Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Jag avlivar myter i radion

”Vilka hemligheter blir nyheter i kvällspressen?”. Så löd rubriken i programmet ”Studio Ett” i Sveriges Radio häromdagen, och debattörerna var medieforskaren Lars Nord och jag. Bakgrunden var att SR-redaktionen hade ställt sig frågan varför kvällspressen inte skrev om exempelvis Anja Pärson och Kajsa Bergqvist, trots att journalisterna här ju visste om deras kärleksrelationer med kvinnor.

Du hör diskussionen i radio här – men innan du lyssnar kan det vara värt att påminna som att det här är en sorts metajournalistik som ställer frågor som alla inblandade redan vet svaren på. Det gör inte diskussionen mellan programledarna, Lars Nord och mig mindre intressant.

Men det är naturligtvis så att kollegorna på ”Studio Ett” mycket väl vet att Aftonbladet och Expressen förhåller sig till de pressetiska reglerna, att vi tillfrågar också kändisar innan vi publicerar uppgifter om privatlivet och att det finns ganska goda skäl för att försvara den – rätt restriktiva – presstradition som vi har i Sverige. Allt detta vet det ju ”Studio Ett”, förstås, eftersom också Sveriges Radio agerar likadant om me

I programmet konstaterar Lars Nord att studier, som jag har bloggat om tidigare, visar att svenska journalister är mer restriktiva än utländska dito när det gäller att rapportera om privatlivet.

”Man känner en större respekt för privatlivets helgd”, säger medieforskaren bland annat om svenska journalister.

Inget konstigt med det, egentligen, det är bara att gå in på Pressbyrån och köpa utländska tidningar och jämföra – då ser man hur extremt återhållsam också den svenska kvällspressen är. Lars Nord säger i radiosnacket det inte finns några tecken på något ”förfall” eller något sådant. Onödigt att påpeka, möjligen, men precis som jag säger i ”Studio Ett” är ju den vanligaste kritiken från publiken att vi skriver för lite och inte för mycket.

Om man följer branschmedier, debattprogram eller Twitter kan man ibland bibringas motsatt uppfattning – nämligen att medierna ofta kritiseras för att vara för närgångna, skriver för mycket eller att det pågår en sorts pressetisk förflackning. Men så är det ju inte, vilket alla initierade vet, och det finns heller inget stöd för sådana påståenden.

Det finns ingen ökning av antalet PO-anmälningar, inga larm om fler tryckfrihetsprocesser, inga uppgifter om fler yrkanden på genmälen eller rättelser. Inte heller finns det någon belagd trend som tyder på fler PON-klander, fler förtalsfällningar, fler fel i tidningarna… eller hur man nu vill mäta detta. Kort sagt: man kan alltid tycka vad man vill och det står envar fritt att tycka att tidningar, radio eller tv blivit ”sämre” i detta avseende. Men det finns faktiskt inget underlag för detta och, som jag nämnde, det räcker med att gå till Pressbyrån eller zappa runt på teven lite för att den mest inbitne mediekritikern ska få lite perspektiv.