Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Vad man får skriva om brott

Vad får man egentligen skriva om brott, polisutredningar och rättegångar när man är utsänd journalist från Sverige? Hur ska man förhålla sig till lagar i andra länder om lagarna faktiskt försvårar den nyhetsförmedling som ska publiceras här hemma – inom ramen för Tryckfrihetsförordningen i Sverige?

Det enkla svaret kan tyckas vara att man, så-att-säga, ska ta seden dit man kommer och göra som man ska i det land man är. Men frågan är faktiskt inte alldeles enkel, trots att jag själv i flera bloggposter har kritiserat den förhandscensur i England som påstås omfatta också Expressen:

”Censur i England mot svensk media”

”Censuren drabbar de aktiva redaktionerna”

(Bakgrund: Förhandscensuren, ett föreläggande från domare i Storbritannien, gäller de medier som informeras om domstolsbeslutet och avser vissa specifika uppgifter som inte får återges i media. Expressen tillställdes för en tid sedan denna så kallade ”injunction”, på grund av att vi rapporterar om ett aktuellt fall.)

Principiellt är det ju så här:

Å ena sidan vinnlägger sig etablerade medier om att försöka följa de lagar som gäller där vi rapporterar ifrån.

Så när en domstol i Oslo upplyser närvarande – förvånade – svenska journalister om att man faktiskt inte får referera häktningsförhandlingar i Norge, så efterlever medierna detta. När en domare i Skottland vänder sig till svenska reportrar på plats för att berätta vad man får skriva och inte skriva om rättegångsprocessen, då accepteras det. Och så vidare. Rättsystemen ser ju olika ut, och man kan givetvis kräva en rimlig respekt för detta – trots våra olika respektive rättstraditioner.

Men å andra sidan finns det tillfällen när svenska journalister snarast ser en ära i att trotsa lokal lagstiftning för att, faktiskt, göra sitt jobb: nämligen att informera.

Som när reportrar och fotografer skriver ”turist” i en visumansökan för att få komma in i en diktatur. Som när journalister korsar gränser utan tillstånd för att rapportera. Som när man hjälper till med att smuggla ut förbjuden publicistik inifrån ett stängt land. Som när man – som under rättegången mot journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien – utan tillstånd smygtar bilder inne i en domstolsbyggnad. Och så vidare.

Det finns alltså tillfällen när redaktionerna måste ta ställning till om det är rimligt att utmana lokal lagstiftning. Det är ju inte alltid moraliskt rätt att följa lagen: den fotograf som med sina bilder kan dokumentera allvarliga övergrepp på civila bör naturligtvis försöka göra det – trots att militärpolisen på platsen kanske låtit göra klart att journalisten i så fall bryter mot olika restriktioner. Och så vidare.

Exemplen blir enkla att förklara när man nämner kollegor som tagit sin i totalitära stater som Eritrea och Nordkorea, för att avslöja hur befolkningen där drabbas. Men var drar man gränsen? Det är inte alldeles enkelt.

Utländska journalister som kommer till Sverige blir ibland glatt överraskade när får ta del av ett omfattande förundersökningsmaterial, som blivit offentligt när åklagaren fattat beslut om stämning.

Men det här med domstolars stängda dörrar – ”lyckta dörrar” – vid exempelvis misstänkta sexbrott får journalister från andra länder att höja på ögonbrynen. Så kallade öppna rättegångar… och ändå måste åhörare och journalister gå ut från huvudförhandlingen? Är det verkligen värdigt en demokrati att hålla rättegångar hemliga? Och så vidare.

Inte minst när det gäller Julian Assange-fallet, där delar av en eventuell huvudförhandling sannolikt skulle hållas bakom stängda dörrar, har jag fått frågor från utländska kollegor om den för dem konstiga svenska rättegångsordningen. Om man anser sig oskyldig och de påstådda brotten inte medför att uppgifter om nationens säkerhet måste föredras inför rätten, får man ändå inte chansen att få sin sak prövad i full – önskad – offentlighet? Svaret, i Sverige, är nej och orsaken är omsorgen om som åklagare menar är offer. Rätt eller fel? Det finns inga enkla svar.