Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

DN och Expressen – lite historia

Flygbilden över Råsunda som Stockholms-Tidningen publicerade 1946, och som jag bloggade om häromdagen apropå SPORT-Expressens flygbild från fotbollsderbyt i söndags, fick mig att tänka på en tavla som hänger inne på biträdande chefredaktören Per-Anders Brobergs arbetsrum. Där, ovanför fåtöljerna som en gång i tiden stod i förre chefredaktören Staffan Thorsells rum, hänger nämligen sista exemplaret av Nya Dagligt Allehanda.

NDA, som tidningen kallades, gavs ut mellan 1859-1944 och nedläggningen banade väg för Dagens Nyheters inträde på kvällspressmarknaden – med Expressen. NDA är ett stycke svensk tidningshistoria eftersom den var sprungen ur Dagligt Allehanda och senare Svenska Tidningen. I en av förlagorna skrev självaste kung Gustaf III en ledare, här skrev också Bellman. För att bara nämna några. (Senare satte NDA den då så omdebatterade rubriken ”Skräll i München” om Hitlers handslag med  Chamberlain – också det historia.)

Tidvis var konservativa NDA tyskvänlig, precis som Aftonbladet under Andra världskriget, och när familjen Bonnier ville starta en motvikt – Expressen – lät man helt sonika köpa NDA som var i ekonomisk kris. Och sen lade man ner den, just före Expressens premiärnummer.

Det var förstås en annan tid än i dag: Stockholms dagstidningar ägdes och delägdes öppet och dolt, ibland stod bulvaner på handlingarna och mycket ter sig nu märkligt. Som att Bonniers successivt köpte aktier i Dagens Nyheter, hade en liten post i Svenska Dagbladet, ville starta en kvällstidning – men 1932 ändå ingick en kartellöverenskommelse med bland andra Aftonbladet om inte komma med en ny titel. Lika rörigt var det i övrigt: bröderna Ivar och Torsten Kreuger köpte och sålde tidningar och bland annat drog LO igång Afton-Tidningen, som alternativ till nazivänliga konkurrenter.

För redaktörerna var det nog inte alldeles enkelt, med ägare som inte bara gav ut tidningar för att positionera sig mot varandra – utan också forcerade in material i tryck. Per-Gustaf Peterson, framgångsrik chefredaktör på Aftonbladet under 23 år, fick exempelvis sitta en månad i fängelse på Långholmen för en sådan publicering. Å andra sidan var så kallade ”tryckfrihetsfångar” (sic!) ansedda, och Peterson utnyttjade tiden i cellen till att göra en översättning.

Så kom då Expressen, och precis som nu handlade det om både publicistik och pengar. Den som – efter decenniers beslutsvånda inom familjen – drev igenom lanseringen var Albert Bonnier J:r. Ihop med redaktionschefen Carl-Adam Nycop skapade han Expressen som en sorts samarbetsprojekt: många i personalen kom från Nya Dagligt Allehanda, tryckning och distribution skötte Dagens Nyheters organisation – bara journalistiken återstod för Expressen-gänget.

”Oron var stor på DN-redaktionen. Expressen skulle säkert komma att kosta väldiga pengar”, skrev senare Expressen-legendaren Sigge Ågren. Relationen till modertidningen – och moderbolaget – var inte okomplicerad; erfarenheterna från DN var en konkurrensfördel gentemot de båda andra kvällstidningarna, Aftonbladet och Afton-Tidningen, men entusiasmen över Expressens journalistik var inte alltid översvallande.

Bäst kanske detta exemplfieras av London-korrespondenten Brita Håkanssons historiska reportage från koncentrationslägret Buchenwald våren 1945, när hon följde de allierade truppernas frammarsch och kunde dokumentera förintelsens offer. Till och med Expressen tvekade, men publicerade till slut bilder på högar av döda människor. Samma dag var det styrelsemöte och efter att DN-frågorna avklarats och DN-cheferna lämnat rummet, kom Carl-Adam Nycop och chefredaktören Ivar Harrie in för att diskutera Expressen. ”Likskändarpornografi”, hade DN:s politiska redaktör Leif Kihlberg skrivit på en lapp. I dag betraktar vi dock Brita Håkanssons vittnesskildring som bevis för nazismens övergrepp, och jag har själv varit med om att återpublicera det flera gånger.

Men DN var faktiskt ingen fin-i-kanten tidning. Egentligen var det självklart att DN skulle ge ut en tabloid. Redan 1909 chockade man läsarna med en rubrik över hela förstasidans bredd, dessutom ett bildmontage i mitten och inga annonser alls på ”ettan”. Den designen var DN ensam om i flera år, och först att göra den var redaktionssekreteraren Oscar Hemberg, andreredaktören Anton Karlgren och klichéfaktorn Gustaf Wickman.

Karl Otto Bonnier, bokförläggaren, ville tidigt ge ut en kvällstidning men det skulle dröja innan DN vågade. Direktören, Sten Dehlgren, lät utreda ”Kvällsnyheterna” flera gånger och 1927 skickades DN:s sportchef David Jonason till flera länder för att studera kvällspressen och ta fram koncept. Men sen följde alltså 30-talets överenskommelse mellan olika ägare om att inte öka konkurrensen på marknaden, kriget med tyskvänliga tidningar, Nya Dagligt Allehandas problem – och så, till slut, Dagens Nyheters skötebarn Expressen.

Publicistik och pengar, eller ”bokstäver och siffror” som man senare kallat den här avgörande balansen, har alltid förutsatt varandra. Det kunde inte exempelvis Nya Dagligt Allehanda respektera, men det kunde Dagens Nyheter och Expressen – och därför finns vi kvar och utvecklas fortfarande.

Bröderna Kreuger, finansmannen Axel Wenner-Gren och många andra som ville tjäna snabba pengar på journalistik är borta, och idag domineras istället den svenska mediemarknaden av koncerner – Schibsted, Stampen, Bonnier – som grundats och drivits av familjer som varit långsiktiga ägare i främst Norge och Sverige. Denna långsiktighet har gjort att koncernerna nu kontrollerar de största dagstidningarna, största mediesajterna och största mobilsajterna.