ofta använder, också en tid när Etiopien-svenskarnas anhöriga vädjade om återhållsamhet. När stora rubriker och namninsamlingar inte efterfrågades. Samma sak har tidvis gällt också i andra kända fall – som med en kidnappad svensk i Afrika – och det är nog så att det finns olika metoder för att arbeta för att nå framgång i såna här fall.

Min gissning är att UD varit mycket aktivt här och att Sveriges historiskt goda förbindelser med Etiopien säkert spelat en viktig roll; om det är ambassadör Jens Odlander eller någon annan på UD som nu lyckats vet jag inte, men det är bara att önska samma lycka i Eritrea. Efter fler än 4.000 dagar i fängelse borde också Dawit Isaak få återförenas med min familj.

Men den eritreanska regeringens företrädare är nog inte så lätta att diskutera med. Den som följer mig på mikrobiologien Twitter, där jag har användarnamnet @ThomasMattsson , har sett min diskussion med – av alla! – Eritreas ambassadör i Japan.

Han har, från Tokyo får man förmoda, skrivit tweet efter tweet till mig om ”rasism”, ”arrogans” vräkt ur sig saker om ”Hitler” och ”Mussolini”. I ett inlägg utnämnde han mig till ”Eritrea enemy #1 is Thomas Mattsson”.

Enligt ambassadören är jag och alla som förespråkar demokrati i Eritrea ”tyranner”, och med den retoriken från det utrikesdepartementet får man nog ha respekt för att fallet Dawit Isaak inte är så lättlöst. Men vi slutar inte hoppas.